Stockholm dagtid

En klassisk söndagsutflykt: Vi går på Nationalmuseum och ser nyöppnade Toulouse-Lautrec-utställningen. Det är vi inte ensamma om. Utställningen är nog bra, men det är svårt att se genom folkmassan. Lätt utmattade bestämmer vi oss för lunch. Det självklara valet är förstås Nationalmuseums eget fik, men efter att ha sett deras slogan blir jag tveksam.

"En av Stockholms bästa musierestauranger" står det med stora bokstäver. Ganska blygsamt tycker jag. Musierestauranger är en ganska begränsad grupp, och de vågar inte ens påstå att de är bäst av dem. Vilket de nog inte heller är, etnografiskas är helt klart bättre. Kanske är de rädda att bli stämda. Men då kunde de väl hittat på något alternativt att säga, något lite mer specifikt. Kanske att de hade de bästa utbudet av något. Eller något om stämningen. Eller om deras juste buffé.

Istället går vi till Grands Veranda. Klassisk mark, dit min klassiska farmor ville gå närhelst hon kom till huvudstaden. Internationella affärsmän, uppklädda pensionärspar och familjesällskap där smådöttrarna bär rosetter. Vi känner oss lite udda i våra söndagsmyskläder, och värre blir det när vi båda två fastnar för det billigaste på menyn. Vi har råd med mer, men det är det billigaste som vi är mest sugna på. Var och en genomgår vi en inre kamp innan vi slutligen beställer det vi vill ha, det billiga. På ett bra ställe får man lika bra service ändå. Och Grands Veranda är ett bra ställe.

Efteråt funderar jag på varför jag närapå tog något dyrare, trots att det inte var vad jag var sugen på. Jag ville väl demonstrera att jag hörde dit. Att jag var där med samma rätt som de andra. Kanske för att det inte är så många år sedan jag skulle varit tvungen att ta det billigaste. Minns studieåren, och vill distansiera mig från dem. Inkomsten har stigit snabbare än vad sinnet har hängt med.  

Två fredagar i rad äter jag middag på restaurang. Första fredagen jag och maken. Finklädda promenerar vi hemifrån i iskall snålblåst. På Roxy äter vi fantastiska tapas och serranoskyn till min majskyckling gör att jag totalt förlåter kökets långsamhet. Servitrisen ser ut som en snyggare version av Caroline af Ugglas och gör sitt bästa för att vi ska trivas. Stereon spelar Gösta Ekman d.ä. som sjunger "En herre i frack". Kort sagt: En restaurangupplevelse med klass. Mycket bättre än väntat och trots att jag får ställa mig i duschen för att tina efter tiominuterspromenaden hem så är jag nöjd att vi gick ut.

Nästa fredag. The Bishops Arms på Mariaberget. Svärföräldrar och svåger med flickvän. Vad stereon spelar har jag ingen aning om på grund av de många engagerade samtal som fyller luftrummet. Men en rejäl hamburgare kan man få, och massa konstiga ölsorter om man är lagd åt det hållet. Totalt annorlunda mot fredagkvällen innan, men alldeles lagom idag när jag kommer direkt från jobbet och ska hänga lite med släkten.

Utmaningen är att få restaurangen att passa med humöret. Nu är jag sugen på miljöombyte och lyx. Jag undrar vart jag ska gå då.

Rivals bistro har slutat servera sin hamburgare, den som fanns på menyn under rubriken "Alltid på Rival". En fantastisk hamburgare, gjord på kalv, med hembakat parmesanbröd och rejäl klyftpotatis. Ett givet val när man bara ville ha en lite bättre vardag. Alltid gott. Något att lita på.

Under rubriken "Alltid på Rival" finns numera istället en Wallenbergare med potatismos. Samma huvudingridienser, kalvfärs och potatis, men i mina ögon ett totalt nedköp. Från folkligt men ändå modernt till grosshandlarsentimentalitet. Från tuggmotstånd till barnmatskonsistens. Tycker de att de har blivit för fina för att servera hamburgare? Vill de vara mer exklusiva?

