Stockholm dagtid

Jag kliver in i sovvagskupén vid halv sex på eftermiddagen på Stockholms central. I mer än 17 timmar skakar jag fram genom landskapet. Äter medhavd middag, läser böcker, löser korsord, sover en hel natt, äter frukost och läser tidningen innan jag kliver av i ett helt annat land. Känns det som i alla fall.

Jag är i Abisko och det är Sverige men främmande för mig. Jag promenerar längs Abisko kanjon och tänker på ett foto jag tagit utanför Dharamsala, Dalai Lamas hemstad i Himalaya. När vi vandrar långt in i en dal till en klar sjö är det Nya Zealands berg som jag tycker mig känna igen. Jag går upp för ett fjäll och passerar vattenfall och fjällhedar som minner mig om Island.

Mina referenser känns omvända. Det borde vara Sverige jag känner igen utomlands. Istället för att resa över halva jorden och känna igen mig hemma sedan, så skulle jag kunnat börja med mitt eget land. Fast kanske hade inte Sverige varit lika exotiskt för mig då.   

Efter lite mer än en vecka på landet kommer vi på, maken och jag, att vi aldrig förut varit på samma ställe mer än en vecka. Förutom hemma förstås. Visst har vi gjort längre resor än så, men då har vi rest runt, någon vecka här, några dagar där. Men aldrig flera veckor på samma ställe. Någon gång ska vara den första och denna gången slog vi rekordet med besked - vi var på landet tre veckor.

Många saker gjorde vi. Cykelutflykter, påbörjad invändig renovering, stenmursbygge, rensning av land, glassätning, bakning, umgänge med gäster, solning, målning, slusspaning, gräl med takläggare, promenader och radiolyssnande. Många saker gjorde vi inte. Främst TV-tittande och stressning, och en massa trädgårdsarbete som nog inte var så viktigt.

När vi åker hem känns tiden som att den har varit både kort och lång. Kort för att det är en vecka vi brukar vara någonstans och därmed hinna med flera anhalter på semestern, inte bara ett ställe. Lång för att det kändes som vi hade gjort så många olika saker där, för att det kändes som en evighet sedan vi rev spaljen eller var med Åsa och Jonas till Söderköping, trots att det var under samma semester. Men nästa år vill jag nog dela upp det lite ändå. Jag ska tänka på saken.

Nu bär det av till landet i några veckor, och även om jag på modernt vis fixat dit mobilt bredband så är viss bloggtorka att vänta. Bland annat eftersom det mobila bredbandet bara funkar utomhus, och är det utomhusväder så finns roligare saker att göra. Trevlig sommar på er!

Det blommar rosa näckrosor i en av dammarna vid vår stuga. Blommorna är fantastiska, perfekta intill fulländning, skiftande från mörkt cerise till ljusrosa med klargula ståndare. Varje blomblad ser ut att vara utskuret med laser, alla i rätt proportion till varandra. Inget brunt, vikt, skadat eller ledset någonstans. Jag har svårt att tro att de är verkliga. Det känns som att någon handlat dem på Coctail de Luxe och smugit dit med dem under natten för att glädja mig.

Så slår mig ironin att jag tycker att de verkliga näckrosorna ser ut som konstgjorda, och inte att de konstgjorda ser verkliga ut. Men jag har inte varit en trädgårdsmänniska tidigare. Har inte sett trådgårdsblommor på så nära håll. Trodde inte att sådan perfektion kunde växa av sig själv. Därför har butikens konstgjorda sett overkliga ut, när de i själva verket var naturen trogna.

Jag är inte naturen främmande. Skogsmänniska har jag varit, tillbringat dagar och veckor på vandringsleder och i tält. Skärgårdsmänniska likaså, seglat mellan öar och skär i den västkustska arkipelagen. Skogens och öarnas växter känner jag igen. Men trädgård är något helt annat. Förädlade växter är olika naturens. Jag får lära nytt.

I den andra dammen bor en groda. Jag har döpt den till Max.

Det var en gång i livet när jag hade möjligheten att flytta till Umeå, men jag valde bort det. Alldeles för mörkt på vintern. Det skulle aldrig gå. Om jag i det läget hade känt till Umedalens skulpturpark så hade jag kanske tänkt annorlunda.

Området huserar ett gammalt mentalsjukhus, numera ombyggt bland annat till bostäder. Varma, orangeputsade hus omgivna av stora gräsmattor och höga tallar. Bland husen är skulpturer utspridda, de flesta av dem alldeles fantastiska. Inga gamla marmorbyster dock, utan bara moderna saker. Sådant som talar rakt till mig. Som inte kräver vare sig analys eller förståelse. Som bara gör mig glad.

Några favoriter:

• En tjock glasruta infälld i gräsmattan. Under den ett badrum sett uppifrån, toastol, tvättställ alltihop. Och dessutom vattenfyllt.
• Två parallella vajrar spända genom träden. På dem kavajer och jackor uppträdda. Många tiotals herrar utan huvuden som håller varandra på axlarna där uppe bland trädkronorna.
• En kopia på en cementtruck i skala 1:1 men helt gjord i snirkligt järn.

