Stockholm dagtid

Tåg, tårta, trampa, tavla, titta och arkitektur. Det sammanfattar ganska bra vår minisemester till Wien. Allra starkast intryck gjorde faktiskt tågresan ned, med den fantastiska kupen som påminde om ett rymdskepp.

En halvtrappa upp, på tågets övervåning, klev vi in genom kupédörren. En enkel sittgrupp rakt fram, två sängar ovanpå varandra till vänster och badrummet till höger. Panoramafönster längs hela väggen och en bit upp på taket. Och en konduktör som tog frukostbeställning och kom med bubbelvin.

Själva Wien var också mycket mysigt, men med en distinkt känsla av att stadens bästa dagar var över. Hade nog varit fantastiskt att vara där vid förra sekelskiftet, när Freud var het och det var staden där allt hände. Det som är kvar, och fortfarande är fantastiskt, är alla konditorierna. Den förhärskande fikkedjan i Wien har servitriser i rosa rockklänningar och 20 sorters tårtor.

Sitter på tåget till min hemstad Göteborg, som jag lämnade för snart 15 år sedan. I eftermiddag ska jag gå på en kär gammal väns disputation, och misstänker att det kan dyka upp andra vänner från tonårstiden. Sådana som jag inte sett på tio år. Sedan ska jag hem till mor och far, och imorgon få träffa min syster med nyfödd systerson.

Alla dessa möten med mitt gamla liv gör mig oerhört medveten om min klädsel. Jag har förändrats så mycket sedan dess. Gått från friluftstjej med hippievibbar till chic storstadskvinna i karriären med smak för kulturupplevelser. Förändringen ligger inte bara på ytan förstås, den går djupt in i mig. Jag har fått socialt och yrkesmässigt självförtroende. Blivit vuxen. Gift mig, fått nya vänner, haft år av danande nya upplevelser. Det är förstås inte så lätt för mina gamla vänner att se.

Att åka tillbaka till sin hemstad, sina före detta sociala sammanhang, är att färdas bakåt i tiden till den man var då. Man möts som den personen, den som inte längre finns kvar. Jag vill mötas som jag nu. Därför är jag extra noga med mitt utseende. Klär mig medvetet för att passa min nya roll, i säsongens trender, med fantastiska designskor och en sminkning som är en aning avant gardistisk. Vill att första intrycket inte ska stämma med deras minnesbild. Vill skaka om bilden av mig, så att nuvarande jag får en chans att tränga sig in.

Jag undrar om det funkar? Psykologistudierna har lärt mig att vi oftast letar efter fakta som bekräftar den bild vi redan har. Det finns säkert något hos mig att känna igen sig i, som kan bekräfta den gamla bilden av mig. Och jag undrar hur jag möter mina gamla vänner. Anstränger jag mig för att se dem som nya människor? Jag ska i alla fall försöka. Oavsett vilket hade jag roligt när jag klädde mig. 

Jag har numera två hem - lägenheten och stugan. De senaste fem veckorna har endast med korta avbrott tillbringat i stugan. Väldigt mysigt, nästan serent, men de senaste dagarna har jag längtat efter storstan. Längtat efter människor, caféer, gator och shopping. Och inte minst efter lägenheten (=vattentoalett!). Även om jag inte vill att semestern ska ta slut, och inte alls har någon lust att jobba igen, så har det känts lite mer ok eftersom jag får komma till min älskade huvudstad.

Så kommer jag äntligen hit - och det är lite av en chock. För mycket människor, unkna lukter i värmen, en instängd lägenhet och en man som kräks vid en papperskorg på Medborgarplatsen. Och turister över allt, inte bara på Västerlånggatan. Är detta vad jag har längtat efter? Märker att jag har en ny längtan: Att det ska börja ösregna så att en del av folket försvinner.

Men så ramlar fördelarna efterhand över mig. En välsorterad matbutik om hörnet gör att vi kan laga precis det vi är sugna på. Lite snyggshopping bara några minuter längre bort, för att inte tala om vad ett pass på Friskis med efterföljande lunch på Chaikhana kan göra för humöret. Och lägenheten går rätt fort att vädra ur. 

Men lite längtar jag till mitt andra hem ändå, till stugan. Tänk så fantastiskt att få ha två hem att längta till.

