Stockholm dagtid

Det finns några personer som jag har träffat en gång i veckan i flera år. Jag vet hur de rör sig och hur starka de är. Jag märker när de har en dålig dag, och när de har en extra bra dag. Jag vet om de gillar att synas eller inte, och jag har sett dem svettas. Flera av dem har jag till och med sett nakna. Ändå skulle jag inte säga att jag känner dem. Jag vet inte vad de heter.

Man har en ganska intim relation till de man går på samma träningspass som. Utan att alls känna dem. Efter ett tag känner jag igen deras ansikten så bra att jag brukar undra om jag inte har träffat dem någon annanstans. Det har jag inte.

Friskis och Svettis på lördagmorgon. Som vanligt roar jag mig med att snegla på mina medmotionärer. En dam med prydlig frisyr och guldkedja slår mig särskilt. Jag placerar henne i kategorin nybörjare i medelåldern. Hon hänger inte riktigt med i rörelserna. Jag tänker att hon är nyskiljd och tränar inför strandsäsongen, kanske en resa med tjejerna till Mallis?

Under stretchen berättar gympaledaren att hon ska kolla på Stockholm Maraton på eftermiddagen. Har någon här sprungit ett maraton, frågar hon gruppen. "Ja" svarar min dam, "Tio stycken. Men nu när jag är nästan åttio orkar jag inte längre".

"Respekt" säger gympaledaren. Jag håller med. Inte bara för att jag trodde att hon var 25 år yngre. Alla som sprungit tio maraton förtjänar respekt. Jag nöjer mig med att se dem på TV eller vid gatukanten.

Vissa saker gör man bara en gång i livet. Man prövar, kanske för att man tror att det ska vara kul, kanske för att man blir ditlurad av en vän. Så inser man att det inte är någon idé. Att det inte är ens grej. Att man aldrig kommer gilla det. I måndags sprang jag Vårruset för första och sista gången.

Tillsammans med 17.999 andra försökte jag komma på tunnelbanan för att åka till Universitetet. Tredje tåget kom jag på. Väller tillsammans med hundratals andra upp på Universitetsområdet. Får en ful nummerlapp och ägnar fyrtio minuter åt att stå i en fålla och vänta på att få gå en promenad. När startskottet för min grupp går är fältet så fullt att det tar halva loppet innan jag kan gå i min egen takt.

Efter mål förväntas jag köa i tjugo minuter till för att få ta del av sponsrat toapapper. Jag smiter ut genom stängslet. Förlorar en kexchoklad på den manövern, men det kan jag ta. Allt detta har dessutom min arbetsgivare betalat 190 kronor för. Pengar som går ner i arrangörernas fickor. Det är inte ens någon välgörenhet bakom, en insikt som orsakade en smärre moralisk kris för min kollega.

Folkligt, festligt, fullsatt är bra bränsle för min cynism. Speakern gör ivrigt reklam för tjejmilen och leverpastej på tub. Jag tänker skita i båda.

Förra gången jag såg en fotbollsmatch var 1994. VM i USA och jag var kär i en kille som satt hela nätterna och kollade matcher. Så likadant gjorde jag. Egentligen kollade jag nog mer på killen än på matchen.

Med tanke på att frekvensen mellan matcherna för mig är 13 år så kan man säga att jag har ganska stor tur. I lördags blev jag nämligen vittne till den dansk-svenska skandalmatchen. Jag var bjuden på fotbollskalas, och då får man ju ge sporten en chans.

Min största invändning mot att titta på fotboll är att det händer så lite. Ett mål i halvtimmen ungefär. Och de inträffar oftast när jag går på toa. Denna matchen var ju lite mer händelserik. Hela sex mål. Men det funkar inte riktigt för mig ändå. Jag är för otålig för att vara fokuserad i 90 minuter. Bättre med friidrott när man bara behöver vara koncentrerad efter att startskottet har gått.