Hade jag vetat om att det fanns, och att man kunde bo där, så skulle jag ha blivit sugen. Det var nog tur att jag inte visste, för jag är rätt nöjd med att det var i Stockholm jag hamnade.

Efter fyra dagar i Vilnius har jag lärt mig att Nordens gränser flyttas österut. Nästan hela näringslivet består av skandinaviska företag. Nordea, SEB, Danske Bank och Swedbank har kontor i vartenda gathörn. Kläder kan man handla på Lindex. Och priserna är nästan på svensk nivå. Fast inte lönerna förstås.

Vi träffar en parlamentsledamot, ordföranden för arbetsmarknadsutskottet, och jag frågar hur de svenska företagen sköter sig. Ganska bra jämfört med de inhemska, är svaret. Men när de har varit här några år anpassar de sig, säger han, och blir lika illa som de från början litauiska. Till exempel har SEB sparkat massa äldre och istället anställt unga med lägre löner.

Jag känner mer släktskap än jag trodde att jag skulle göra. Och mer ansvar att sätta press på våra svenska företag.

I februari för nio år sedan befann jag mig på resande fot på Nya Zeeland. Jag höll på att avsluta mina universitetsstudier, och i linje med modern tradition skulle jag göra en luffarresa med en vän innan dess. På Nya Zeeland fick kontakt med en trevlig familj i Christchurch som guidade oss till lokala sevärdheter. Bland annat tog de med oss till Christchurchs uthamn, Lyttelton.

Lyttelton var ett mycket litet samhälle med en sevärdhet: Tidsbollstationen, som enligt föreståndaren var en av fem fortfarande fungerande i världen. Jag är förresten inte helt säker på termen tidsboll, men det heter time ball på engelska i alla fall.

Innan förekomsten av atom- och satellitstyrda klockor hade varje hamnstad en tidsboll. Varje dygn, klockan 12.00 GMT i alla hamnstäder världen över, släpptes den stora bollen ned längs en högt placerad påle. Detta skulle kunna ses över hela hamnen, och ge möjlighet att synkronisera alla skeppsklockor. På havet var tiden viktig. Skulle man använda sextanten eller segla efter stjärnorna måste man veta vad klockan var, eftersom jorden roterar så att både sol och stjärnor rör sig över dygnet. Tidsbollstationer går fortfarande att se i många hamnstäder. Den brukar se ut som ett stort kors, med en flagga på vardera arm och en boll vid korsets fot.

Inget av detta visste jag innan jag besökte Lyttelton, men jag minns det än. Och idag, på en filt på Kastellholmen blev jag påmind. Klockan 12.00 GMT, 13.00 svensk tid, såg jag den stockholmska tidsbollen falla ned längs sin påle högt uppe på Söder. En länk bakåt till sjömän genom tiderna och min egen backpackerresa.

Att en torsdagkväll ta med sig sin middag och sätta sig i Tanto.

Helgens mest spännande upptäckter på landet:

1. Uteduschen med både varmt och kallt vatten. Den är bara runt hörnet, utanför köksdörren, men vi har inte sett den förut. Med varmt vatten duschar man bra ute, även om det är kallt i luften. Nästan lite spakänsla. 
2. Nya blommor i rabatterna varje dag. Vita, lila, blå, gula och röda. Tulpaner och rododendron känner jag igen. De flesta andra har jag ingen aning om vad de heter. Men det gör mig ingenting. De är lika vackra ändå.
3. Myrorna som mest finns utanpå huset, men på vissa ställen även inne. Ingen kul upptäckt men en upptäckt av vikt. Hur effektivt myrgiftet tog kål på dem kändes dock ganska bra.

Jag har känslan av att det än så länge finns mycket kvar att uppleva.

Efter fem dagar i nya sommarstugan sitter vi utmattade i hyrbilen på väg hem. Under helgen har vi städat alla rum = rensat ut gardiner, mattor och prylar, dammsugit fönster, väggar, golv, våttorkat alla ytor, svabbat golv och burit in möbler igen. Dessutom har vi kört bort saker till loppis, klippt gräset, satt upp tavlor, fixat byrå och sofföverdrag, köpt cykel, varit på Ikea och Bauhaus (två gånger), grävt ur en damm och storhandlat. Halvvägs genom arbetshelgen är jag redo att ge upp och försöka sälja huset till de andra budgivarna.

Då säger min kloke make att det är lite som att få barn. Först den inledande euforin: "Vi fick det". Sedan tvekan när verkligheten börjar komma närmre: "Vad fan har vi gett oss in på". Och så efter ett tag en mer balanserad kärlek. För de flesta föräldrar varar ju inte förlossningsdepressionen hela livet, säger han. Och det har han ju rätt i.

När man tänker på saken har vi dessutom hunnit med massa trevligheter i helgen också. Vi har tagit skogspromenad, varit på cykeltur och bestigit det lokala berget. Lagt pussel och lyssnat på radio. Dessutom har vi haft våra första gäster och som stolta föräldrar visat vår trädgård för dem. Men nästa helg vi kommer dit ska vi bara njuta, för att balansera upp arbetet.

Mina föräldrars villa är fullt av möbler och saker. De har kommit min syster till nytta när hon flyttat till ett stort hus. Men jag har sällan velat ha något. I min omsorgsfullt designade moderna Stockholmslägenhet vill jag välja innehållet själv. Några enstaka saker från föräldrarnas och morföräldrarnas hem finns där, men inte så mycket att föräldrarnas samling märkbart minskar.