Upplever ni också att ni blir kräsnare med åren? Hos mig själv ser jag det på område efter; restauranger, föreställningar, resor och det som jag just nu upplever: hotell. För femton år sedan var det så spännande att bo på hotell att vad som helst dög. Numera är min kravlista lika lång som Jennifer Lopez raider.

Jag vill ha ett rökfritt rum förstås. Tyst, utan någon surrande luftkonditionering. Extra filtar och element som går att höja, många kanaler på TV:n och gott te inom räckhåll. Allra helst tekokare på rummet, men annars att hämta. Extrapoäng om det finns böcker att låna. Hotellet jag bor på nu, tio minuter från Oslos flygplats, ligger mitt i obygden bakom ett industriområde. Men det lyckas pricka in alla punkter förutom te och böcker. Inte illa.

Synd att man inte vill åka hit igen.

De fem mest spännande upptäckterna i stugans tassemarker under valborgshelgen:

5. Att grannkillen vill klippa vårt gräs för en hundring i timmen. Nu måste jag lära mig hur man gör när man rapporterar in kontrolluppgift.
4. En stig genom skogen som leder ner till sjön.
3. Att det blev otroligt fint i hallen på övervåningen när väggarna var färdigmålade och golvpappen borttagen. Och mycket större ser det ut nu.
2. Den hemliga fågeldammen som vi upptäckte mitt inne i skogen. Vem har anlagt den där? Och varför?
1. Det bor salamandrar i två av våra dammar! Några är enfärgade och andra är prickiga med drakryggar som svajar när de simmar.

En promenad på Skogskyrkogården ger tankar. Gravstenar i långa rader mellan tallarna, kvarter efter kvarter. Döden som massindustri? Eller ganska skönt att se att vi alla är lika inför döden? Jag tycker mest att det är vackert och lugnande.

En vecka i sommarstugan känns både som lång och kort tid. Lång eftersom vi gör en massa. Spacklar och slipar, tar promenader och lyssnar på P1, bygger kompost och rensar i trädgård, besöker bygghandeln och solar på gräsmattan. Till och med hinner ha besök i flera dagar.

Samtidigt känns tiden kort eftersom vi hade kunnat stanna flera veckor till utan problem. Pyssla på, elda i kakelugnen, ta fler promenader och lägga pussel på kvällarna. Börja nicka till i soffan framåt halv tio men för skams skull hålla sig vaken över väderrrapporten på radio 21.50. Eller så är just det sista ett tecken på att jag också behöver stan.

Jag känner mig sentimental när vi åker. Plockar med mig kvistar från syrenen att sätta i en vas på köksbordet. Så när jag stiger in genom dörren i lägenheten slår det mig. Jag älskar ju att vara här också. I själva verket är det ju så att jag brukar undra varför vi ska åka från Stockholm till stugan när vi har det så bra i stan. Tänk så lyxigt. Hemma bra men borta lika bra. Fast på ett annat sätt. Hemma har jag ju faktiskt vattentoalett!

Ett på natten hemma i vår egen säng, pigga som mörtar av kvardröjande jetlag, börjar vi sammanställa en lista på skillnader mellan USA och Sverige. Några av våra tydligaste observationer om det stora landet i väster:

