Stockholm dagtid

För något år sedan såg jag en inbjudan till en fototävling. Kvinnor skulle fotografera män. Män sedda med kvinnors ögon. Ganska intressant, tyckte jag, så jag började fundera på hur jag skulle kunna fotografera min man. Jag ville porträttera honom som människa, inte som man. Men jag kunde inte komma på en enda bild som inte handlade om kön.

Alla mina idéer antingen bekräftade eller ifrågasatte manligheten. Min man sittande i soffan, broderande som han brukar, en bild som skulle ifrågasätta. Fotografera honom mitt i hans samling av Teknikens Värld, en bild som bekräftar. Även om jag skulle ta bara honom, med eller utan kläder, så kändes det inte som jag skulle kunna hitta en enda pose som inte sa något om kön. Så jag gav upp.

Därför var det så upplyftande att se Maria Fribergs fotografier av män på Kulturhuset. Visst handlar många av dem om kön, de kostymklädda männen som sitter på rad och man ser bara deras ben under bordet. Eller videoverket med andra kostymklädda män bland lakanen i en säng. Men de bilder jag tycker bäst om lyckas frigöra sig.

Min favorit föreställer en man som ligger på mage, insvept i vita kläder, bara fotsulor. Runt honom är hela bilden fylld av böcker. De är staplade i rader med ryggarna uppåt. Bara gamla böcker, bruna skinnband. Ett hav av bruna bokryggar och den vitklädde mannen som avslappnat ligger i mitten. Hans fotsulor. Den vill jag ha hemma.

En klassisk söndagsutflykt: Vi går på Nationalmuseum och ser nyöppnade Toulouse-Lautrec-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Utställningen är nog bra, men det är svårt att se genom folkmassan. Lätt utmattade bestämmer vi oss för lunch. Det självklara valet är förstås Nationalmuseums eget fik, men efter att ha sett deras slogan blir jag tveksam.

"En av Stockholms bästa musierestauranger" står det med stora bokstäver. Ganska blygsamt tycker jag. Musierestauranger är en ganska begränsad grupp, och de vågar inte ens påstå att de är bäst av dem. Vilket de nog inte heller är, etnografiskas är helt klart bättre. Kanske är de rädda att bli stämda. Men då kunde de väl hittat på något alternativt att säga, något lite mer specifikt. Kanske att de hade de bästa utbudet av något. Eller något om stämningen. Eller om deras juste buffé.

Istället går vi till Grands Veranda. Klassisk mark, dit min klassiska farmor ville gå närhelst hon kom till huvudstaden. Internationella affärsmän, uppklädda pensionärspar och familjesällskap där smådöttrarna bär rosetter. Vi känner oss lite udda i våra söndagsmyskläder, och värre blir det när vi båda två fastnar för det billigaste på menyn. Vi har råd med mer, men det är det billigaste som vi är mest sugna på. Var och en genomgår vi en inre kamp innan vi slutligen beställer det vi vill ha, det billiga. På ett bra ställe får man lika bra service ändå. Och Grands Veranda är ett bra ställe.

Efteråt funderar jag på varför jag närapå tog något dyrare, trots att det inte var vad jag var sugen på. Jag ville väl demonstrera att jag hörde dit. Att jag var där med samma rätt som de andra. Kanske för att det inte är så många år sedan jag skulle varit tvungen att ta det billigaste. Minns studieåren, och vill distansiera mig från dem. Inkomsten har stigit snabbare än vad sinnet har hängt med.  

Jag tycker verkligen om att gå på museum. Stämningen, lokalerna och ofta utställningarna. Gillar att ta mig tid till att göra något så avspänt och onödigt. Men ändå börjar jag alltid gäspa efter en timme. Det finns en väldigt tydlig gräns för vad jag orkar ta till mig.

Som på Vårsalongen igår. Kul utställning, varierat. En del saker jag gillade, mycket jag inte gillade och som bonus en hel del intressanta människor att titta på. Installationerna gillade jag bäst. Som sex stolar i våldsam pardans, där tre av dem svingade de andra tre i luften. Eller strumporna på ett streck som när jag kom närmare visade sig vara gjorda av gjutet glas.