Med köpet av sommarstuga har läget förändrats. Visserligen köpte vi den möblerad, men några juste fåtöljer och ett soffbord behöver vi ändå. Lite lakan och en servis kommer väl till pass. För att inte tala om bestick, en matta och en spegel. Och föräldrarna blir bara glada för att prylfördelningen mellan systrarna blir lite mer rättvis.

Vi kommer väl förberedda till besöket i föräldrahemmet, med en tom resväska. Den sväljer en halv servis och lite glas. Resten av sakerna är inte bara gratis, de kommer att levereras kostnadsfritt till sommarhuset med hjälp av familjens kombibilar. Allt jag behöver göra är att bjuda på tårta.

Efter ett par månaders process är jag tillsammans med min man sedan i fredags ägare till ett sommarhus. Det var några steg att komma hit. Hemnetsurfande, första och andra titt på huset, besiktning och sotning, kontraktsskrivning, banklån och så till sist själva överlämningen. Nya papper att skriva hos mäklaren och sedan fick vi nyckeln i handen.

Med hyrbilen full av saker åkte vi på fredageftermiddagen för att inta huset. Dags att se vad man egentligen köpt. Vad fanns egentligen för växter i den femtusen kvadrat stora trädgården? Vilka möbler skulle finnas kvar i huset? Vad var det för tapeter och hur många spindlar skulle vi se på en helg?

Det visade sig att det fanns ganska gott om möbler. Särskilt bord. Vi började med att möblera om, för att göra det till vårt. Arbetade lite i trädgården. Fattade några beslut, sågade av en gren på en buske. Sådant får man göra när man äger. Men ändå kändes det overkligt. Som att vara på besök.

Jag har inte tänkt på mig själv som någon som äger ett hus, och speciellt inte som trädgårdsägare. Från att vi fick idén och bestämde oss i slutet på förra sommaren gick det egentligen ganska fort. Nu måste jag vänja mig vid tanken. Boa in mig. Göra stället till mitt. Nästnästa helg när vi ska dit igen ska vi köpa en dammsugare på vägen och ägna helgen åt att suga upp några kilo spindelväv. Det kommer nog hjälpa.

Trädgården var förresten helt fantasisk. Jag upptäckte blommor, beskar en trollhassel och rensade en damm.

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

En vecka i Frankrike för att möta våren, och vi mötte verkligen våren. Sol och värme, åtminstone i läiga hörn. Sitta på balkongen och läsa en bok. Ta något att dricka på en uteservering. Kalla kvällar, men så är det på våren.

På väg hem funderar jag på uttrycket "att möta våren" och inser att jag nog tänkt möta som att möta någon vid tåget - man följs åt därifrån. Och inte möta som i att ses och sedan skiljas åt igen. Jag har föreställt mig att efter att vi mött varandra, våren och jag, så ska vi följas åt tillsammans hem genom Europa. Jag innanför tågfönstret, våren utanför.

Täta sms-rapporter om snöläget i Stockholm påminner mig om att så inte är fallet. Vi har mött våren, men då är den inte samtidigt någon annanstans. Inte i Stockholm i alla fall. Vägen hem genom Europa blir istället ett återträffande med herr Vinter. Redan i Tyskland ligger snön här och där, och Danmark är fläckvis vitt. Idag har jag varit i Östergötland och pulsat i flera decimeter snö. Detta året borde påsk och jul bytt plats med varandra, det hade passat vädret bättre.

Hur det var att åka tåg till Södra Frankrike? Ganska så mysigt. Inte alls tråkigt, vilket jag ändå var lite rädd för. Men här och där barn, så en musikspelare var ett måste. Sovvagnen Hamburg-Paris var höjdpunkten. Där vill jag åka många gånger till.

Jag ska på semester en vecka. Bara ta det lugnt. Åka tåg ner till södra Frankrike, bo en vecka i en gullig liten by och sedan ta tåget tillbaka. Hittills är jag mest fokuserad på resan. Ser fram emot en bok i tågfåtöljen. Och att sinnet ska komma fram samtidigt som kroppen.

Återkommer med rapport.

Vid förra sekelskiftet grasserade tuberkolosen och det enda botemedel man visste var frisk luft, god hygien och bra mat. Dessutom ville man isolera de sjuka, så att de inte smittade fler. Sanatorier började byggas runt om i landet, på platser som ansågs ha särskilt bra luft. Min mormor vistades som barn på Varbergs sanatorium där jag numera varit på spa. Tider förändras.

Hällnäs sanatorium byggdes i en lite by i Västerbotten. Där fanns järnväg och tallskog, alltså bra förutsättningar. På en höjd strax ovanför samhället byggdes det gigantiska sanatoriet. När man åker dit idag är det svårt att greppa. Man kör på norrlandstomma skogsvägar, åker genom en liten by med en igenbommad station, och efter en backe ligger det där. En gigantisk slottsliknande byggnad. Mitt i obygden.

