Stockholm dagtid

Promenerandes på väg till jobbet på morgonen blev jag omkörd av en man på en motorisera skateboard. En alldeles vanlig skateboard var det, med motorn fastsatt under plattan mellan hjulen. Från motorn en kabel upp till en lös handkontroll, sådan där som snubbar som kör kranbilar brukar stå med. Förstår att jag, som funderat lite smått på en cykel med hjälpmotor, har blivit förbisprungen av utvecklingen.

Jag har numera två hem - lägenheten och stugan. De senaste fem veckorna har endast med korta avbrott tillbringat i stugan. Väldigt mysigt, nästan serent, men de senaste dagarna har jag längtat efter storstan. Längtat efter människor, caféer, gator och shopping. Och inte minst efter lägenheten (=vattentoalett!). Även om jag inte vill att semestern ska ta slut, och inte alls har någon lust att jobba igen, så har det känts lite mer ok eftersom jag får komma till min älskade huvudstad.

Så kommer jag äntligen hit - och det är lite av en chock. För mycket människor, unkna lukter i värmen, en instängd lägenhet och en man som kräks vid en papperskorg på Medborgarplatsen. Och turister över allt, inte bara på Västerlånggatan. Är detta vad jag har längtat efter? Märker att jag har en ny längtan: Att det ska börja ösregna så att en del av folket försvinner.

Men så ramlar fördelarna efterhand över mig. En välsorterad matbutik om hörnet gör att vi kan laga precis det vi är sugna på. Lite snyggshopping bara några minuter längre bort, för att inte tala om vad ett pass på Friskis med efterföljande lunch på Chaikhana kan göra för humöret. Och lägenheten går rätt fort att vädra ur. 

Men lite längtar jag till mitt andra hem ändå, till stugan. Tänk så fantastiskt att få ha två hem att längta till.

För en tid sedan träffade jag en gammal vän på ett fik. Hon jobbar numera för aftonbladets nöjesbilaga, och klagade på att staden var så liten. "Vart man än går är det alltid samma människor" sa hon. Jag tänkte att det nog mest berodde på att hon alltid går till samma ställen. Till exempel har hon säkert inte varit på Mälarsalens danskvällar. Där var jag första gången i fredags, för att öva den foxtrot jag och maken lärt oss på kurs. Dansbandet Zlips spelade (jo, det är sant) och människor som jag inte visste fanns i Stockholm dansade glatt till både bugg och foxtrot. Stockholm är stort nog. Det gäller bara att våga vända blicken åt ett lite annat håll.

En dag på väg hem från träningen ser jag dem, två vithåriga tanter som går mot rött över gatan. Den ena har till och med rullator. Det gör mig nästan orimligt upprymd. Jag ler hela vägen hem. Några dagar senare ser jag en till tant, med basker och beige kappa, stående på en refug dit hon sneddat över körbanan, väntande på en lucka i trafiken.

Jag har länge funderat över om man måste bli rädd när man blir gammal. Man har sett så många tanter och farbröder på stan med skräcken målad i ansiktet. Som ryggar bara de ser ett svart hår, eller någon passerar dem på cykel. Jag vill inte bli sådan, men jag har tänkt att det kanske är oundvikligt, när lårbenshalsarna börjar vittra på en.

Nu känner jag mig mer hoppfull. Tre tanter som struntar i att vänta in grönt ljus om det ändå inte kommer några bilar. Tre tanter som vågar leva livet med en lite gnutta vardagsedge. Nästa gång jag ser en vågad tant ska jag nog gå fram och tacka.

Vår senaste läsupplevelse i bokcirkeln har varit "För att lämna röstmeddelande tryck stjärna" av Bodil Malmsten. Det är det första jag läst av henne, och även om jag tyckte att språkbehandlingen var fantastisk och iakttagelserna träffsäkra så måste jag säga att jag hade väntat mig mer. Den gick inte riktigt in. Jag fick inte någon stark relation till karaktärerna. Jag funderar fortfarande mer på boken jag läste veckan innan. Inte har jag fallit för hennes hyllade blogg heller, men så är det ju, man har olika smak.

Däremot blir jag positivt överraskad när jag går till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan för att inhandla nästa bokcirkelbok och upptäcker Bodil Malmsten i berättartagen. Akademibokhandelns författarträffar inträffar nästan varje vecka, mitt i butiken, vid fiket, det är bara att slå sig ner och lyssna. Jag funderar om jag borde lyssna på Bodil, nu när jag läst henne, men nöjer mig med känslan av att vara lite i händelsernas centrum. Det räcker att få stöta på en författare jag just läst.