1. Den ytliga vänligheten. Främlingar på hotell, restauranger och tåg, ibland till och med på gatan, hälsar på oss och trevliga samtal uppstår. Den obligatoriska frågan var vi kommer ifrån får nästan alltid samma svar - Sverige, jag vill verkligen åka dit. Vi får också veta att vi bara kommer älksa de platser i USA som vi har kvar att besöka. Vår reaktion är viss misstänksamhet. Det är ju trevligt att folk är trevliga, men inte fan kan alla drömma om att åka till kalla Norden? Varför säger de det då? Och hur kan de veta att just vi kommer älska den där restaurangen/tågresan/San Fransisco? Vad vet de om oss? Fördelen är konversationerna. Nackdelen är den påklistrade positiviteten. Vad är det för fel på lite svensk skepsis ibland?                             
2. Sötsaksintaget. Jag är en godistjej, och något vidare godisutbud är rätt svårt att hitta, vilket förvånar mig. Däremot finns sötsaker i alla andra lägen. Wienerbröd, fruktkakor, våfflor och syrop till frukost. Socker i läsk, iste, söta kaffedrycker och mikshakes. Rekordet är milkshaken "Big Apple". En halvliter blandad grädde och glass som visar sig innehålla en hel nedmixad äppelpaj, förstås från början rejält sötad även den. I snabbköpet ger vi nästan upp innan vi hittar det färska brödet mellan alla tårtor, muffins, donuts och kakor. Dessutom kan man få smält ost på nästan allt (inklusive äppelpaj) och allting från frukostomeletter till medelhavstallrik kommer in med pommes frites.
3. Den omvända stadsplaneringen. I centrum finns nästan ingenting. Visserligen sedan tio år en gågata, vilket de är mycket stolta över. Men den innehåller bara billighetsaffärer (Office Depot!) och souvenirshoppar. Skyskrapor reser sig runt om. De omgivande gatorna är enkelriktade och fyrfiliga, och det är gott om tomma tomter mitt i miljonstaden. I flera dagar går vi omkring och letar efter själva stan innan vi blir upplysta om att alla fina butiker ligger i ett köpcentrum några miles bort. Vi åker dit. Det är som att hitta NK i Skärholmen. Urban Sprawl i praktiken. Vem vill bo i centrum när man kan slippa, och så länge man ändå kör bil överallt så är det viktigaste med en affär att den har bra parkeringsmöjligheter, inte att den är på promenadavstånd från arbetsplatser och kollektiva resecentra. De är i övrigt lite lätt chockade på hotellet att vi promenerar de tio minuterna ner till stan. Vi upplevde detta bara i Denver, men amerikaner vi pratat med försäkrade oss om att det var normal amerikansk stadsplanering.
4. Det låga priset på arbetskraft har fördelar och nackdelar. Vi får massa service överallt. Konduktören bär våra väskor på tåget, bordsservering på snabbmatsställen, expediter i klädaffärer som hänger våra kläder i ett provrum åt oss, taxichaufförer som köper te åt oss. Mycket trevligt, men samtidigt en aning gnagande. För all denna servicepersonal är beroende av min välvilja. Om inte jag ger tillräckligt med dricks har de inte mat på bordet. Minimilönen för folk i dricksyrken är en tredjedel av den normala minimilönen. Jag läser "Nickled and Dimed" och får lite dålig smak i munnen.

Mycket mer finns att säga, men jag stannar nog där. Jag gillade verkligen vår resa. New York var spännade och lätt att ha trevligt i, Denver var mysigt och intressant, San Fransisco vackert och välkomnande. Men jag är inte säker på att jag gillade USA som helhet. Kanske åker jag tillbaka, men jag vill inte alls flytta dit.

Nu bär det av. Imorgon går flyget till USA för tre veckors semester med min älskade make. New York, Denver och San Fransisco. Jag längtar!

Det finns platser som känns nästan som hemma. Ställen där man har sina vanor och rutiner. Där man vet var man hittar det man behöver. Föräldrahemmet är en sådan plats. Svärföräldrarnas hus också. Lantstället förstås och några av vännerna. Plus Bergendals kursgård.

Här vet jag vad jag ska äta till frukost och vilken tid, var jag kan promenera och vad som är trevligast att göra den där timmen mellan kursens slut och middag. De senaste sju åren har jag varit här ett otal gånger, och jag fortsätter boka Bergendal när jag själv får bestämma. Att åka hit känns nästan som att komma hem.

Om mindre än två veckor ska vi på semester, mer än tre veckor i New York, Denver och San Fransisco. Just nu är det svårt att ha fokus på så mycket annat, på jobb eller alla andras jul i Sverige, när min ska vara i USA. Jag funderar på vad jag ska ta med mig, vad jag vill göra och vilken reselektyr jag ska ha. Äntligen snart semester!

Under hösten hemma i stan har vi haft svårt att komma ihåg varför vi köpte en sommarstuga. Jag har varit sugen på cafémys och barer, föreställningar och utställningar och inte alls på att kratta löv. Att åka sjutton mil till en stuga på vischan har inte alls känns attraktivt. Men vi måste ju plocka in utemöblerna så över allhelgona tar vi en långhelg på landet.

Vi kör in på uppfarten och bestämmer oss för att utnyttja ljuset till lövkrattning. Det duggar. Regnställ på och ut i trädgården och efter bara fem minuter minns jag varför vi köpte huset. Men det är så svårt att beskriva vad som är mysigt med att stå i regnställ i duggregn med en kratta i handen. Svårt också att minnas själv när jag skriver detta i efterhand. Jag vet bara att jag mådde bra där och då.