Försök har gjorts att använda Hällnäs Sanatorium som kursgård, men det är naturligtvis dömt att misslyckas. Bara uppvärmningskostnaderna i sig måste knäcka budgeten. När jag googlar idag hittar jag påståenden om att sanatoriet ska bli Västerbottens filmproduktionscentrum, men det är bara på en enstaka blogg och jag har svårt att riktigt tro på det. Helt enkelt för långt bort, även för filmfolk.

Dagarna på sanatoriet var inrutade och ett viktigt inslag var vistelsen i ligghallarna, långa, öppna gallerier där man låg insvept i filtar och andades in den norrländska friska luften. Denna veckan, när jag själv är förkyld och ynklig och inte ens orkar gå ut på promenad minns jag ligghallarna på sanatoriet i Hällnäs och beslutar mig för att inrätta en egen.

Jag placerar fåtölj och fotpall innanför de franska balkongdörrarna, sveper in mig i båda duntäckena och öppnar balkongdörren. Där halvligger jag en hel timme. Tittar på personalen i kontorslandskapet tvärs över gatan (de tittar tillbaka), lyssnar på fåglar som tror att det är vår och andas in söders friska luft. Inte lika bra som norrlandsluften, men jag måste tillstå att jag känner mig uppfriskad.

Jag vill högtidligt presentera årets topp tre i förläsarpresenter. Januari och februari har jag till stor del tillbringat på föreläsande fot. Runt om i stan och landet har jag lärt ut hur man blir framgångsrik i sin löneförhandling. Det är inte alltid jag får föreläsarpresenter, och det är inte heller alltid jag vill ha dem. Profilprylar är jag nästan alltid gladare utan och blommor är inte bra om jag ska tillbaka till kontoret där de exponeras för mina allergiska kollegor. Men i år har jag haft tur, trots att det inte ens hunnit gå två månader.

3. Kokboken "Kärlek, timjan och oliver" med massa trevliga recept. Så småningom ska jag nog laga något av dem. Fast jag undrar om jag hade fått den om jag varit man.
2. En gigantisk bricka från Svenskt Tenn, värd så mycket att jag var tvungen att fråga chefen om jag skulle se den som muta, men han godkände det. Extra bra var den eftersom jag utan kvitto lyckades byta den till en rund, som jag hellre ville ha.
1. Lyxiga chokladpraliner i en fin prasslig påse som jag fick i Skellefteå. Solklar vinnare! Choklad är alltid rätt att ge till mig.

Bubblare: En renstek från Lycksele. Jag är ingen stor köttkonsument med det var en lite kul sak att få just där, speciellt som jag sett ren på vägen dit. Fryst in den hade de gjort också, så att den skulle hålla hela vägen hem.

Farsta centrum har en otroligt snygg TV-reklam, med stil snodd från åttiotalet. Reklamen ser ut som inledningen till Falcon Crest eller Dynastin och budskapet är att shopping i Farsta är en helhetsupplevelse. Inte bara reklamen lockade mig till Farsta. Också vetskapen om att det var en abc-förort och möjligheten att ta tunnelbanan på en liten stund. Så när det blir dags att välja utflyktsmål för ny förortsutflykt så faller valet på Farsta centrum.

Väl framme, en blåsig tunnelbaneperrong och ett blåsigt torg. Lite solsken skulle livat upp, men det är inte Farstas fel. Vi går in för att ge det en chans. Gott om butiker. Alla de vanliga kedjorna. Gott om familjer. Alla de vanliga barnvrålen. Gott om tonåringar. Alla de vanliga mobilsignalerna. Men ingenting speciellt. Inget sticker ut, förutom en sällsynt snygg utvändig trädekoration på en övergång mellan två av husen. Hade det varit soligt kunde jag tagit en glass och njutit av den en stund. Istället blir det mörkt och vi åker hem. Det enda jag shoppade var en kexchoklad.

Tre dagars norrlandsturné från Piteå till Skellefteå och Lycksele. Några saker har jag lärt mig:

• Man kan åka buss i mer än en timme utan att bussen varken svänger eller stannar.
• De äter fortfarande hamburgare med tallrick och bestick däruppe. Även tonåringarna på snabbmatskedjan.
• Som tack för ett föredrag kan man få en rökt renstek.
• På bussen längs norrlandskusten finns det business class.

Själv tycker jag att den sista upptäckten är den största. Bussen, en dubbeldäckare, lider svårt av flygkomplex. Det finns en inplastad folder i stolsfickan framför mig. Och dessutom business class med extra breda stolar. Konstigt nog är den placerad längst bak på andra våningen. Jag sätter mig istället längst fram, där jag har utsikt. Borde inte de dyraste platserna vara där? Men de kanske har placerat dem längst bak eftersom ingen ändå lär vilja åka business class-buss mellan Piteå och Skellefteå.

En bonus: Ren på vägen till Lycksele. Sex fina renar som skuttar bort över fälten. Exotiskt för en stockholmare. Kanske en föraning om steken jag skulle få.

På två dagar reser jag från Stockholm till Luleå, vidare till Piteå, tillbaka till Luleå och sedan till Göteborg innan jag åker hem till Stockholm. Tre flygresor, en tågresa, fem taxiresor och dessutom lite spårvagn, flygbuss och flygtåg. Det känns som att jag är borta längre än en natt. Men det mesta går ändå smidigt. Utom flygresorna.