Istället njuter jag av resten av den underbara Akademibokhandeln. Ställer frågor i informationen och får svar direkt. Letar upp boken jag tänkt köpa och hittar en till lika intressant i en stapel bredvid. Njuter av att läsa på lite baksidor. Har det framgått att jag älskar denna affär?

En väns besök påminner mig om hur mycket jag tycker om mitt Stockholm. Stolt som en tupp dirigerar jag henne till Centralbadet och Chaikhana på fredagen när hon ska ha mysdag medan jag jobbar. Vi äter på favvofik och favvorestaurang. Promenerar i mina mest älskade kvarter och gör utflykt till trevliga Bergianska (där visserligen motorvägen är ett litet minustecken). Det blir så tydligt när jag visar upp det. Här trivs jag. Här vill jag bo. Här har jag det liv som passar mig.

Under hösten hemma i stan har vi haft svårt att komma ihåg varför vi köpte en sommarstuga. Jag har varit sugen på cafémys och barer, föreställningar och utställningar och inte alls på att kratta löv. Att åka sjutton mil till en stuga på vischan har inte alls känns attraktivt. Men vi måste ju plocka in utemöblerna så över allhelgona tar vi en långhelg på landet.

Vi kör in på uppfarten och bestämmer oss för att utnyttja ljuset till lövkrattning. Det duggar. Regnställ på och ut i trädgården och efter bara fem minuter minns jag varför vi köpte huset. Men det är så svårt att beskriva vad som är mysigt med att stå i regnställ i duggregn med en kratta i handen. Svårt också att minnas själv när jag skriver detta i efterhand. Jag vet bara att jag mådde bra där och då.

På kvällen lyssnar vi på radio och jag lär mig spackla. Efter ett dygn på landet tycker jag att jag varit där för evigt och jag undrar vad som var så viktigt i stan. På söndag eftermiddag är det vemodigt att åka hem och jag vill komma tillbaka snart. Men väl hemma ett par timmar senare är jag nöjd där. Det är ju fantastiskt att få ha två parallella världar att trivas i. Två parallella jag.

Sommar i stan innebär ojämn fördelning av folkmassor. Drottninggatan full. Västerlånggatan likaså. Vimmel vid slottet och Sergels torg. Men i övrigt brukar det vara rätt tomt. Mina söderkvarter känns nästan övergivna. Det är förvånansvärt lätt för mina besökare att hitta parkering. Jag kan utan ansträngning få plats på stamfikets uteservering.

I år anar jag ändå en liten förskjutning. Det talas tyska och spanska utanför Södra station. När jag äter lunch på Ka’s på Swedenborgsgatan hör jag brittiska till höger om mig och amerikanska till vänster. Och Götgatsbacken är full som vilken lördag som helst.

Turisterna sprider sig och jag är inte säker på att jag gillar det. Jag får försöka glädjas över affärsidkarnas extra intäkter.

Tre saker som förvånar mig efter några dagar på Pride:

1. Att det finns så otroligt många transor i Stockholm, och vilket enormt arbete de lägger ner på sitt utseende. Att de orkar! Fast de kanske bara orkar just de här dagarna om året.
2. Att någon kan uppröras över regnbågsflaggorna på SL-bussarna. Okej att de kostade 40.000 men det tycker jag är ett rätt billigt pris för att välkomna en grupp som så länge varit åsidosatt och diskriminerad.
3. Att det bara är flator och andra kvinnor vid kulturscenen i Prideparken. Alla killarna hänger vid öltälten och uppträdandena på stora scenen. Eller kanske det inte förvånar mig ändå.

Jag fikar med en vän och vi pratar om paradis. Om att inte behöva flyga iväg över hela jordklotet för att hitta sitt paradis, utan kunna hitta det i vardagen. När jag ska försöka skriva om det låter det banalt och klyschigt, som att umgås med vännerna, ta tid i vardagen, sänka ambitionerna och uppskatta det man har. Skulle kunna stå i vilken damtidning som helst. Men ändå tycker jag att det är ganska sant. Kanske är det allra svåraste att stå för att man inte alls har lust att åka till Afrika utan är alldeles nöjd i sin egen trädgård, på sitt stammisfik eller på promenad i sin egen stadsdel.