På kvällen lyssnar vi på radio och jag lär mig spackla. Efter ett dygn på landet tycker jag att jag varit där för evigt och jag undrar vad som var så viktigt i stan. På söndag eftermiddag är det vemodigt att åka hem och jag vill komma tillbaka snart. Men väl hemma ett par timmar senare är jag nöjd där. Det är ju fantastiskt att få ha två parallella världar att trivas i. Två parallella jag.

Jobbet för mig till Vara men hotellet där är fullt så jag bokar rum på Bjertorp Slott, någon mil bort. Klockan åtta på kvällen anländer jag till Vara station. Taxin kör mig över västgötaslätten i mörkret och släpper av mig utanför slottsporten.

Höga, grå stenmurar och en stor port i trä. I hallen möts jag av en uppstoppad björn som står på bakbenen. Mitt rum är stort och konsekvent inrett i modern jugendstil, från färgen på väggarna och det kurviga badkaret till väckarklockorna. Det finns te och choklad på buffén vid brasan där jag sitter och läser.

Tolv timmar senare, klockan åtta på morgonen, åker jag därifrån. Jag är avspänd som jag har varit där en hel helg. Mitt möte går som en dans.

Många års jobbresande har gjort att jag skapat en tydlig kravspecifikation för vad jag vill ha på en hotellfrukost. Jag vill ha färskpressad juice, fil (inte yoghurt), färsk fruktsallad, nybakat bröd, flingor med mycket fibrer, Dagens Nyheter och viktigast av allt riktigt bryggt te. Inte någon töntig påse.

Jag tycker inte att det är någon omöjlig lista. Det borde inte vara så svårt. Ändå är det förvånansvärt sällan jag hittar det. Clarion Grand i Östersund lyckades i morse. Jag får försöka hitta något skäl att åka dit igen.

Här sitter jag på Stadsmuséets café i Göteborg mitt på torsdag eftermiddag. Egentligen har jag arbetsdag, konferens, men det visade sig att jag inte behövdes på eftermiddagen. Man tackar och bockar. 

Jag är i Göteborg ganska mycket men tiden är oftast intecknad. Ibland jobbmöten men oftare släktsocial tid. Tid i föräldrarnas och systerns hus. Tid hos kompisar. Ofta trevligt, men inte samma som att ha ett par timmar över själv i stan. Promenera runt lite. Dricka en kopp te. Kanske ska jag shoppa något. I alla fall inte sitta vid datorn längre. Hej då!

Jag kliver in i sovvagskupén vid halv sex på eftermiddagen på Stockholms central. I mer än 17 timmar skakar jag fram genom landskapet. Äter medhavd middag, läser böcker, löser korsord, sover en hel natt, äter frukost och läser tidningen innan jag kliver av i ett helt annat land. Känns det som i alla fall.

Jag är i Abisko och det är Sverige men främmande för mig. Jag promenerar längs Abisko kanjon och tänker på ett foto jag tagit utanför Dharamsala, Dalai Lamas hemstad i Himalaya. När vi vandrar långt in i en dal till en klar sjö är det Nya Zealands berg som jag tycker mig känna igen. Jag går upp för ett fjäll och passerar vattenfall och fjällhedar som minner mig om Island.

Mina referenser känns omvända. Det borde vara Sverige jag känner igen utomlands. Istället för att resa över halva jorden och känna igen mig hemma sedan, så skulle jag kunnat börja med mitt eget land. Fast kanske hade inte Sverige varit lika exotiskt för mig då.   

Efter lite mer än en vecka på landet kommer vi på, maken och jag, att vi aldrig förut varit på samma ställe mer än en vecka. Förutom hemma förstås. Visst har vi gjort längre resor än så, men då har vi rest runt, någon vecka här, några dagar där. Men aldrig flera veckor på samma ställe. Någon gång ska vara den första och denna gången slog vi rekordet med besked - vi var på landet tre veckor.

Många saker gjorde vi. Cykelutflykter, påbörjad invändig renovering, stenmursbygge, rensning av land, glassätning, bakning, umgänge med gäster, solning, målning, slusspaning, gräl med takläggare, promenader och radiolyssnande. Många saker gjorde vi inte. Främst TV-tittande och stressning, och en massa trädgårdsarbete som nog inte var så viktigt.