Jag gillar inte att flyga. När jag säger det tror de flesta att jag är flygrädd. Det är jag inte. Men jag gillar inte att köa till incheckning, att packa ur dator och necessär vid säkerhetskontrollen, att vänta på boarding, att sitta inklämd i en stol som är trång för mig med mina 1,65 och definitivt gillar jag inte att behöva checka in mitt bagage bara för att jag har en pincett med mig. Det är helt enkelt alldeles för bökigt.

På denna resan tar jag ändå flyg, för att hinna mellan annars omöjliga sammankomster. Flyget Arlanda-Kallax är 1,5 timme försenat. Vi får sitta i planet medan de reparerar tekniska fel som de inte berättar något om. Som tröst får vi en äcklig macka. Flyget Kallax-Arlanda är i tid, men Arlanda-Landvetter är en timme sent igen, och när jag äntligen kommer fram så gör inte minn väska det. Först ett och ett halvt dygn senare kommer den hem till mig.

I efterhand minns jag en händelse på väg till tunnelbanan den första morgonen. Något hårt, svartvitt, träffar mig på smalbenet. Jag har fortfarande blåmärket kvar. Först tror jag att det är en fotboll och tittar mig ilsket omkring efter personen som sparkat bollen på mig. Sedan ser jag att det inte alls är en boll. Det är en katt i sken. En svartvit skenande katt. Kanske var det ett dåligt omen.

Weekend i Köpenhamn planerad sedan länge. Mycket att göra på jobbet, mycket privat, fullt av tankar i huvudet. Trött, trött, trött. Vill dra täcket över huvudet. Hur ska jag orka ha trevligt och vara rolig? Tänk om jag gör min vän besviken?

Trött på tåget ner. Trött när vi kommer fram till hotellet. Men tänker att det är väl bara att rycka upp sig och ta en promenad på stan. Och när jag gör det händer något. Energin återvänder följd av ett shoppingsug, ett matsug och ett barsug. Klänningsinköp och julmarknad på tivoli. En stund i en trevlig bar. Livet är roligt ändå.

Visst går vi och lägger oss tidigt på kvällarna. Och inte är programmet så fullspäckat. Tid för promenader, reflektion och måltider. Lugn och ro på vägen till och från Louisiana. Men när vi åker hem känns det ändå som att helgen varit lång. Full av trevliga upplevelser och samtal.

Väl hemma är jag piggare än när jag for. Glatt överraskad och nöjd.

Jag har varit på studiebesök på min väns jobb. Fått ha hjälm och varselkläder (minst en kvadratmeter reflex på kroppen). Klivit omkring i leran bland grävmaskiner och grovisar. Min vän jobbar på ett väg- och järnvägsbygge. Hon ser till att alla sköter sig, ur miljöperspektiv. Tar prover och skickar till laboratorier.

Den leriga gropen är långt från mitt kontor. Jag är van vid kontor. Ganska van också vid skolor, teatrar och filminspelningar. Men i en fabrik har jag bara varit en gång, och aldrig förr på ett bygge. Fascinerat ser jag på alla dessa gubbar i gula jackor som tomtar runt och pratar med varandra i små grupper. Behövs de verkligen allihop?

Förmodligen tycker de lika dant om oss, vi som sitter dagarna i ända på våra luftkonditionerade kontor. Som håller våra powerpointpresentationer på konferenser och producerar oändliga rader av mail och broschyrer. Behövs vi allihop? Behövs det vi gör? Jag är inte så säker.

Det här inlägget kommer vara obegripligt för er som aldrig sett Gilmore Girls.

Jag är rädd för att jag har gjort Stars Hollows av Grytgöl. Grytgöl är en ort i Östergötland, Finspångs kommun, med 300 innevånare och ett intressant hus till salu. Vi ska åka och titta till helgen. Innan dess gör jag research om orten.

Fakta om Grytgöl: Varje midsommar anordnar de en karneval med samhällssatiriska vagnar. Det finns en liten föreningsbio som visar film några gånger i månaden. Mitt i samhället ligger herrgården. Idrottsföreningen har en aktiv varpa-sektion. I folkets park kan man spela på chokladhjul.

Allt detta på 300 innevånare. Visst är det lite Stars Hollow! Även om det tyvärr är lite för litet för ett pannkaksrestaurang och en antikaffär. Men närlivs ska i alla fall finnas, och det är inte så illa pinkat på landet.

Risken är att jag blir grymt besviken när vi kommer dit. 

I min ungdom var jag en riktig naturmänniska. Ute och vandrade med scouterna nästan varenda helg. Som vuxen har jag legat av mig lite, men det är fortfarande skönt att komma ut då och då. Fast svårare när man har flyttat till en ny stad där man inte har någon koppling till naturen runt omkring. Visst finns det kartor att köpa och leder att gå, men det är svårt att se på kartan var det kommer vara vackert. Man behöver förstahandserfarenhet.

Därför anmäler jag mig och maken till en söndagsvandring med Friskis & Svettis. Få komma ut och se en ny bit natur som någon annan har valt ut som sevärd.