Första gången jag upplevde Drottninggatansyndromet var en lördag eftermiddag för två eller tre somrar sedan. Jag och min man var inne på stan för att uträtta några ärenden. Tillsammans med oss där fanns oräkneliga stockholmare med samma tanke och ännu fler turister som mest ville strosa runt. Det var smockfullt med folk, helt enkelt.

Smockfullt med folk kan vara ok, om alla rör sig synkroniserat. På morgonen i gången mellan t-centralen och centralen till exempel, där alla bara rinner fram under ordnade former. Men på Drottninggatan rör sig folk enligt shoppinglogiken. Vimlar lite hur som helst, tvärstannar framför ett skyltfönster, står och pratar i små grupper medan de väntar på kompisen som handlar dalahästar, slår folk i knävecken med stora påsar och på andra sätt hindrar flödet. Förmodligen gör jag själv likadant när jag shoppar.

Men när man har några specifika ärenden att uträtta är det en annan sak. Då vill man röra sig snabbt mellan de olika affärer som är aktuella, och få sina ärenden undanstökade. På Drottninggatan betyder det att kryssa mellan människor som ständigt stannar i ens väg, vilket ofta orsakar en viss irritation. Ju fortare man försöker gå, desto fler står i ens väg, och desto mer irriterad blir man. Det låter banalt när jag skriver om det, men det är högst verkligt.

Den här lördagen skulle vi bland annat köpa en cykelhjälm åt maken. Han ville gärna ha en som inte var så ful. Jag menade att det var en omöjlig idé: cykelhjälmar är per definition fula. Det hela utvecklade sig till ett elakt gräl. Mitt på Drottninggatan står vi med arga röster och avhandlar cykelhjälmars estetik.

Vi grälar inte så mycket, och sällan om struntsaker, så det här var okarakteristiskt av oss. I stunden en hetsig debatt, men en liten stund senare förstod vi inte alls vad det handlat om. Innan vi insåg att det var Drottninggatansyndromet. 

Irritationen som uppkom av att försöka ta sig genom den ostrukturerade människomassan spillde över på oss, och vi började båda tycka att den andre var en idiot. Då fattade vi ett beslut. På Drottningatan ska vi alltid gå långsamt. Allt annat är ödesdigert och ett hot mot vår relation, eftersom den ena ohjälpligt blir på efterkälken och blir sur på den andra som bara springer iväg, medan den andra blir sur på den ena som inte kan hinna med.

Senast drabbade detta oss en söndag eftermiddag på Stockholms Central, full av sommarturister. Men då sa vi till varandra "kom ihåg Drottninggatansyndromet" och saktade takten. Kom hem med ett tunnelbanetåg senare, två minuters skillnad, men fortfarande på gott humör.

Jag promenerar uppför Fatburstrappan och plötsligt står där fyra balettdansande flickor. De är i tonåren, har balettdräkter och balettskor. På en liten stereo spelar de klassisk musik som jag vagt känner igen från något besök på Operan. Så dansar de klassisk tåspetsdans på de tuggumifläckade stenplattorna. Och min första tanke är "det måste vara ironiskt". Fastän det inte finns några tecken på det.

Det handlar bara om mig. Jag tillhör definitivt den ironiska generationen. Jag har svårt att se andra skäl till att dansa tåspetsdans i Fatburstrappan än att man driver med något, ifrågasätter något. Modern konst typ. Men jag tittar någon minut till och det verkar bara som att de bara vill visa upp sina kunskaper. När jag har släppt den ironiska tanken kommer nästa: "Att de vågar dansa här ute med sina tåspetsskor. Tål skorna verkligen det?". På en minut har jag gått från ironisk till bara gammal.

Vanliga vägen till jobbet över gångbron mellan Söder och Riddarholmen. Vanliga lunken. Vanliga tankarna. Men inte vanliga mötet. De jag brukar möta ser ut som jag, tankarna långt borta, på väg till jobbet. På somrarna kryddat med enstaka turister utanför Gamla stans tunnelbana.

Igår plötsligt löpare. Först en, jag tänker han är på morgonjogg. Men han har nummerlapp. Kanske vill stoltsera med att han deltagit i något lopp? Men så kommer det fler, enstaka eller i grupper om två eller tre. Alla med likadana nummerlappar. De kryssar mellan fotgängarna, skuttar upp och ned för trapporna. Borde de inte spara sina krafter till morgondagens Stockholm Maraton?

