En halvtrappa upp, på tågets övervåning, klev vi in genom kupédörren. En enkel sittgrupp rakt fram, två sängar ovanpå varandra till vänster och badrummet till höger. Panoramafönster längs hela väggen och en bit upp på taket. Och en konduktör som tog frukostbeställning och kom med bubbelvin.

Själva Wien var också mycket mysigt, men med en distinkt känsla av att stadens bästa dagar var över. Hade nog varit fantastiskt att vara där vid förra sekelskiftet, när Freud var het och det var staden där allt hände. Det som är kvar, och fortfarande är fantastiskt, är alla konditorierna. Den förhärskande fikkedjan i Wien har servitriser i rosa rockklänningar och 20 sorters tårtor.

Alla dessa möten med mitt gamla liv gör mig oerhört medveten om min klädsel. Jag har förändrats så mycket sedan dess. Gått från friluftstjej med hippievibbar till chic storstadskvinna i karriären med smak för kulturupplevelser. Förändringen ligger inte bara på ytan förstås, den går djupt in i mig. Jag har fått socialt och yrkesmässigt självförtroende. Blivit vuxen. Gift mig, fått nya vänner, haft år av danande nya upplevelser. Det är förstås inte så lätt för mina gamla vänner att se.

Att åka tillbaka till sin hemstad, sina före detta sociala sammanhang, är att färdas bakåt i tiden till den man var då. Man möts som den personen, den som inte längre finns kvar. Jag vill mötas som jag nu. Därför är jag extra noga med mitt utseende. Klär mig medvetet för att passa min nya roll, i säsongens trender, med fantastiska designskor och en sminkning som är en aning avant gardistisk. Vill att första intrycket inte ska stämma med deras minnesbild. Vill skaka om bilden av mig, så att nuvarande jag får en chans att tränga sig in.

Jag undrar om det funkar? Psykologistudierna har lärt mig att vi oftast letar efter fakta som bekräftar den bild vi redan har. Det finns säkert något hos mig att känna igen sig i, som kan bekräfta den gamla bilden av mig. Och jag undrar hur jag möter mina gamla vänner. Anstränger jag mig för att se dem som nya människor? Jag ska i alla fall försöka. Oavsett vilket hade jag roligt när jag klädde mig. 

Hatten har en gråsvart bas, som en liten platta som fästs snett på huvudet med kammar. Ett grått flor faller ner framför pannan och skapar en sky runt hatten. En flock lila blommor som dekoration. Hatten är gjord av en modist, i ett enda exemplar. Tydligen gör hon hattar även åt vår kungafamilj.

Sannolikheten är ganska låg att jag blir bjuden på kronprinsessbröllopet nästa sommar, så jag får hitta andra användningsområden. Ett bröllop har jag att se fram emot, men fler tillfällen ska uppfinnas. Drinkar på tjusig bar, afternoon tea på Diplomat, champagnekvällar och nyår. Jag ska nog lyckas.

Alla som bjuder mig på ett evenemang där hatten passar kommer jag vara evigt tacksam mot!

I slutet av föreställningen plockar han fram en massa moln på stativ och spänner fast sig själv i en sele hängande från taket. Till takterna av en stilla vals flyger han kring i rummet, i flera minuter, mellan molnen och över det landskap som kontoret utgör.

Mitt eget kontorslandskap innehåller inga moln och ger inte möjlighet till flygning. Det består bara av en massa skrivbord och bokhyllor, med utspridda tjänstemän här och var. Jag undrar hur de skulle reagera om jag började dansa runt eller hänga upp och ned från skrivbordet. Tycker att jag brukar få kommentarer bara när jag lägger upp fötterna på bordet ibland. Liten är normalitetens ruta. Det gäller att töja ut den så att man får plats.