När vi åker hem känns tiden som att den har varit både kort och lång. Kort för att det är en vecka vi brukar vara någonstans och därmed hinna med flera anhalter på semestern, inte bara ett ställe. Lång för att det kändes som vi hade gjort så många olika saker där, för att det kändes som en evighet sedan vi rev spaljen eller var med Åsa och Jonas till Söderköping, trots att det var under samma semester. Men nästa år vill jag nog dela upp det lite ändå. Jag ska tänka på saken.

Nu bär det av till landet i några veckor, och även om jag på modernt vis fixat dit mobilt bredband så är viss bloggtorka att vänta. Bland annat eftersom det mobila bredbandet bara funkar utomhus, och är det utomhusväder så finns roligare saker att göra. Trevlig sommar på er!

Det blommar rosa näckrosor i en av dammarna vid vår stuga. Blommorna är fantastiska, perfekta intill fulländning, skiftande från mörkt cerise till ljusrosa med klargula ståndare. Varje blomblad ser ut att vara utskuret med laser, alla i rätt proportion till varandra. Inget brunt, vikt, skadat eller ledset någonstans. Jag har svårt att tro att de är verkliga. Det känns som att någon handlat dem på Coctail de Luxe och smugit dit med dem under natten för att glädja mig.

Så slår mig ironin att jag tycker att de verkliga näckrosorna ser ut som konstgjorda, och inte att de konstgjorda ser verkliga ut. Men jag har inte varit en trädgårdsmänniska tidigare. Har inte sett trådgårdsblommor på så nära håll. Trodde inte att sådan perfektion kunde växa av sig själv. Därför har butikens konstgjorda sett overkliga ut, när de i själva verket var naturen trogna.

Jag är inte naturen främmande. Skogsmänniska har jag varit, tillbringat dagar och veckor på vandringsleder och i tält. Skärgårdsmänniska likaså, seglat mellan öar och skär i den västkustska arkipelagen. Skogens och öarnas växter känner jag igen. Men trädgård är något helt annat. Förädlade växter är olika naturens. Jag får lära nytt.

I den andra dammen bor en groda. Jag har döpt den till Max.

Det var en gång i livet när jag hade möjligheten att flytta till Umeå, men jag valde bort det. Alldeles för mörkt på vintern. Det skulle aldrig gå. Om jag i det läget hade känt till Umedalens skulpturpark så hade jag kanske tänkt annorlunda.

Området huserar ett gammalt mentalsjukhus, numera ombyggt bland annat till bostäder. Varma, orangeputsade hus omgivna av stora gräsmattor och höga tallar. Bland husen är skulpturer utspridda, de flesta av dem alldeles fantastiska. Inga gamla marmorbyster dock, utan bara moderna saker. Sådant som talar rakt till mig. Som inte kräver vare sig analys eller förståelse. Som bara gör mig glad.

Några favoriter:

• En tjock glasruta infälld i gräsmattan. Under den ett badrum sett uppifrån, toastol, tvättställ alltihop. Och dessutom vattenfyllt.
• Två parallella vajrar spända genom träden. På dem kavajer och jackor uppträdda. Många tiotals herrar utan huvuden som håller varandra på axlarna där uppe bland trädkronorna.
• En kopia på en cementtruck i skala 1:1 men helt gjord i snirkligt järn.

Hade jag vetat om att det fanns, och att man kunde bo där, så skulle jag ha blivit sugen. Det var nog tur att jag inte visste, för jag är rätt nöjd med att det var i Stockholm jag hamnade.

Efter fyra dagar i Vilnius har jag lärt mig att Nordens gränser flyttas österut. Nästan hela näringslivet består av skandinaviska företag. Nordea, SEB, Danske Bank och Swedbank har kontor i vartenda gathörn. Kläder kan man handla på Lindex. Och priserna är nästan på svensk nivå. Fast inte lönerna förstås.

Vi träffar en parlamentsledamot, ordföranden för arbetsmarknadsutskottet, och jag frågar hur de svenska företagen sköter sig. Ganska bra jämfört med de inhemska, är svaret. Men när de har varit här några år anpassar de sig, säger han, och blir lika illa som de från början litauiska. Till exempel har SEB sparkat massa äldre och istället anställt unga med lägre löner.

Jag känner mer släktskap än jag trodde att jag skulle göra. Och mer ansvar att sätta press på våra svenska företag.