Halvvägs igenom sitter gäspningen i käklederna och jag har inte lust att se fler konstverk. Som tur är delas den upplevelsen av min vän som ger ser utställningen med. Men ändå känner jag en lätt skuldkänsla mot de konstnärer vars verk jag inte orkar se. Om jag fick bestämma skulle utställningarna vara mindre och årskort finnas på museerna.

Det har varit några andefattiga månader. Jag har prioriterat jobb, vänner och familj, och inte hunnit med så mycket kultur som jag vill och brukar. Föreställningar och utställningar har inte blivit besökta av mig i alla fall. Det börjar kännas. Jag saknar dem.

Ledig söndag och äntligen dags för kultur. Bestämmer mig för att det är bäst att börja lugnt, som efter ett träningsuppehåll. Väljer bland utbudet. Det blir en fotoutställning på stadshuset. En av guiderna, ursprungligen filmfotograf från Kina, som fotograferat huset ur nya vinklar. Zoomat in på andra detaljer än kronorna.

Utställningen innehåller 25 foton. Alldeles lagom och ganska inspirerande. Stadshuset är ett speciellt hus, men säkert kan man ta fantastiska foton på de flesta miljöer, bara man hittar de rätta vinklarna. Jag undrar vad det är för vinklar jag ser, och vilka vinklar jag inte ser. Vilka detaljer zoomar jag in på i min vardag? Jag ska försöka se något nytt denna veckan.

På samma vecka går vi både till Dramaten och Nationalmuseum. Ett otypiskt val för oss. Mer karakteristiskt hade varit Dansens hus och Moderna. Men man måste ju vidga sina vyer lite. Fast inte helt. På dramaten ser vi en pjäs skriven av en kvinna, med kvinnor i rollerna (självklart på lilla scen). En vit mans pjäs om ångest är mer dramaten-mainstream. På Nationalmuseum tittar vi visserligen på de klassiska målningarna, men vi gör det ut queerperspektiv.

Dramaten. Gäckanden av Marie-Louise Ekman. En öm pjäs om en gammal kvinna som får nya bekantskaper och berättar för dem om sina otacksamma döttrar. Dessutom skäller hon ut sin sedan länge döde make via medium. Publiken bestod till ungefär 85% av pensionerade damer i sällskap med varandra, sina döttrar eller sina män. Jag undrar hur döttrarna och männen kände det vid utskällningarna på scen. Kände de sig också träffade för att de besökte mamma för sällan? Jag ska låta bli att skaffa barn, så att jag inte kan kasta dem i skuldfällan. Pjäsen var förresten riktigt rolig. Bra. Hade varit ännu bättre om man strukit två karaktärer.  

Nationalmuseum. Som jag brukar tycka är så trist. Rader på rader av porträtt eller nakna damer legitimerade av gamla grekiska myter. Men för första gången tittar jag på maktperspektivet i tavlorna, på sexualiteten, de inbördes relationerna. Och ser massa saker jag inte brukar se. Har roligt på Nationalmuseum. Jag måste skicka ett tackkort till vår vän som guidade oss.

Tjänsteresa i Norrköping och vi går på Arbetets Museum. Utställningar i min smak. Särskilt den stora om Sverige som industrination. Jag strövar kring bland montrarna, tittar och läser. Och det är helt fel. Det är en uställning som jag borde se med min man. Den handlar om saker vi brukar prata om. Om industridesign, näringslivspolitik och ekonomisk historia. Varenda monter gör att jag vill ringa honom. Så jag ringer honom. Och säger att vi ska till Norrköping för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Han håller med.

Vi köper en tavla. På galleri. Ett äkta konstverk, en tidig Lars Erik Falk. En akvarell från femtiotalet, stiliserad granskog. Det är första gången, allt vi har innan är planscher, tryck, litografier. Och en tavla jag vann på konstutlottningen förstås. Men att köpa en tavla på galleri, det känns stort. Ett rejält kliv in i vuxenheten. Åt rätt håll.