De lyckas i alla fall inte hålla en exklusiv servicenivå. När jag ringer för att boka bord och vänligt ber dem se till att de har alkoholfritt vin hemma så får jag till svar "Vi har slutat med det". När jag frågar varför förklarar telefonrösten att det inte fanns någon efterfrågan. Hm. Jag trodde att jag just efterfrågade. Förmodligen dricks det alkoholfria vinet lika ofta som lyxchampanjen, och den tar de inte bort. Och förmodligen skulle det drickas ännu oftare om de hade med det på vinlistan. Men så långt har de inte tänkt.

Jag som gillar Rival. Jag vill att de ska vara bra. Men just nu har jag problem med dem.

Varje gång är det lika svårt. Ska man ta sitt traditionella val eller ska man pröva en ny pizzasort? Man vill ju vara spännande och varierad, men samtidigt inte riskera få något äckligt. 

I mitt fall är det traditionella valet en Capriciosa med extra kronärtsskocka eller, på mitt stamställe, en Bresaola med extra kronärtsskocka. Några andra har jag valt ibland, mest vegetariska varianter, men ofta håller jag mig till mina klassiska val. Inte så överraskande. Säkert spel. Så att man inte beställer något med bernaisesås (totalt otippat val för mig) och sedan inte ens vill äta den.

Lösningen på pizzaproblemet är meze. Lika gott, aningen mindre mättat fett och framför allt, man får välja flera saker! Tar man sex rätter på två så kan man satsa på några säkra kort (Haloumi, spenatpirogerna, kronärtsskocka (alltid!), baba ganoush) och några lite mer vågade. Fast de friterade grodlåren som fanns på menyn vid gårdagens restaurangbesök var ett alltför stort steg.

Jag håller kurs med deltagare från hela landet. Första kvällen ska vi göra något trevligt tillsammans, så jag tar med deltagarna till en libanesisk restaurang. Vi äter en 18-rätters mezemeny, brukar vara en trevlig snackis. Man kan prata om de olika rätterna, göra topplistor på vilka man gillar bäst.

Vi mitt bord sitter några pitebor, en skåning, en smålänning och en östermalmsdam. För samtliga är meze en total nyhet. De tittar nyfiket på falafeln och frågar vad som är i. De testar för första gången hommous och baba ganousch. Haloumin får deras gillande, och de häpnar när jag berättar att den går att köpa på konsum.

För mig är det något av en chock. Haloumi, falafel och hommous är vardagsmat, bokstavligt talat. Däremot var det åratal sedan det kom falukorv eller mackaroner över min tröskel. Jag är kanske inte helt representativ.

Kommer ni ihåg den robinsonsäsongen när lagen livnärde sig på palmhjärta? Igår testade jag en ny restaurang tillsammans med några vänner, my ju ju. De hade palmhjärta på förrättsmenyn, så att inte tänka på Robinson var omöjligt. Naturligtvis beställde vi alla in palmhjärtat. Alla hjärtans dag och allt. De var överraskande goda. Smakade lite som kronärsskocka.

Robinsonvibbarna förstärktes när jag upptäckte toaletten. In till båsen var det saloondörrar = tveksamt skydd för den privata sfären. Och väl på plats på toastolen upptäcker jag att väggen in till nästa bås är murad av gul glasbetong som mycket väl går att se igenom. Som tur är sitter min vän på andra sidan. Handfatet var i alla fall coolt. En marmorskiva som såg helt slät ut, men som lutade svagt mot ett avlopp i bortre kanten.

God mat överlag, förresten.

Fredag kväll efter en lång arbetsvecka. Trötthet i kropp och sinne. Energibrist. Jag vill att någon ska ta hand om mig. På vägen hem tänker jag att det kanske blir en kväll i soffan. Men då skulle ju maken få passa upp, och det känns inte riktigt juste. Han ska också få bli omhändertagen. Så vi går till Bistro Süd några kvarter bort. Låter personalen fixa allt.