Fram tills det berömda danska knytnävsslaget tyckte jag alltså att det var rätt segt. Men sedan blev det roligare. Spekulationer, repriser, supportrar på arenan. Här händer det grejer. De fotbollsintresserade kalasgästerna var upprörda. Om och om igen upprepade de mantrat "De kan inte garantera säkerheten". Själv var jag mest upplivad. Jag har inga känslor investerade i sporten. Och så farligt verkade det ändå inte vara. Ingen blodsutgutelse. Är det någonting som upprör mig så är det snarare knytnävsslaget än supportern.

Bara när det är fotbollsderby står det killar och pissar i vår port. Bara när det är fotbollsderby röker folk i tunnelbanan. Bara när det är fotbollsderby går det förbi stora grabbgäng som med gutturala röster hojtar "Fylleslag, fylleslag, fylleslag". Dessutom går gigantiska polisresurser åt, som kunde använts till att spana på knarklangare och utreda partnermisshandel och sexköp. Fotboll är ok. Men publiken borde förbjudas. Minst.

På friskis och svettispasset är en man i sena femtioårsåldern. Han tar i rejält från början och är genomsvett efter fem minuter. Tio minuter senare är det dags för armhävningar.

Det är ett medelpass vi är på, och då gör man armhävningarna på knäna. Men inte vår man i femtioårsåldern. Han är en riktig man som gör armhävningar på tårna. Tyvärr har hans ork redan tagit slut. Muskler har han inte mycket. Så kroppen hänger som en banan mellan tårna och armarna. Magen kommer max fem centimeter över golvet. Och detta med ytterst sammanbitet ansiktsuttryck.

Först tycker jag att det är patetiskt. Kan han inte svälja stoltheten tillräckligt mycket för att gå på baspass. Sedan tycker jag att det är komiskt. Så till sist sist blir jag rädd att han ska få en hjärtattack. Skärp dig gubbe - inse dina begränsningar!

På torsdagmorgonen vaknar jag stel och med huvudvärk. Har ingen lust att gå till jobbet. Tar lite komp och går till Centralbadet istället. Lugnt och tyst. Nästan inga människor där vid åtta på morgonen.

Jag badar i bubbelpoolen, simmar en stund, bastar lite och går till bubbelpoolen igen. Nu har det hunnit komma lite mer folk. Jag får sällskap bland bubblorna av två tungkyssande par. Känns lite intimt, men man kan ju titta åt ett annat håll.

Vid halv tio dyker jag upp på jobbet. Berättar för kollegan till vänster om hånglet i bubbelpoolen. "På morgonen?!?" säger hon med chock i rösten. Berättar för en kollega till. Får samma svar, ett upprört "På morgonen?!?"

Jag försöker förstå vad det är som chockerar dem, utan att lyckas. Varför kan man inte hångla lite en torsdagsmorgon före jul? Själv tycker jag att morgonen är en av de bästa hångeltiderna. När man är lite nyvaken och slö, varm och mysig. De är oemottagliga för mina tankar och jag för deras. Här går uppenbarligen en djup skiljelinje. Men det gör ingenting, det är ju inte dem jag ska hångla med.

Idag blir det nog inget blogginlägg. Efter att ha jobbat intensivt hela dagen ska jag gå på yoga istället.

Min vän gör en Sverigeklassiker. Lite tokigt tycker jag, som aldrig skulle göra något sådant. Men därför blir jag också desto mer imponerad av henne. Idag har jag varit och hejat fram henne i Lidingöloppet. Go Malin!

Höstdag lika varm som sommar. Spårvagnen ut på idylliska Lidingö. Picnic i en hage med utsikt över banan. Verkar ju helt riskfritt. För mig alltså - inte för löparna. De kan stuka fötterna, få solsting, vätskebrist och allt möjligt. Men att se på borde det vara helt ofarligt. Det var det inte. Jag blev stucken av en geting som låste på mig som en målsökande robot.

Det är säkert tio år sedan jag blev stucken sist. Jag är inte ens rädd för getingar. Tycker att det brukar gå att vänta ut dem, alternativt svepa till dem så att de blir lite groggy och ger sig av. Men den här var helt tokig - klättrade omkring på hela mig och vägrade ge sig av. Tur att jag inte märker av bett så mycket. Fast jag hoppas ändå att den dog. 