På söndag morgon samlas vi vid Slussen för att ta en buss till Gustavsberg. Spanar på de andra bussresenärerna, försöker lura ut hur många som hör till vår grupp. De flesta visar det sig så småningom. Över trettio stycken kliver av på samma hållplats, där ledaren presenterar sig. Hon ger lite kort information och älgar sedan iväg med sjumilakliv. Rejält högt tempo även för mig som är gåvan. Jag hinner knappt se vad vi passerar.

Efteråt har vi utvärdering jag och maken, båda gamla scoutledare, och noterar alla fel hon gjort som ledare för en grupp ute i naturen. Vi tycker båda att tempot var högt, men konstaterar att eftersom ledaren inte ens berättade om syftet (motion eller naturupplevelse?) så kan vi inte bedöma om det var medvetet eller inte. Ytterligare massa småfel hamnar på vår mentala lista som vi snabbt sammanställer efter åratal av scoutledarskap att jämföra mot. Det hade varit trevligare att ta promenaden själva, men då hade vi väl inte kommit ut.

Vi konstaterar att vi måste gå på någon mer vandring för att se om det var ledaren eller Friskis & Svettis det var fel på.

Tillsammans med alla mina arbetskamrater åker jag till Köpenhamn. Personaldagar. Konferens. Middagar med mat någon annan har valt. Dela dubbelrum med en kollega. Stadsvandring och Tivoli. Upplevelsen får mig att känna som att jag är tillbaka i tonåren. Slussas runt i en stor grupp med någon som säger till mig vad jag ska göra. Desperat försöker jag hitta tidshål för vuxenheten. Stunder mellan aktiviteter att smita undan och vara själv.  

På Tivoli vill några åka karuseller, andra vill dricka öl och jag och några till vill spela på chokladhjul och galoppspel. Jag gillar inte att åka de hemska sakerna. Har aldrig gillat det. Som tonåring åkte jag dem ändå. För att inte hamna utanför, höra till gänget. Tonårstiden, när ingenting var så viktigt som social tillhörighet. Vuxen och självsäker kan jag oftast se tillbaka med ett leende. Men nu, en fredagkväll på Tivoli, ramlar jag tillbaka. Gängen går åt olika håll. Vem ska jag vara med? Vem vill göra som jag? Hur mycket ska jag anpassa mig? Måste jag åka Demonen?

Så vaknar jag upp ur det. Kommer ihåg att jag är vuxen. Att det inte längre spelar någon roll. Jag gör som jag vill. Åker sagoslottet och får till och med sällskap i det.

När flyget landat och jag någon timme därefter kliver in genom dörren hemma är jag så socialt urlakad att jag sitter tyst hela kvällen. Maken som vet hur mycket jag pratar i vanliga fall tittar oroligt på mig men jag förklarar att jag bara fått en social överdos. Utflykter till tonårens sociala spel är ansträngande. Skönt att vara därifrån. Efter en zapparkväll är jag som vanligt igen.

Ju äldre man blir desto svårare är det att få helt nya upplevelser. Alla upplevelser liknar någon man haft tidigare. Alla nya platser påminner om någon man varit på tidigare. Ibland i flera led. Strandpromenaden i Vadstena får mig att tänka på min franska språkresa i Hendaye på Atlantkusten. Själva staden känns som ett utplattat Visby. När jag en eftermiddag går på spa och får massage så tänker jag på spahotellet på Teneriffa, som i sin tur fick mig att tänka på ett spa i Rotoroua på Nya Zealand.

Jag gillar det, slår det mig. Det blir flera saker i en. Både se något nytt och njuta av minnet av en tidigare upplevelse. Resorna blir mina madeleinekakor (nej, jag har inte läst boken). Samtidigt skapa en känsla av sammanhang i världen. Det är inte så olika ändå. Eller så söker jag mig till liknande platser, spridda över hela världen. Jag behöver inte ha helnytt. Det räcker med nya nyanser.

Denna gång till Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. Ta det lugnt några dagar för mig själv och samla mig inför jobbstarten nästa vecka. Nu är det svårt att hålla tankarna på jobbet borta, när det närmar sig. Så att komma bort ska bli bra. Annat fokus. Många böcker i väskan.

Generellt sett så är jag tveksam till outlet-affärer. Det är för billigt. Jag fångas av de låga priserna och köper massa saker som jag egentligen inte vill ha. För pengar som jag skulle kunnat använda till att köpa något enstaka fantastiskt plagg. Visserligen gör jag ibland dyra felköp också, och det är väl bättre att göra billiga felköp än dyra. Men outlets sporrar mina felköp till orimlighet. Samma med reor.

Men det finns undantag. Reor på riktigt dyra ställen, där även halva priset är på hög nivå för min budget. Och kvalitetsoutlets. Som den i Vingåker. Vi var där härom dagen. Tog tåget ner och kom strax innan tio, när affären skulle öppna.

Väl inne tog jag en kundvagn och strosade runt bland Tiger och Filippa K. Plagg på plagg åkte ner i vagnen. Man kan ju lika gärna prova. Jag hade ingen brådska, tog god tid på mig. Likadant gjorde maken och så träffades vi i en provhytt med 40-50 plagg. Jag fastnade för en tröja, maken för två kostymer, två skjortor, två slipsar och ett par byxor. Han handlade för tjugo gånger så mycket som jag.