Väl på jobbet gör jag lite research. Det visar sig att det är något jippo ordnat av Radio Rix morgonprogram: Riddarfjärden runt. Programledarna själva springer, plus ett gäng lyssnare. Jag brukar inte ha så mycket till övers för den kommersiella radions flåshurtiga morgonprogram, men det här piggade ju faktiskt upp min morgon. Så länge jag slapp lyssna på dem i radion, i alla fall.

Den otrevligaste punkten jag passerar på min promenad till jobbet är Försäkringskassans huvudkontor. Jag har inte något emot Försäkringskassan som institution, men utanför deras entré står alltid ett gäng tanter och röker. Jag brukar försöka hållan andan genom tobaksmolnet, men de står ganska utspritt och det är svårt att hålla andan när man går i rask takt.

Försäkringskassan har visst som uppdrag att få ner antalet sjuka i landet. Det första steget skulle kunna vara att satsa på rökavvänjning för personalen. Skulle spara massa pengar åt staten.

Idag cyklade jag fyra kvarter på Hornsgatan utan att någon bil stod parkerad i cykelfältet. Det har nog aldrig hänt mig förut.

Vardagmorgon på väg till jobbet. Promenerar från Söder till City och tittar på folk jag möter. Några stannar blicken knappast alls på, de intresserar mig inte. Andra tittar jag längre på. De som har en spännande frisyr eller snygga kläder, eller kanske bär på något som gör mig nyfiken.

Så möter jag en kille som går med stort besvär. Kanske har han en polioskada, kanske något annat. Men han promenerar i alla fall. Och plötsligt vet min blick inte vart den ska ta vägen. Ska jag låta bli att titta på honom, för att inte peka ut hans funktionshinder. Fast det är inte vidare trevligt att undvika någon med blicken heller. Kan tolkas som avsmak. Och det vill jag ju inte signalera.

Helt plötsligt har jag tappat förmågan att titta normalt. På alla andra tittar jag kort eller länge, och tänker inte vidare på det. Men när jag ser killen med de släpande fötterna blir jag så orolig att sända fel signaler att jag förmodligen gör det. Ett slags diskriminering det också, antar jag.

Efter en lång period av isolering är det dags att återupprätta mina sociala kontakter. Isoleringen är delvis påtvingad, förkylning och magsjuka gör vem som helst hemmabunden, och delvis självvald genom att åka på semester. Inte helt själv visserligen, utan med maken. Han är visserligen mycket trevlig att umgås med, det är bland annat därför jag gifte mig med honom, men lite variation vill jag ha.

Helgen börjar med drinkar och after work tillsammans med favoritkollegan och ett par till (inklusive den trevlige maken). På lördagen tränar vi på stammispasset, följt av social paus för ytterst nödvändig städning. Söndag äter jag frukost på café med en vän och åker sedan hem till en annan för promenad och fika. Och imorgon kommer min barndomsvän på besök till stan. Kanske inte en överdrivet social helg med vanliga mått mätt, men med tanke på hur min närmaste månad tett sig så skapar den en tydlig topp på kurvan. Och jag njuter av att prata med mina vänner.

På Roslagsbanan upptäcker jag dock att även mitt sociala behov har en gräns när jag blir tilltalad på engelska av en stilig Wyclef Jean look-a-like. Till att börja med är det rätt trevligt att småprata lite, men när han efter tre minuter säger att han vill bli min vän så svarar inte jag detsamma. Det stör honom och han ger sig in i en förklaring om att svenskar är för osociala och därför tar livet av oss. Jag säger emot, och så är vi framme och går åt olika håll.

I efterhand när jag tänker på saken så stör det mig än mer. Vem är han att döma mig för att jag inte vill vara vän med honom? Och på vilka grunder ville han vara vän med mig? Nästa gång det händer ska jag fråga det. Fast det är inte så sannolikt att det händer på ett tag. Det brukar oftast hända när jag är blond, och imorgon ska jag färga håret brunt.

Det finns inget som jag tycker är så urbant som en sky bar. En himmelbar. Där man står på hög höjd och ser ut över motorleder och gator, över huskroppar och människokroppar. Tillsammans med andra människor trängs jag i ett begränsat utrymme. Stadens intimitet. Samtidigt, oceaner av tom luft utanför fönstret. Stadens anonymitet. 