I februari för nio år sedan befann jag mig på resande fot på Nya Zeeland. Jag höll på att avsluta mina universitetsstudier, och i linje med modern tradition skulle jag göra en luffarresa med en vän innan dess. På Nya Zeeland fick kontakt med en trevlig familj i Christchurch som guidade oss till lokala sevärdheter. Bland annat tog de med oss till Christchurchs uthamn, Lyttelton.

Lyttelton var ett mycket litet samhälle med en sevärdhet: Tidsbollstationen, som enligt föreståndaren var en av fem fortfarande fungerande i världen. Jag är förresten inte helt säker på termen tidsboll, men det heter time ball på engelska i alla fall.

Innan förekomsten av atom- och satellitstyrda klockor hade varje hamnstad en tidsboll. Varje dygn, klockan 12.00 GMT i alla hamnstäder världen över, släpptes den stora bollen ned längs en högt placerad påle. Detta skulle kunna ses över hela hamnen, och ge möjlighet att synkronisera alla skeppsklockor. På havet var tiden viktig. Skulle man använda sextanten eller segla efter stjärnorna måste man veta vad klockan var, eftersom jorden roterar så att både sol och stjärnor rör sig över dygnet. Tidsbollstationer går fortfarande att se i många hamnstäder. Den brukar se ut som ett stort kors, med en flagga på vardera arm och en boll vid korsets fot.

Inget av detta visste jag innan jag besökte Lyttelton, men jag minns det än. Och idag, på en filt på Kastellholmen blev jag påmind. Klockan 12.00 GMT, 13.00 svensk tid, såg jag den stockholmska tidsbollen falla ned längs sin påle högt uppe på Söder. En länk bakåt till sjömän genom tiderna och min egen backpackerresa.

Att en torsdagkväll ta med sig sin middag och sätta sig i Tanto.

Helgens mest spännande upptäckter på landet:

1. Uteduschen med både varmt och kallt vatten. Den är bara runt hörnet, utanför köksdörren, men vi har inte sett den förut. Med varmt vatten duschar man bra ute, även om det är kallt i luften. Nästan lite spakänsla. 
2. Nya blommor i rabatterna varje dag. Vita, lila, blå, gula och röda. Tulpaner och rododendron känner jag igen. De flesta andra har jag ingen aning om vad de heter. Men det gör mig ingenting. De är lika vackra ändå.
3. Myrorna som mest finns utanpå huset, men på vissa ställen även inne. Ingen kul upptäckt men en upptäckt av vikt. Hur effektivt myrgiftet tog kål på dem kändes dock ganska bra.

Jag har känslan av att det än så länge finns mycket kvar att uppleva.

Efter fem dagar i nya sommarstugan sitter vi utmattade i hyrbilen på väg hem. Under helgen har vi städat alla rum = rensat ut gardiner, mattor och prylar, dammsugit fönster, väggar, golv, våttorkat alla ytor, svabbat golv och burit in möbler igen. Dessutom har vi kört bort saker till loppis, klippt gräset, satt upp tavlor, fixat byrå och sofföverdrag, köpt cykel, varit på Ikea och Bauhaus (två gånger), grävt ur en damm och storhandlat. Halvvägs genom arbetshelgen är jag redo att ge upp och försöka sälja huset till de andra budgivarna.

Då säger min kloke make att det är lite som att få barn. Först den inledande euforin: "Vi fick det". Sedan tvekan när verkligheten börjar komma närmre: "Vad fan har vi gett oss in på". Och så efter ett tag en mer balanserad kärlek. För de flesta föräldrar varar ju inte förlossningsdepressionen hela livet, säger han. Och det har han ju rätt i.

När man tänker på saken har vi dessutom hunnit med massa trevligheter i helgen också. Vi har tagit skogspromenad, varit på cykeltur och bestigit det lokala berget. Lagt pussel och lyssnat på radio. Dessutom har vi haft våra första gäster och som stolta föräldrar visat vår trädgård för dem. Men nästa helg vi kommer dit ska vi bara njuta, för att balansera upp arbetet.

Mina föräldrars villa är fullt av möbler och saker. De har kommit min syster till nytta när hon flyttat till ett stort hus. Men jag har sällan velat ha något. I min omsorgsfullt designade moderna Stockholmslägenhet vill jag välja innehållet själv. Några enstaka saker från föräldrarnas och morföräldrarnas hem finns där, men inte så mycket att föräldrarnas samling märkbart minskar.