Provningen tog sin tid, så därefter var vi tvungna att äta en macka på det strategiskt placerade fiket. Undrar hur stor del av butikens omsättning som går åt till att höja handlarnas blodsockernivå? Lite mer rundtittande och så betalade vi och gick. Efter nästan fyra timmar i samma butik. Det har nog aldrig hänt mig förut. Resten av dagen fick jag ägna åt att hämta mig. Läste deckare och fikade.

Det är en speciell känsla att bli insläppt någonstans dit inte alla andra kommer. Att veta knepen. Att antingen vara utvald, eller vara så smart att man själv tagit sig in. Att få känna sig lite bättre än andra.

På Ekerö ska det finnas ett gammalt vattenfyllt grustag där man kan bada. Det har i alla fall mina vänner hört. Så vi beger oss ut för att leta efter det. Bilföraren har kollat kartan, vi andra följer med. På slutet är han inte helt säker och vi stannar där vägen delar sig i tre. Två av vägarna är försedda med låsta bommar, och en har motorfordonstrafik förbjuden. Kanske inte rätt ändå?

Så kommer en bil innanför en av bommarna, och en man kliver ut för att öppna. Vi frågar honom, vet han var grustaget ska finnas? Det vet han. Det är innanför bommen. Han tittar värderande på oss. Vi är hela och rena, blonda och i en ganska ny bil. Han bestämmer att vi är godkända och visar oss var nyckeln finns. "För ni ställer väl inte till med några dumheter?". "Nejdå", säger vi. Vi vet ju att vi är snälla. Och han ser det på oss.

En kilometer bortanför bommen finns parkeringsplatsen och sjön. Lagom liten, med klart vatten. Kanske femton bilar på parkeringen. Inplanterad ädelfisk och en fiskeförening som förvaltar. Grillplatser och utedass. Soptunnor till och med. Välordnat. Mycket välordnat.

Mysig badplats med inte för mycket folk. Jag kommer gärna tillbaka, kanske bor över i grillkåtan som finns att hyra. Jag är ju godkänd. Jag undrar om vi hade blivit det om vi varit en svartmuskig storfamilj?

Stugan är full av tygblommor i vaser, ljusstakar med färgade ljus, rosetter, gulliga små tavlor, porslinsstatyer i grupper och onödiga småbord med spetsdukar och lampor på. Pastellfärger dominerar svårt. I dammen utanför simmar två plastsvanar i naturlig storlek. En mardröm för den moderne minimalisten. Min första instinkt är att rensa bort alltihop. Femtio prylar mindre och det skulle kunna vara riktigt trevligt.

Så kommer jag ihåg att jag bara är gäst. Hyresgäst i fem nätter. Och bestämmer mig för att försöka inte se det. Mentalt blunda. Stugan har en juste altan och fina omgivningar. Jag fokuserar på dem istället. Vissa saker måste man dock hantera. Som spislocken med rosa blommor på. De ska lyftas undan varje gång en spisplatta ska på.

På den tredje dagen händer det. Jag sätter på tevatten. Tror jag. I själva verket sätter jag på en annan spisplatta. Där ligger inte bara locket till den plattan, utan också det jag lyft undan från plattan jag tänkt sätta på.

Jag upptäcker inte mitt misstag förrän det börjar lukta bränt. Två spislock är för alltid förstörda. Min vän är övertygad om att det är mitt undermedvetna som gått till attack mot stugvärdens katastrofala smak. Jag tror att hon kan ha rätt.

Jag gömmer undan spislocken och säger ingenting när vi lämnar igen nyckeln. Vi har ändå gjort nästa hyresgäst en tjänst.

Jag tror inte på gud. Känner inget behov av en högre makt. Behöver inte ha någon där uppe att be till eller få stöd från. Men ändå gillar jag kyrkor, moskeér och tempel. Ju större desto bättre. Jag gillar kyrkorummet. Det stora tomma, ljudlösa rummet. Rymden. Höjden. Och känslan av oanvändbarhet.

Religösa byggnader är oftast helt opraktiska. Hårda bänkar. Svårt att värma upp. Massa outnyttjat utrymme som bara finns där. Och det är lite skönt, att allt inte behöver vara nyttigt, praktiskt, rekorderligt. Men ändå skaver kyrkorna och templen lite. Känslan av att religiositet krävs gör mig en aning obekväm. Får mig att känna mig lite respektlös. Och ibland lite påhoppad.

Så jag brukar leta efter alternativa andaktsrum. Rum som inte har den religiösa kopplingen. Där jag utan att skämmas bara kan njuta rummet. Stockholms stadssbibliotek går bra. Vissa muséer ibland. Däcket på en isbrytare. Och nu har jag hittat det perfekta: Nimis.

Nimis är. Nimis är svårbeskrivbart. Det är en skulptur av drivved. Massa torn och en labyrint. En klättring ned genom Kullabergs naturreservat. Inne och ute samtidigt. Jag har velat åka dit sedan jag först hörde talas om det, men inte trodde jag att det skulle vara så häftigt. Nimis bara är.

Jag tänker att jag vill vara delaktig. Jag vill också vara med och bygga lite. Men det skulle han inte gilla, upphovsmannen, konstnären, Lars Wilks. Jag vet, för jag frågar honom. Det är lite egoistiskt tycker jag. Låt din idé vara större än dig.