Uppifrån är staden en helhet. Bilarna rör sig välordnat längs gatorna. Husen står i prydliga rader och visar upp sina oaser till innergårdar. Ljuden når inte upp. Jag tycker att det är skönt att vara på avstånd, ovanför staden, men vill ändå vara en del av den. Kvällen när vi testar nya baren i Skatteskrapan "och himlen därtill" ligger dessutom ett dis som en softad lins. Jag skymtar mitt hus. 

Idag ska jag bli utsatt för mitt livs första blinddate som jag till på köpet har anmält mig frivilligt till. Det handlar inte om ett försök att hitta en bättre livskamrat, utan om att jag anmält mig till Röda Korsets flyktingguideprojekt. Jag ska paras ihop med en någorlunda nyanländ flykting, någon som just fått uppehållstillstånd. Sedan är det meningen att vi ska göra trevliga saker tillsammans. Gå på utställningar föreställer jag mig, men man vet ju inte vad den andre vill.

När jag anmälde mig verkade det som en bra idé. Bredda bekantskapskretsen. Lära känna någon som inte är precis som jag. Få lite nya vinklar i samtalen. Sedan dess har jag kommit på hur noga jag väljer mina vänner och att jag inte alls tycker om att umgås med de allra flesta. Och därmed blivit lite nervös. Men det kan ju gå bra. Rapport kommer.

Vissa dagar är bara dåliga. Saker som hänt, tankar man tänkt. Det händer alla, ingenting som man kan undvika. Man kan bara försöka lindra det, ta sovmorgon. Som igår. Släpade mig genom förmiddagen. Ringde Centralbadet som turligt nog hade en ledig tid för pedikyr på eftermiddagen, så jag bokade den och tänkte att dagen blir i alla fall lite bättre om jag skämmer bort mig lite.

Det var jag inte ensam om att tänka. Efter lunch kom en kollega med en lite chokladask från Vete-Katten till mig, bara till mig, för att muntra upp mig. Och sedan fick jag reda på att jag fått en rejäl löneförhöjning. Plötsligt var inte dagen så dålig ändå. Tre goda ting kom till mig, pedikyr, choklad och högre lön. Började tänka att någon däruppe nog hade ett gott öga till mig ändå.

Så tänkte jag lite mer på saken. Tiden på Centralbadet fick jag för att jag faktiskt ringde och frågade, och väntade mig igenom en tiominuters telefonkö. De har resttider de allra flesta eftermiddagar, om man bara ringer. Chokladasken fick jag av en genuint snäll kollega. Men jag skulle nog inte fått den om inte jag varit snäll mot henne emellanåt. Och löneförhöjningen, den har jag jobbat för. Den förtjänar jag verkligen. Timingen var god, världen var snäll mot mig. Men mest är jag min egen goda fe.

Vi har missat vår vanliga lördagsträning den senaste månaden. Weekendresor och förkylningar har ställt till det för oss. Idag är vi äntligen där. Två av de andra stammismotionärerna hälsar och frågar var vi har varit. Tillhörighet. De har saknat oss.

Märker att jag är igenkänd även på andra ställen. I tunnelbanespärren och på konsum. Stöter på grannar i närområdet. Får ett kort från grannen ovanför som tackar för att jag visade henne min möblerade lägenhet när hon funderade på att köpa sin, då omöblerad. Vänner att fika med och som kommer hit ibland. Jag hör hemma här.

Träden utanför mitt fönster är fortfarande gröna. De måste vara någon importerad sort som inte förstår när det är dags att tacka för sig och släppa bladen. Först trodde jag bara att det inte var höst ännu. Jag ser inte så många träd på min vanliga väg.

Men så åkte jag på utflykt i söndags. Ut på landet, flera mil, för att titta på ett hus åt en vän. Snö, snö, snö. Fält täckta med snö så snart vi lämnat stan. Det känns som jag är i ett annat land. Eller är det en tidsresa jag har gjort, flera månader framåt i tiden. Tillbaka i stan är träden fortfarande gröna.

Jag har den perfekta söndagen. Träffar mina vänner på brunch, pratar och äter. Promenerar hem till mig efteråt. Strosar i höstsolen genom parker och söndagstomma bakgator. Köper godis och hyr en film. Breakfast at Tiffanys.