I flera rum visas videokonst. Några gillar jag verkligen, andra inte. Men jag saknar något bekvämt att sitta på. Enstaka små bänkar som inte räcker till. Inga ryggstöd. Det får mig att tänka på Pippilotti Rist-utställningen på Magasin 3 för några år sedan. Hon hade inte bara gjort videoverk, utan byggt stora soffor att sitta i och tjocka mattor att ligga på. Hur jag tittar blir en del av det jag ser. Att jag kan ligga på rygg på en tjock matta och se filmen i taket ger mig en helt annan upplevelse än om jag hade stått upp i en vit gallerikub.

På en stadsvandring härom veckan pratade guiden om stadsrummet som styr hur vi rör våra kroppar. Finns det bänkar eller måste man stå? Finns det ytor att springa på eller måste man tränga ihop sig. Det påverkar vår upplevelse av staden. Jag tänker att det är samma med konsten. Utställningssalen styr hur vi kan röra oss runt konsten. Om vi kan ha det bekvämt när vi tar in den, eller om vi får träsmak efter en stund. Konstverket är beroende av sitt fysiska sammanhang. Hoppas att fler curatorer inser det.

Glödlamporna då? Jo, vi kom faktiskt ihåg dem också.

Då är det skönt att bli överbevisad. Som igår när jag såg Cirque de Soleil. I nästan varenda nummer fanns något att bli förvånad och överraskad över. Nya grepp och lyft. En otrolig styrka. Eller bara simultanitet, som när 16 personer samtidigt klättrar upp på pålarna.

Jag gladde mig också åt homoerotiken i några av akrobatnumren, och åt alla fina kroppsstrumpor som artisterna hade.

Sent i föreställningen gör de alla fyra en liten dans med solfjädrar. Gravallvarliga står de sedan på en rad, med solfjädrarna för ansiktet. Så säger en av dem "Jag har gett upp hoppet.." och innan han hinner fortsätta meningen så har min hjärna massa alternativ. Hoppet om livet kanske. Så fortsätter han prata, egentligen utan att ha gjort någon paus, men våra hjärnor är så snabba ibland "…att någonsin hitta…" kärleken tänker jag automatiskt "…en mogen avocado."

"Jag har gett upp hoppet om att någonsin hitta en mogen avocado". Där har jag för alla mina förhastade slutsatser. Inte något högtravande flum om kärleken utan så jäkla rakt på sak. Det är ju så sant, det är sådana saker man ger upp hoppet om. Det är sådant som gnager en och tar ens tid. Sådant man skapar strategier för (när jag vill vara säker på att få en lagom mogen avocado köper jag dem till hutlösa priser i saluhallen).

Ni ser, det går inte att förklara. Men föreställningen var fantastisk. Som det bästa av flygande cirkusen i expressfart, kombinerat med Torgny Lindgren på LSD säger min man och blir sedan mycket nöjd när han surfat rätt på SVD:s recension som nämner just de två komponenterna. Dessutom har alla fyra helskägg, vill jag lägga till. 

Till nästa författarträff har de bjudit in Stefan Einhorn som ska tala om sin nya bok "Vägen till visdom". Visdom är strävansvärt i mina ögon, så jag bläddrar lite i boken som ligger framlagd i prydliga högar. Just där jag slår upp boken berättar Stefan en historia om sin dotter, och när han skickade iväg henne på språkresa.

Vid säkerhetskontrollen står alla föräldrarna och säger de sista förmaningarna innan de släpper iväg sina tonåringar. "Ha roligt nu!" är Stefans budskap. Så hör han en mamma säga till sin dotter "Se till att alla har roligt" och han slås av moderns visdom som hon förmedlar till dottern och skriver en lång harang om hur mycket han lär sig i det här ögonblicket.

Själv tänker jag att det är riktigt jävla fult gjort av den där mamman att lägga det ansvaret på sin dotter. Trettio personers välmående på hennes axlar. Jag har själv varit en överansvarstagande flicka och det ledde mig inte till visdom, snarare till sjukskrivning.

Plötsligt känns han inte så vis längre, herr Einhorn. Dessutom har en bekant till mig suttit bredvid honom på en middag, och då tittade han mest på hennes bröst. Fast det kanske är det han menar med att "lyssna med hela kroppen" som jag läser om på ett annat ställe i boken. Jag struntar nog i den där författarträffen.