Mitt i Berlin finns ett stort sandfält med massa beachvolleyplaner. Mängder med lastbilar måste ha tippat sin sand där. Vi spelar med några tyska bekanta. Första timmen är det rätt kul. Det går inte så dåligt ändå trots att det var femton år sedan jag spelade volleyboll. Men sedan kommer jag ihåg varför jag inte gillar bollsporter.

• Det enorma avståndet mellan teori och praktik. Våra tyska bekanta förklarar hur man ska göra. Om och om igen. “När du har den positionen ska du ta emot bollen och sända den till mitten, på nästa position ska du lägga upp den högt för smash”. Det är inte så svårt att fatta i teorin. Men att faktiskt göra det är svårt. Jag är nöjd om jag träffar bollen. Att faktiskt styra åt vilket håll den går är över min nivå. Men det förstår inte medspelarna. Så de förklarar igen…
• Mitt dåliga tålamod. Att få bra bollsinne kräver många års övning. Det tålamodet har inte jag. Jag gillar saker man kan lära sig fort. 
• Mina misstag går ut över andra. Gör jag fel på Friskis & Svettis så drabbar det ingen annan än mig själv. Det kanske till och med förgyller andras träning, för de får någon att skratta åt. Men när man spelar bollsporter så drabbas hela laget och jag står där med skuldkänslor för att jag hela tiden förstör för alla andra.
• Jag gillar inte smärta. Det gör ont att få bollen på sig. Det gör ont att slänga sig efter den. I volleyboll gör det ont att serva när jag har träffat några gånger i rad. Just serva är jag ganska bra på men efter 6-7 träffar måste jag fejka en miss för att handleden värker.

Spela gärna bollsporter alla ni andra. Men jag står gärna över.

Ytterligare en sak att fascineras av med friidrotts-EM: Tekniken. Jag menar inte atleternas teknik, hur de kastar, hoppar och springer. Nej, jag menar de tekniska prylarna som omger idrotten. Till exempel de blå och gula strecken i längdhoppsgropen som kommentatorn allvarligt förklarar att hopparna inte kan se. Eller sensorerna i startblocken som kan tala om på en tusendels sekund när löparna startar.

Vinnaren i tekniska prylar-ligan är helt klart den radiostyrda bilen vid släggkastningen. En helt vanlig radiostyrd bil, förmodligen inköpt på en leksaksaffär. När atleten kastat iväg sin slägga så skickades bilen ut i högsta fart för att hämta den. Det måste vara EM:s roligaste funktionärsjobb, att köra den radiostyrda bilen. Snubben som gjorde det såg i alla fall rätt nöjd ut.

Jag är inte supportertypen. Tittar mycket sällan på sport. Jag har nog aldrig riktigt hajat grejen. Varför spelar det roll vem som vinner? Men vid stora friidrottsevenemang brukar jag sitta framför TV:n. Några orsaker till att friidrott är värd att se på:

Närbilderna. På större friidrottsevenemang så finns det mängder kameror. Några är riktade mot platser där det ofta är action, som längdhoppsgropen. De kompletteras av snubbar med steadycam som smyger runt arenan. Alla närbilder gör det möjligt att studera det mest intressanta: Atleternas utseende. Vem har snyggast frisyr? Vad kan man gissa sig till om karaktärerna utifrån deras utseende?

Tänk på ryssen som vann höjdhoppet. Han hade en perfekt klippt rågblond frisyr, som han med en kokett sväng på huvudet svepte tillbaka till samma läge efter varje hopp. Hårspray eller självfall? Hela han såg ut som tagen direkt från en sovjetisk trettiotalsplansch. Jordens och arbetets söner. Direkt från rågåkern. Med en kärve och hammaren och skäran i ena hörnet.

Variationen. Så fort jag har tröttnat på en gren byter de till nästa. Variationen möjliggör också jämförelser. Springer de på olika sätt i ansatsen till längd och höjd? Har de olika kläder i olika grenar? Har löparna annorlunda muskler än hopparna? (Ja, det har de)

Enkelheten. Den som hoppar längst vinner. Den som springer fortast vinner. Man behöver inte vara  insatt för att förstå. Enkelheten gör det också lätt att bli imponerad av insatsen. Hur kan någon hoppa 8 meter? Inte som med fotboll till exempel där det är omöjligt för oinsatta mig att förstå svårighetsnivån på passarna och skotten.