Vi har alla sett fotot på Audrey Hepburn i den lilla svarta klänningen, med tjocka pärlrader runt halsen och det långa cigarettmunstycket. Men varken jag eller mina vänner har sett filmen. Vi vet ingenting om den. Men vi inbillar oss att den ska ha stil. 

Filmen har inte riktigt den stilen vi väntar oss. Den visar sig vara en romantisk komedi, men en riktigt bra sådan trots att den är från 1961. Mest förvånade är vi över att både den manliga och den kvinnliga huvudrollen försörjer sig som glamourösa prostituerade. Hur togs det emot 1961? Var det chockerande eller alldeles för vanligt? Filmen är ändå rätt söt. Speciellt scenen med katten i slutet.

När filmen är slut och vännerna gått hem promenerar jag till stans bästa sushihak. Äter Akkis fantastiska marinerade tonfisk till middag. Och känner mig välsignad för att jag bor där jag kan promenera till brunch, till en videohandel med gamla klassiker och en supersushi.

I lunchkön stöter jag på en gammal vän som jag inte har sett på fem år minst. Vi är båda där själva, så vi slår oss ner tillsammans. Min vän visar sig jobba på kvällstidning, på nöjesredaktionen. Hon tycker att Stockholm är litet, här finns inga subkulturer, alla springer på varandra överallt och alla ser likadana ut. Jag har hört det förut, senast i DN på stan härom dagen, där det handlade om att alla skulle ha Cheap Monday-jeans härom året.

Då har man en ganska snäv definition av alla, tänker jag. På min arbetsplats, ett alldeles normalt kontor med 45 anställda, har jag inte med säkerhet sett ett enda par Cheap Monday-jeans. Det finns några kollegor som jag kan tänka mig har dem hemma i garderoben. Men inte de allra flesta. Inte våra administratörer i medelåldern, trots att ett par av dem är rejält coola. Inte våra datakillar. Inte våra chefer. Finns inte de människorna i nöjesredaktionernas värld? Tror nöjesjournalisterna att världen bara består av Debaser och Allmänna Galleriet?

Jag har information till er, nöjesjournalister. Det finns folkdanslag i Sundbyberg. Det finns hiphopgrupper i Botkyrka. Det finns en balalaikorkester på Söder. Och det finns massa människor som sitter hemma en vanlig kväll och kollar på Simpsons eller Extreme Home Makeover och handlar sina kläder på KappAhl. De människorna finns också. De flesta av dem var inte på Way out West men de lever ändå. Men är inte tillräckligt coola i era ögon för att vara subkulturer eller för att ni ens ska se dem och märka att alla inte alls har Cheap Monday-jeans. Höj bara blicken litegrann och gå någonstans dit ni inte brukar.

Vissa dagar är bara som den där Lou Reed-sången. Som lördagen när vi vaknar lite mosiga efter en trevlig kväll dagen innan. Äter lång frukost och löser hela melodikrysset. En lång promenad runt hela Riddarfjärden. Lunch vid Hornstull. Pussande par på Långholmens badklippor. Glass vid Stadshuset.

På kvällen ser vi en film och att jag har tvättid gör inget alls.

It´s just a perfect day, I´m glad I spent it with you.

Ibland känner jag mig så stockholmsk. Som när jag äter middag hos en vän som har hus i Vällingby, tillsammans med ett bögpar från Sofo och en kvinna som bor på en båt på Djurgården. Jag har alltid undrat vilka som bor på de där båtarna längs Stockholms kajer. Nu har jag träffat en.

Så visar det sig att hela sällskapet är norrlänningar, förutom jag som är från Göteborg. Inte så stockholmskt ändå. Eller kanske är det vi som är de mest stockholmska. Vi som har flyttat hit för stadens skull. För jobben som bara finns här. För kulturutbudet. För queertoleransen. Vi som vill ha och lever det som bara finns här. Till och med brutit upp från våra hemstäder för att få det. Utan oss vore det inte så mycket av stan.

Det står en svarthårig dragspelare på Vasabron i Stockholm, klockan åtta en onsdag morgon. Spelar smäktande toner. För mina tankar långt bort, till Medelhavet snarare än till Dalarna. Det krävs så lite för att en morgon ska kännas speciell. Guldkant på en arbetsdag. Jag ger honom alla mina mynt.