Ge oss service. Häng undan våra kläder, visa oss ett bord. Låt mig slippa fatta några andra beslut än vad jag ska äta. Det blir en renkalvsfilé med perfekta tillbehör. Efter ett par ganska vanliga matveckor påminns jag om hur gott mat kan vara. Créme Brûle till efterrätt. Jag älskar Créme Brûle. Ända sedan jag upptäckte det på vår bröllopsresa har det varit min stående efterrättsbeställning. Rätt val även nu. Ett till beslut kvar: Hur mycket ska vi ge i dricks. Det klarar jag av. Så strosar vi hem. Mätt av mat och service.

Heldag på kontoret. Då kan man behöva en paus i mitten. Stämmer träff med en vän på Café Tilt för lunch.

I city är de flesta lunchrestauranger överfulla och högljudda från halv tolv till ett sådär. Svårt att hitta ställen där man kan sätta sig ner och ta det lugnt. Ha ett personligt samtal. Men på Tilt är det bara vi och två andra som äter lunch, trots att klockan är kvart över tolv.

Det är inte främst för lugnet vi har kommit. Cafénamnet förpliktigar, och precis som man kan gissa är Tilt ett flippercafé. När vi ätit upp går vi ner i spelrummet och spelar en stund. De har ett nytt betalsystem där man betalar per tid och inte per boll. Super för mig som är lite ringrostig och behöver en stund för att komma igång. Tappar igenom bollar ganska snabbt i början, men efter bara några spel är jag tillräckligt bra för att klara av att sikta.

Jag har alltid gillat flipper. Främst för att det är så jäkla roligt att spela. Utmaningen att inte bara träffa bollen, utan att förstå varje spels instruktioner och träffa rätt. Och så känner jag mig alltid så cool när jag står där framåtlutad mot spelet.

Det var för coolheten jag började, för mer än tio år sedan på nationerna i Uppsala. Gå ut och dricka öl ingick i studentkulturen, men hur kul är det egentligen? Vad gör man när ölen är beställd? Sitta och snacka, visst, men ibland blir det trist också. Och då fanns alltid flipperspelen. Något att göra som var tillräckligt coolt för att funka i den miljön. Extra coolt om man var tjej. Så blev jag flipperbiten så småningom.

På Tilt spelar vi i 20 minuter, hinner testa några olika spel. Sedan går vi tillbaka till varsitt kontor. Märkbart upplivade båda två.

För tio år sedan, när jag fortfarande studerade, tyckte jag att det var fantastiskt bara att gå på restaurang. Maten smakade alltid gott, och jag var alltid nöjd. Mina krav var inte så höga. Att få mat tillagad utifrån ett genomtänkt recept var tämligen tillfredsställande för mig som brukade improvisera pastasåser med varierande resultat.

Numera har jag en mer planerad vardagskosthållning, och dessutom går jag på restaurang några gånger per månad. Mina krav har höjts. Jag blir inte alltid nöjd längre, och framför allt är det alltmer sällsynt att jag äter något som jag tycker är riktigt gott. Det har sitt pris att få bättre vanor. Man blir mer och mer kräsen. Men jag har inte lust att leva i säck och aska för att bli positivt överraskad av en kokt potatis. Oftast är ju restaurangbesöken prisvärda och trevliga. Men inte längre fantastiska.

Kanske är det därför ännu större när jag stöter på något som verkligen är sanslöst gott. Som förrätten jag åt på Rival igår. Färsk kronärtsskocka med ajvar och citrondressing. Kronärsskocka är en underbar råvara som alltför få restauranger bryr sig om att tillaga, så bara att se den på menyn piggade upp mig. Och denna var perfekt kokt, med rätt tillbehör. Jag kommer vara glad över den i flera dagar.