Ticsen. Det roligaste till slut. Alla tics och vanor som atleterna har för sig. Som Stefan Holm som ser ut att slicka sig på händerna innan han drar dem över ansikte och hår. Jag hoppas att han faktiskt inte gör det. Eller Greg Rutherford på längdhoppet som gjorde trandansen före varje hopp. Jag tror att han är en riktig arbetargrabb från Sheffield och att hans pappa tycker att han är en tönt som inte jobbar i gruvan. "Don’t do the f*cking bird thing! You look like a sissy!"

Finns det fler fördelar med friidrott? Vad säger ni läsare?

På morgonen har jag ett ärende vid Östra station så jag cyklar dit från min lägenhet på Söder. Vid Slussen är vi ett femtontal cyklister som väntar vid rödljuset. Så slår det om och jag rivstartar. Vill vara först, före alla andra.

Susar över Skeppsbron. Klockan är före halv åtta så turisterna som brukar stå ivägen på cykelbanan har inte kommit än. Jag cyklar om massa människor, ingen cyklar om mig. Hör sportkommentatorn i huvudet: "På delsträckan Strömbron-Humlegården innehas den gula ledartröjan av S". Jag som brukade hävda att jag inte var tävlingsmänniska.

Förra vintern, i omklädningsrummet efter träningen. Det är fredag kväll och vi ska äta ute, lyxa lite. Jag är middagshungrig och inte helt alert. Klär av mig träningskläderna och lägger dem på bänken. Sveper in mig i handduken. Slänger in allt annat i skåpet och stänger igen hänglåset.

Sekunden efter minns jag var nyckeln är. Inne i skåpet. Inte så kul. Där står jag. Naken. Och skåpet är låst med nyckeln inuti.

Gympakläderna är tack och lov fortfarande på utsidan. Jag tar på mig dem och går upp till receptionen. De har en jättestor tång. Receptionisten och jag kämpar sida vid sida i en halvtimme. Pressar, svär, bänder, prövar olika vinklar. Det går inte. Det är ett rejält hänglås jag har.

Nu mycket hungrig och ganska desperat lånar jag en medmotionärs telefon för att ringa hem till maken och be honom komma med en uppsättning kläder. Det är många minusgrader ute. Jag kan inte promenera hem i svettiga gympakläder. Jag är less och vill ha mat och skiter i skåpet. Vill komma tillbaka imorgon och fortsätta inbrytningsförsöken.

Receptionisten tillkallar en väktare. "Varning! Man i damernas omklädningsrum" och efter ännu en halvtimme lyckas han bända upp skåpet. Mitt hänglås är fortfarande helt, bara lite böjt. Men skåpets låsmekanism har gett vika. I samma stund anländer maken med mina kläder. Från inga till dubbel uppsättning på en minut. 

Det blir pizza hemma istället för lyxig utemiddag, och dagen efter köper jag ett kombinationslås, utan nyckel.

Nu till poängen: Idag på träningen så jag en annan tjej göra samma sak! Det gjorde mig ganska nöjd.

Det var en ny kille på Friskis & Svettis idag. Ibland kan man ana att någon är ny och ibland vet man. Idag visste jag. Det var tydligt att det var första gången för honom, medsläpad av en kompis. Med halvöppen mun och förbryllat ansiktsuttryck stod han vid väggen och försökte förstå rörelserna. Det gick inte så bra.

Jag tyckte att jag hörde honom prata engelska med sin kompis. Kanske var han bara på besök i här?

Friskis & Svettis måste vara den perfekta svenska kulturyttringen att visa upp! Midsommar och lucia är överskattat, det gör vi ju bara en gång om året. Men att hoppa runt där på medelgympan är äktsvenskt. Nästa gång jag får en utländsk gäst vet jag vad som står på programmet.