En annan plats, ett annat dragspel. Fem år sedan på Röda Cafét i Botkyrka. Helgeftermiddag. Fikande promenadsällskap. Par, barnfamiljer, pensionärer. Och ett gäng dragspelare. De har en sammankomst. Spelar polskor, hambos eller något liknande. Lite kul sådär, men inte mina favoriter. Så säger ledaren “Nu ska vi spela en låt alla känner igen. Dalmasarnas gånglåt.”

Glatt drar dragspelsgänget igång och spelar en till låt som i mina öron låter precis som alla de andra. Jag känner inte igen den, och jag gissar att jag inte är ensam bland de fikande barnfamiljerna. Det som är självklart för orkesterledaren är främmande för mig. Inte så konstigt. Men han verkar aldrig ha tänkt på det.

Spärrvakterna ler nästan alltid mot mig. Stora, glada leenden. Förutom de på t-centralen förstås, men de ler inte mot någon. Jag antar att det är för att jag ler mot dem. Det är i alla fall inte för att jag är en frequent flyer. Jag har inte ens månadskort.

Det gör mig på gott humör, att le mot en spärrvakt och få ett leende tillbaka.

Äter glass på konserthustrappan på Hötorget. Trappan är full av folk, ansikten mot solen. Varje gång jag går förbi tycker jag att det ser så mysigt ut. Sitta där i solen och äta glass, kan det bli bättre? Så idag gör vi det, jag och ett par vänner. Och trappan är ganska smutsig, lite äcklig att sitta på. Trångt är det också. Solen bländar mig och glassen är lite för stor. Men vännerna är i alla fall trevliga.

Jag vill lansera en ny samhällsvetenskaplig lag. Den kan användas för att definiera hur mycket storstad en stad är. Lagen är enkel. Ju högre frekvens av taxibilar, desto högre storstadsstatus. I en riktig storstad är nästan varannan bil en taxi. I mindre städer ser man dem sällan.

Varför är det så mycket fler taxibilar i storstäder. Flera förklaringar. I storstäder har folk inte egna bilar, eftersom det finns kollektivtrafik. Då behöver man taxi ibland. Storstäder har gott om turister och affärsresenärer som behöver taxi emellanåt. Dessutom utställen att åka hem från. Enligt lagen är Stockholm sådär halvstort, och det verkar väl stämma.

Tre exempel är ett bevis. Det har jag lärt mig av Spanarna. Och nu konstaterar jag att jag har beviset för att the Ministry of Silly Walks har öppnat även i Sverige. Tre observationer på bara ett par dagar.

Bevis 1, tegelbacken: Mannen går med långa steg. Särskilt på vartannat ben. Högersteget är dubbelt så långt som vänstersteget och i varje högersteg sjunker hela kroppen djupt ner mot marken. Åtskilliga decimeter.

Bevis 2, utanför Sheraton: Kvinnan har stövlar med höga klackar. Hon går med korta steg och hennes vrister lutar inåt, som på en oerfaren skridskoåkare. I själva verket lutar vristerna så mycket att klackarna bildar en 60-gradig vinkel mot marken. De ser ut att gå av när som helst.

Bevis 3, Vasagatan: Mannens ena fot rör sig helt normalt. Men den andra gör en perfekt halvcirkel i luften mellan varje steg.

Man kan ju tänka sig att fallen ovan beror på taskiga knän, proteser eller dåligt tränade muskler. Men det verkar osannolikt. Troligare att alla tre var på väg för att söka anslag för att ytterligare utveckla sin tokiga gång. Trots allt gjordes alla observationer bara några kvarter från regeringskvarteren

Den senaste veckan har jag sett knark-mygel-mannen vid flera tillfällen. Jag brukar se honom på vägen mellan Södra Station och Medborgarplatsen. Han har vita handskar och på kepsen som alltid är på sitter en till uppstoppad handske. Riktad rakt uppåt. En tredje hand. Ibland har jag sett honom åka tunnelbana och då gör han siluetter mot rutan med sina tre behandskade händer. Och han hade handskarna långt innan Ola Salo körde tricket i Melodifestivalen.

På magen har mannen en skylt där det med feta bokstäver står "Knark-mygel". Det är lite mer text också, bland annat en webadress, men den har jag aldrig hunnit läsa. Det gör nog inte så mycket. Men jag gillar att se honom. Det piggar upp. Fast han borde tvätta sina vita handskar lite oftare.