Vardagslunch och jag går med en kollega till Kulturhuset. Vi äter och ser sedan utställningen med Sally Mann, den amerikanska fotografen. Ingen ler på hennes bilder. Det är ganska befriande. Ingen försöker behaga. Man behöver inte behaga, säger bilderna till mig. Man får vara den man är.

Samma med hennes naturfotografier. Natur i svartvitt är inte alls lika platt vacker som natur i färg. Blir mörkare och mer otillgänglig. Och därför mer lockande. Vi vill kliva in fotografierna. Istället går vi tillbaka till jobbet. Vederkvickta.

Mellan Riddarholmen och Södermalm går en gångbro, bredvid järnvägsspåren. Där bron kommer fram till Söder finns en icke-plats. En bredare brostump som kommer ur ett igensatt bergvalv. Som abrupt tar slut efter några tiotal meter. Det är resterna efter ett påbörjat tredje spår. En plats som blivit över.

Härom dagen ser jag en rosa triangel i valvet, pekande ned mot en ståldörr. Triangeln är gjord av tre rosamålade plankor. Den är säkert ett par meter stor. Min första tanke är att det har öppnat en ny gayklubb i valvet. Nyfiken som jag är kan jag inte nöja mig med den tanken, snokar runt lite. Till slut hittar jag en provisorisk skylt. Det visar sig att det pågår en tillfällig konstutställning i bergrummet där inne. Tyvärr är den inte öppen, men den kommer vara, senare i veckan.

Jag måste nog gå dit. Inte så mycket för konsten som för bergrummet. Ända sedan min femböckerna-tid har jag fascinerats av bergrum. Hade urban exploration funnits när jag var tonåring så hade jag velat vara en av dem. Men knappast vågat. Jag var alldeles för välartad.

Idag har vi varit på Magasin 3 och tittat på Pipilotti Rist, och sedan sett Jaques Tati´s sista film. Däremellan kollade vi in lite kläder på C/O Stockholm. Dessutom inleddes dagen med P1. Och så har jag ätit linssoppa till lunch och middagen är från Södermalshallen. Tycker att jag lyckats rätt väl med att vara kulturpretto, utan att ens försöka.

Pipilotti Rists utställning var förresten väldigt cool men helt full med folk. Svartklädda människor som fällde filosofiska kommentarer för att imponera på varandra. Små barn som sprang omkring. Deras föräldrar som försökte uppfatta något av konsten. Fyrtitalistherrar som inte fattade någonting och pratade rakt ut i luften. Jag bestämde mig för att gå tillbaka en vardag. Våga inte gå dit då ni också, jag vill vara själv!  

På Aquaria Vattenmuséet finns ett regnskogsrum. Även idag hade jag behov av andakt så jag gick dit. Varmt och fuktigt. Fullt av växter. Dammar med fula fiskar och inspelade fågelljud. Så var femte minut ungefär blir det natt i regnskogen. Åska och så börjar det regna. Sprinklers sprayar vatten över bladen. Helhet - alla sinnen får sitt. Mycket rogivande.

Jag satt där ganska länge på en bänk. Rätt ostörd av barnfamiljerna som kom och gick. På en vardag är de ändå inte så många. Så kom en familj, två barn, mamma och mormor. Mormor bar på ena barnet. När det började skymma föreslog mormodern att de skulle sätta sig ner. Hon backade mot bänkarna, där bara jag satt. Jag såg att hon var på väg rakt åt mitt håll, och sa "där är en ledig bänk". Det hörde hon inte. Istället satte hon sig ner. I mitt knä. På mina lår. "Du sitter i mitt knä" fick jag säga för att hon skulle resa sig.

Jag måste säga att jag är ganska chockerad över händelsen. Okej att hon inte såg mig, men borde man inte känna att man sätter sig i någon annans knä? Visst är det någorlunda udda. Jag menar, när fick ni en tant i knät senast?