Med köpet av sommarstuga har läget förändrats. Visserligen köpte vi den möblerad, men några juste fåtöljer och ett soffbord behöver vi ändå. Lite lakan och en servis kommer väl till pass. För att inte tala om bestick, en matta och en spegel. Och föräldrarna blir bara glada för att prylfördelningen mellan systrarna blir lite mer rättvis.

Vi kommer väl förberedda till besöket i föräldrahemmet, med en tom resväska. Den sväljer en halv servis och lite glas. Resten av sakerna är inte bara gratis, de kommer att levereras kostnadsfritt till sommarhuset med hjälp av familjens kombibilar. Allt jag behöver göra är att bjuda på tårta.

Efter ett par månaders process är jag tillsammans med min man sedan i fredags ägare till ett sommarhus. Det var några steg att komma hit. Hemnetsurfande, första och andra titt på huset, besiktning och sotning, kontraktsskrivning, banklån och så till sist själva överlämningen. Nya papper att skriva hos mäklaren och sedan fick vi nyckeln i handen.

Med hyrbilen full av saker åkte vi på fredageftermiddagen för att inta huset. Dags att se vad man egentligen köpt. Vad fanns egentligen för växter i den femtusen kvadrat stora trädgården? Vilka möbler skulle finnas kvar i huset? Vad var det för tapeter och hur många spindlar skulle vi se på en helg?

Det visade sig att det fanns ganska gott om möbler. Särskilt bord. Vi började med att möblera om, för att göra det till vårt. Arbetade lite i trädgården. Fattade några beslut, sågade av en gren på en buske. Sådant får man göra när man äger. Men ändå kändes det overkligt. Som att vara på besök.

Jag har inte tänkt på mig själv som någon som äger ett hus, och speciellt inte som trädgårdsägare. Från att vi fick idén och bestämde oss i slutet på förra sommaren gick det egentligen ganska fort. Nu måste jag vänja mig vid tanken. Boa in mig. Göra stället till mitt. Nästnästa helg när vi ska dit igen ska vi köpa en dammsugare på vägen och ägna helgen åt att suga upp några kilo spindelväv. Det kommer nog hjälpa.

Trädgården var förresten helt fantasisk. Jag upptäckte blommor, beskar en trollhassel och rensade en damm.

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

En vecka i Frankrike för att möta våren, och vi mötte verkligen våren. Sol och värme, åtminstone i läiga hörn. Sitta på balkongen och läsa en bok. Ta något att dricka på en uteservering. Kalla kvällar, men så är det på våren.

På väg hem funderar jag på uttrycket "att möta våren" och inser att jag nog tänkt möta som att möta någon vid tåget - man följs åt därifrån. Och inte möta som i att ses och sedan skiljas åt igen. Jag har föreställt mig att efter att vi mött varandra, våren och jag, så ska vi följas åt tillsammans hem genom Europa. Jag innanför tågfönstret, våren utanför.

Täta sms-rapporter om snöläget i Stockholm påminner mig om att så inte är fallet. Vi har mött våren, men då är den inte samtidigt någon annanstans. Inte i Stockholm i alla fall. Vägen hem genom Europa blir istället ett återträffande med herr Vinter. Redan i Tyskland ligger snön här och där, och Danmark är fläckvis vitt. Idag har jag varit i Östergötland och pulsat i flera decimeter snö. Detta året borde påsk och jul bytt plats med varandra, det hade passat vädret bättre.

Hur det var att åka tåg till Södra Frankrike? Ganska så mysigt. Inte alls tråkigt, vilket jag ändå var lite rädd för. Men här och där barn, så en musikspelare var ett måste. Sovvagnen Hamburg-Paris var höjdpunkten. Där vill jag åka många gånger till.

Jag ska på semester en vecka. Bara ta det lugnt. Åka tåg ner till södra Frankrike, bo en vecka i en gullig liten by och sedan ta tåget tillbaka. Hittills är jag mest fokuserad på resan. Ser fram emot en bok i tågfåtöljen. Och att sinnet ska komma fram samtidigt som kroppen.

Återkommer med rapport.

Vid förra sekelskiftet grasserade tuberkolosen och det enda botemedel man visste var frisk luft, god hygien och bra mat. Dessutom ville man isolera de sjuka, så att de inte smittade fler. Sanatorier började byggas runt om i landet, på platser som ansågs ha särskilt bra luft. Min mormor vistades som barn på Varbergs sanatorium där jag numera varit på spa. Tider förändras.