I Södermalmsallén där jag bor finns två restauranger: Saimi Brown och Stekpannan. Utifrån namnen är det ganska lätt att gissa sig till restaurangernas stil. Stekpannan är husmanskost och kopparkittlar på väggarna. Saimi Brown är modernt cross-over kitchen med betongväggar. Stekpannan trist. Saimi Brown intressant. Solklart i mina ögon.

Men inte i alla andras. Varenda gång vi går förbi Stekpannan är det fullt med folk. Vi hade till en början dömt ut dem redan på menyn: kött med bernaise typ. Men eftersom det alltid var folk där var vi vill slut tvungna att pröva dem. Så många kan ju inte ha fel, tänkte vi. Men de kunde de. Stekpannan var precis så trist och fettdrypande som man kunde förvänta sig.

Saimi Brown å andra sidan, är alltid full på luncherna. Men på kvällarna har de haft så lite folk att de till sist tvingades sluta med kvällsöppet. Detta trots snygg inredning, riktigt god mat med juste råvaror och en ordentligt snygg servitör.

Jag förstår mig inte på människors val. Kanske är det feghet. Vill folk bara ha det som de redan ätit tusen gånger?

Restaurangen är ett hål i väggen, mindre än vårt sovrum, ändå jobbar det fem personer där. Stora delar av arbetstiden ägnar de åt att kliva runt varandra och överta varandras arbetsuppgifter. Samtliga fem inblandade i omhändertagandet av varje kund. Två gör sushin, en påbörjar soppan, någon annan fortsätter, en till börjar ta betalt men överlämnar det till den som nyss höll på med soppa. Ett under av ineffektivitet. Varje gång jag är där vill jag bara kliva in och styra upp alltihop.

Men de gör den bästa sushi jag någonsin ätit. Lagom stora bitar. Perfekt kokt ris. Många olika sorters fisk, alltid färsk och mör. Den marinerade tonfisken är fantastisk. Och på varje sushibit ligger en liten garnering. Några korn rom, två gräslöksstrån i kors eller lite lök som är hackad så fint att jag inte förstår hur man gör. Kan man annat än smälta inför sådan omtanke?

Stockholms bästa sushi: Akki Sushi på baksidan av Medborgarhuset.

Varje gång min farmor är i Stockholm vill hon äta lunch på Grand. Det ska vara lite klass. Viktigt att hålla stilen. Så igår var vi där. Börja med en drink, oxfilé med vin, dessertbuffet och en te. Lunch som tar tre timmar. Inte så dumt.

Kanske borde vi gå dit utan farmor också? Oxfilen var mör. Dessertbuffén hade lätt kunnat hålla mig sysselsatt en timme till (citronmousse! mmm!) och de hade en temeny, vilket charmade mig rejält. Kanske är det värt att betala 500 spänn för en lunch? Men, men, men – det var ett hårstrå i farmors mat.  

Så är det värt priset? Jag vet inte. Kräver nog omtestning innan jag kan bestämma mig. Jag får helt enkelt offra mig och gå dit igen.

Stolar och bord. Rena bestick och ett glas vatten. Och så god mat till låga priser. Ibland vill man inte ha mer än så. Ibland behövs inte fancy inredning och stela servitörer. Ibland längtar man bara efter den där stora tallriken överlastad med alltid lika fräscht tillagad mat. Då går vi till Chutney.

Här är en varning på sin plats: Chutney serverar inte kött. Inte bernaisesås heller för den delen. Så om det är den sortens fulla tallrikar man väntar sig blir man bättre tillfredsställd någon annanstans. Blir man avskräckt av dreadlocks ska man också hålla sig undan.

Däremot är det ett ganska bra ställe för odramatisk kändisspottning. Idag var det Susanne Reuter med yngre manlig kollega. Ytterligare plus: det brukar finnas roliga texter att läsa på toaletterna. Och så är maten som sagt fantastisk.