Två saker är viktiga för ett lyckat museibesök: Trevligt fik och kul museishop. Sedan gör det ingenting om de har någon intressant utställning också. Etnografiska klarar med bravur alla kategorier. Fiket med multikultimat med indiskt överhäng är perfekt att relaxa i. Musiebutiken har konstiga diverseprylar från platser som är underrepresenterade i detaljhandeln. Och utställningarna antyder att en museipedagog varit i farten.

På gårdagens besök fastnade jag särskilt för utställningarna om Kongo. Om missionärerna, den eurocentrerade historieskrivningen och de tjugoåriga FN-svenskarna som kastades in i ett inbördeskrig. För första gången förstod jag vad ordet "Balubas" kom från. Jag har trott att det var ett påhittat blatteskällsord, men det visade sig vara namnet på en kongolesisk stam, en av de krigande fraktionerna. Ibland faller saker på plats i huvudet. När jag googlar ordet märker jag att det finns fler än jag som funderat på frågan.
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=411&Artikel=472770

Småregning söndag och jag känner att det är en bra dag för museum. Bläddrar på stockholmsmuseer.se och bestämmer mig för Armémuseum. Krig är intressant. Inte själva slagen och vapnen, men tankarna och känslorna bakom. Vad är det som får folk att göra så hemska saker? Och hur påverkas människor?

Utställningen börjar bra, om krig i allmänhet. En hel del om livet i krig också. Vilka soldaterna var. Deras bakgrund. Deras vardag. Skrämmande och fascinerande är berättelsen om de stora härerna som inte kan sluta kriga. De består av tiotusentals män och det enda sättet att få mat till alla dem är att erövra och plundra nya landområden. Plötsligt förstår jag lärobokens kartblad där fälttågens vägar vindlar hit och dit över hela Europa.

Men utställningen går ändå inte riktigt på djupet. Styr runt de svåra frågorna. Och ramlar efter ett tag tillbaka i gamla hjulspår. Radar årtal och fältslag. Dessutom finns flera salar fulla med vapen i glasmontrar. Jag tröttnar. Går ner på bottenvåningen för att kolla in hypade specialutställningen Spioner. Tyvärr är den plottrig och informationsövertung. Ingen röd tråd.

Jag är den enda ensamma kvinnan på muséet. Några andra kvinnor är där med sina män eller pojkvänner. Men den absoluta majoriteten av besökarna är män. I alla åldrar. Men med en övervikt för trettifemårsåldern och femårsåldern. Män som tar med sina söner på museum. Vad är det de vill visa? Vad är det de vill skola in sönerna i? Det är lätt att känna sig tveksam. 

Det är mörkt i den stora salen när vi närmar oss. Mörkt och tyst. När vi kliver över tröskeln händer något. En lampa tänds, så en till. En dammsugare går igång, något snurrar i ögonvrån. Det är en borrmaskin med en dammvippa fasttejpad på borren. Apparater startar och stannar när vi rör oss. Vatten strilar, saker snurrar, ljus gungar.

Jag leker med fotocellerna. Rör mig fram och tillbaka. Vill hitta punkter där något sätts på. Roligast är hunden av plast, vars huvud sakta vattenfylls ända tills han tippar över och spottar ut vattnet i en båt.

Sommarens bästa utställning: Automatic av Peter Geschwind på Färgfabriken i Liljeholmen.

Vi promenerar dit en solig och lite blåsig dag. Jag har kollat kartan, men det är ändå lite svårt att hitta. Vilken av industribyggnaderna är det? Var går man in? Vi två är den enda besökarna, lika många som personalen.

Jag undrar hur det går runt? Den gigantiska lokalen, de anställda, konstnärerna som specialproducerar utställningar – och så vi enstaka besökare som betalar 40 kronor var. Kanske kommer fler när det regnar. Men jag är tacksam för lyxen att få gå där själv, utan någon som stör min upplevelse. Efteråt är jag på gott humör hela dagen.