Hällnäs sanatorium byggdes i en lite by i Västerbotten. Där fanns järnväg och tallskog, alltså bra förutsättningar. På en höjd strax ovanför samhället byggdes det gigantiska sanatoriet. När man åker dit idag är det svårt att greppa. Man kör på norrlandstomma skogsvägar, åker genom en liten by med en igenbommad station, och efter en backe ligger det där. En gigantisk slottsliknande byggnad. Mitt i obygden.

Försök har gjorts att använda Hällnäs Sanatorium som kursgård, men det är naturligtvis dömt att misslyckas. Bara uppvärmningskostnaderna i sig måste knäcka budgeten. När jag googlar idag hittar jag påståenden om att sanatoriet ska bli Västerbottens filmproduktionscentrum, men det är bara på en enstaka blogg och jag har svårt att riktigt tro på det. Helt enkelt för långt bort, även för filmfolk.

Dagarna på sanatoriet var inrutade och ett viktigt inslag var vistelsen i ligghallarna, långa, öppna gallerier där man låg insvept i filtar och andades in den norrländska friska luften. Denna veckan, när jag själv är förkyld och ynklig och inte ens orkar gå ut på promenad minns jag ligghallarna på sanatoriet i Hällnäs och beslutar mig för att inrätta en egen.

Jag placerar fåtölj och fotpall innanför de franska balkongdörrarna, sveper in mig i båda duntäckena och öppnar balkongdörren. Där halvligger jag en hel timme. Tittar på personalen i kontorslandskapet tvärs över gatan (de tittar tillbaka), lyssnar på fåglar som tror att det är vår och andas in söders friska luft. Inte lika bra som norrlandsluften, men jag måste tillstå att jag känner mig uppfriskad.

Jag vill högtidligt presentera årets topp tre i förläsarpresenter. Januari och februari har jag till stor del tillbringat på föreläsande fot. Runt om i stan och landet har jag lärt ut hur man blir framgångsrik i sin löneförhandling. Det är inte alltid jag får föreläsarpresenter, och det är inte heller alltid jag vill ha dem. Profilprylar är jag nästan alltid gladare utan och blommor är inte bra om jag ska tillbaka till kontoret där de exponeras för mina allergiska kollegor. Men i år har jag haft tur, trots att det inte ens hunnit gå två månader.

3. Kokboken "Kärlek, timjan och oliver" med massa trevliga recept. Så småningom ska jag nog laga något av dem. Fast jag undrar om jag hade fått den om jag varit man.
2. En gigantisk bricka från Svenskt Tenn, värd så mycket att jag var tvungen att fråga chefen om jag skulle se den som muta, men han godkände det. Extra bra var den eftersom jag utan kvitto lyckades byta den till en rund, som jag hellre ville ha.
1. Lyxiga chokladpraliner i en fin prasslig påse som jag fick i Skellefteå. Solklar vinnare! Choklad är alltid rätt att ge till mig.

Bubblare: En renstek från Lycksele. Jag är ingen stor köttkonsument med det var en lite kul sak att få just där, speciellt som jag sett ren på vägen dit. Fryst in den hade de gjort också, så att den skulle hålla hela vägen hem.

Farsta centrum har en otroligt snygg TV-reklam, med stil snodd från åttiotalet. Reklamen ser ut som inledningen till Falcon Crest eller Dynastin och budskapet är att shopping i Farsta är en helhetsupplevelse. Inte bara reklamen lockade mig till Farsta. Också vetskapen om att det var en abc-förort och möjligheten att ta tunnelbanan på en liten stund. Så när det blir dags att välja utflyktsmål för ny förortsutflykt så faller valet på Farsta centrum.

Väl framme, en blåsig tunnelbaneperrong och ett blåsigt torg. Lite solsken skulle livat upp, men det är inte Farstas fel. Vi går in för att ge det en chans. Gott om butiker. Alla de vanliga kedjorna. Gott om familjer. Alla de vanliga barnvrålen. Gott om tonåringar. Alla de vanliga mobilsignalerna. Men ingenting speciellt. Inget sticker ut, förutom en sällsynt snygg utvändig trädekoration på en övergång mellan två av husen. Hade det varit soligt kunde jag tagit en glass och njutit av den en stund. Istället blir det mörkt och vi åker hem. Det enda jag shoppade var en kexchoklad.