Stockholm dagtid

Under Sheraton går det en gång, en ganska bred gång i markplan, kallad Tysta Mari-gången. Den är kantad av sorgliga skyltfönster som antingen gapar tomma eller visar upp en dammig krukväxt och vittnar om hur någon, någon gång trodde att det här skulle bli ett bra läge. Det blev det inte.

Det senaste året har gången använts som upplag för renoveringsmaterial för Sheraton. Kontainers fulla med uttjänta toalettstolar har samsats med rökande grovisar. Eftersom den kortaste vägen mellan punkt A (hemmet) och punkt B (jobbet) går här så passerar jag genom gången de flesta mornar. På sista tiden har jag med tillfredsställelse noterat hur kontainer efter kontainer försvunnit och tänkt att det är nog så bra som den här gången blir.

Där tog jag fel. Tror jag i alla fall. Det beror lite på hur man bedömer vad "bra" är. Imorse kommer jag som vanligt med hörlurarna i öronen, funderande på mitt, och möts av ljusslingor, plastgranar, ljusblå matta utrullad längs mitten och (mest förvånande) folkdansare i folkdräkt skuttande i ring mitt på morgonen. Dessutom var alla skyltfönster fulla med saker, det fanns kaffe, fejkade gatuskyltar och gott om fotografer. Allt verkade vara initierat av företaget Rusta, förstod jag av skyltningen.

Däremot förstod jag inte alls vad spektaklet gick ut på. Det hela kändes som en lite mer tacky variant av jul på gröna lund med stora inslag av betong. Men det var liksom inget folk, det är inte så många som har samma promenad väg som jag. Och de verkade inte sälja något. Fast när jag fundersam gick vidare mötte jag fler folkdansare på väg dit.

Jag måste spana i tidningen? Eller har någon av er läsare sett något? Vill ni bli förvånade kan jag rekommendera en promenad dit. Om de nu fortfarande är kvar, det har ju hunnit gå några timmar.

En sonat i e-moll följs av Adolphson och Falks "Blinkar Blå". Så lite eurodisko, "I´m into something good" och "Oa hela natten". Som att lyssna på en halvt uppdaterad version av gamla tiders melodiradio. Men det är favoritlistan i min mans mp3-spelare som jag snott med mig från hans hylla. Lyssnar på väg till jobbet och lär känna nya sidor av min make. Vissa saker förvånar, annat bekräftar min bild av honom.

När jag skaffar en egen mp3-spelare och gör min favoritlista kommer den nog se rätt annorlunda ut. En av fördelarna med att leva tillsammans, man vidgar sina vyer litegrann.

De senaste veckorna har vi inte haft tid att umgås så mycket, maken och jag. Tjänsteresor, möten och helgarrangemang på andra håll har fått gå före. Så blir det äntligen en vi-helg och då är en utflykt självskriven.

Vi tar tunnelbanan till Norra Botkyrka och promenerar längs Mälaren. Gamla hemtrakter, vi har lite koll på kompassriktningarna. Man kan bara promenera. Riktig skog och vågor som kluckar mot stranden. Lugnande. Och utrymme för det planlösa samtalet.

På vägen hem konstaterar vi att det gör gott för relationen, för samhörigheten. Att vara någonstans där inget annan stör, prata om det som faller oss in, eller vara tysta en stund.

Motion och frisk luft, javisst, men vi stärker inte bara benstommen utan också äktenskapet.  

Idag när jag promenerade till jobbet hade jag nästan hunnit halvvägs när jag kom på att jag glömt min telefon. Bara att gå hem igen och hämta den. Konstigt nog gjorde inte det mig på dåligt humör. I själva verket har jag varit på gott humör hela dagen. Inte för att det har hänt något särskilt. Jag har jobbat med mina vanliga arbetsuppgifter, småsnackat lite med kollegor, ätit en ospännande lunch, tränat och promenerat hem. Men just idag kändes allt det väldigt bra. Det är bara att tacka och ta emot.

Mörkt och regnigt och jag ska promenera till en vän för att äta middag. Perfekt tillfälle att inviga förra årets tokiga internetköp.

Det var förra vintern. Jag hade hittat ett paraply på nätet. Inte vilket paraply som helst, utan ett med en liten lampa uppe i kupolen. Ett paraply som låter bäraren gå i en ljussfär. Perfekt för regniga höstkvällar tänkte jag.

Företaget låg i USA och sålde egentligen inte i Europa, men efter lite övertalning gick de med på att skicka mig paraplyt. Det kom med ett specialbud till jobbet. Dyrt. Dyrare än vad som är vettigt att betala för ett paraply. Men andra lägger ju pengar på så mycket annat som inte är vettigt i mina ögon, som vodka och motorcyklar, så då kan väl jag få köpa dyra paraplyer.

Packade upp mitt paraply och stoppade i batterier. Och det fungerade inte. Vände batterierna på andra hållet. Det hjälpte inte heller. Nu kändes köpet inte lika vettigt och jag blev arg och ställde in det i en garderob.

Tog fram paraplyet några månader senare när ilskan hade lagt sig. Tänkte att det är säkert bara glapp någonstans och jag är ganska teknisk så jag monterade isär hela mekanismen. Hittade inget glapp. Då säger maken "vad är det här för något" om en liten påse med bubbelplast i. Jag visste inte, så vi öppnade den. Det visade sig vara glödlampan. Det som jag hade tolkat som en ultramodern lampa var bara själva sockeln för en högst traditionell liten glödlampa.

Nu funkade äntligen mitt paraply! Men den mörka och regniga säsongen var över. Därför har det inte blivit ordetligt invigt förrän nu, nästan ett år efteråt. I stövlar och med lysande paraply promenerade jag genom höstvädret och kände mig perfekt anpassad. Lös upp tillvaron.

Något av det trevligaste man kan göra en vanlig kväll är att ta en promenad. Men ibland kan det vara lite svårt att komma ut. Man sitter där i mysbyxor i soffan och tröskeln att ta sig över blir så hög. Då hjälper det att ha ett mål. Något att gå och titta på. En utsikt, en park, något som ser lite speciellt ut på kartan.

Så finns det massa att upptäcka som man inte kan veta om i förväg. Som porten på Rutger Fuchsgatan 1. Definitivt värd en omväg. Hur den ser ut? Promenera dit och titta.