Hemma några dagar mellan två resor. Första dagen går åt till uppackning och tvätt. Andra dagen till ärenden. När det är överstökat och maken rest vidare har jag några dagar till att slå ihjäl. Tänker att jag ska umgås med lite vänner men det visar sig vara svårt med logistiken. Vännerna är spridda över landet. Men några är hemma. Det blir lite fikan och någon utflykt. Så imorgon bär det av igen. Tåget ner till Skåne och en stugvecka till med en vän.

Vi gör lite bilutflykter i Östergötland och Småland. Valdemarsvik och Vetlanda tar vi medvetna omvägar för. Utflyktsmål som drar i oss. Åtvidaberg och Gnosjö är mer slumpvis utvalda utifrån deras geografiska läge.

Valdemarsvik visar sig vara något av en besvikelse. Mycket mindre än vi väntat, och ingenting att titta på. Men i alla fall ett trevligt lunchcafé.

Vetlanda kanske har trevliga caféer. Det vet vi inte. Vi är där en söndag och ingenting är öppet. Vi kommer två timmar innan vandrarhemmet öppnar. Det ösregnar och blåser. I hela Vetlanda kan vi inte hitta någonstans att sätta oss en stund. Ingen hotellbar. Inget café. Inget bibliotek. Inte ens en vänthall på järnvägsstationen. Det slutar med att vi sitter i vår parkerade bil och löser korsord. När vi får komma in på vandrarhemmet är de näsvisa och den grekiska restaurangen vi äter vår middag på är rätt kass. Servitrisen har klara problem med att förstå vår beställning eftersom vi vill ha något så konstigt som flera förätter istället för huvudrätt.

Åtvidaberg och Gnosjö däremot visar sig vara riktiga fullträffar. De har båda två varsitt riktigt bra bruksmuseum och varsitt juste fik. Bruksmuseet i Åtvidaberg visar hur industrin påverkade hela samhället, medan det i Gnosjö har maskiner från trettiotalet som fortfarande kan köras. Spännande båda två. Och fiken är fulla av godbitar och TLC.

I efterhand kommer vi på att våra skäl att besöka Valdemarsvik och Vetlanda var ganska tunna. Valdemarsvik ville vi åka till eftersom vi läst en deckare som utspelade sig där. Och Vetlanda på grund av radioprogrammet. Skivor från Vetlande. Nästa gång ska vi välja utflyktsmål på andra grunder.

Regn. Det är veckans samtalsämne. Översvämmade källare på nyheterna. Vi kollar in vattennivåerna i alla vattendrag vi passerar. Hur mycket regnar det hos er, ringer släkten och frågar. Regn, regn, regn. Katastrofsommar. Fulsemester. Så ska man känna.

Jag känner inte igen mig. Där jag är regnar det inte jämt. Visst regnar det ibland. Kanske en halv dag. Men andra halvan är uppehåll. Då kan man vara ute. Eller så duggar det bara. Paraplypromenad är mysigt. Blöta skor torkar framför elementet. Och jag har alltid gillat ljudet av taksmatter.

Jag undrar om vädergudarna är extra nådiga mot mig. Jag är nöjd med mitt semesterväder. Blandat, då trivs jag bäst. Är det mindre regn där jag är. Eller uppfattar jag vädret annorlunda? Kanske ser jag stunderna av uppehåll mellan regnet, som mina nära missar. Vädret ligger i betraktarens väder. Femton grader och uppehåll ett par timmar kan vara finväder. Sitta i solstolen med en tjocktröja gör mig också brun på näsan. Räcker bra. Måste inte vara bikini.

Hemma i stan igen, och för en gångs skull är känslan inte odelad. Jag brukar känna borta bra men hemma bäst. Inte denna gången. Hemma bra, men borta kanske inte så dumt heller.

En vecka på landet sätter sina spår. Jag blir stugsugen. Börjar titta på husen i den perfekta lilla byn och undrar om något av dem är till salu. Plötsligt känns tanken på att måla gamla fönster och rensa rabetter inte så hopplös längre. Utan nästan intressant. Det gör mig förvånad. Jag som inte gillar att ha ansvar för mer saker än nödvändigt. Som vill kunna vara fri.

Kanske är det den perfekta byn som påverkar mig. Vi har hyrt stuga på måfå, känner inte alls till platsen. Men byn visar sig vara lagom stor. Det går buss två gånger om dagen och finns en lanthandel. Fast ändå lagom liten. Omgiven av skogar, fält och sjöar. Kuperat landskap, det gillar jag bäst. Vi promenerar på skogsvägar och läser på gräsmattan.

Jag vet inte vad jag ska tro. Vimlar Sverige av sådana här perfekta byar? Eller råkade min måfåbokning ta mig till den bästa byn, den lagom stora, på lagom långt avstånd, med de fina omgivningarna? Sugna är vi i alla fall, både jag och maken. När vi kommer hem surfar vi på hemnet.

Lantlivet väntar. Vi har hyrt stuga utanför Valdemarsvik. Där finns inte några trådlösa nätverk. Så nu blir det inte några uppdateringar här på tio dagar eller så. Trevlig sommar!