Stockholm dagtid

Min man har aldrig gillat att dansa. Efter nästan tio års förhållande kan jag på ena handens fingrar räkna tillfällena vi har dansat tillsammans. Fram till igår var de nämligen två.

Jag kan inte säga att jag är superdansant själv, men jag tycker i alla fall att det är kul att dansa och en bra låt får mina fötter att vilja röra sig. Självklart har jag önskat att han ska känna likadant, att han ska vilja dansa med mig. Men jag har aldrig velat pressa honom. Han är en fantastisk man ändå.

Så igår hände något spännande. Vi var på ett bröllop. Trevlig orkester spelade jazzklassiker och "Drömmen om Elin" och plötsligt dansar vi. Sedan visar det sig att han tycker att det är roligt och innan kvällen är slut har vi dansat ganska många varv runt dansgolvet och bestämt oss för att gå en danskurs.

Vad är det som har hänt? Några års gemensam träning på Friskis har lärt honom att följa rörelser till musik, han visste bara inte om att han kunde det. Och så puffen över tröskeln: Det fantastiska bröllopsbandet. Jag får rikta ett tack till brudparet!

Jag går med min man på Euskefeurat-konsert. Bandet kommer från Pitetrakten och det märks i lokalen. Fullt av norrbottningar i förskingringen, och några enstaka västerbottningar, som maken. Norrländska talas till höger och vänster.

Euskefeurat är ett typ folk-rock-progg-band. Det är den bästa genrebestämning jag lyckas göra. De är sex stycken på scen som frejdigt byter instrument med varandra. Ronny Erikssons mellansnack handlar om livet och uppväxten i den lilla byn utanför Pite. Texterna berättar historier om vanliga människor och orginal. Ett ganska tacksamt liveband för mig som inte lyssnat så mycket på dem innan. Nästan lite revy.

Efter applådtack och inropning kör de ett extranummer. Två låtar. Den första "Nere vid Pite älva" om hur man där klarar sig själva. Den andra om hemlängtan. "Det är här man vet var stigarna går, och vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, det är hit man kommer när man kommer hem". Killarna bakom säger till varandra att sista låten var den bästa, för precis så är det.

Deras igenkänning är total. Inte min. Jag känner inte alls så. Inte för Pitetrakten, men inte heller för trakten där jag växte upp, utanför Göteborg. Ett trevligt område, med vacker skärgård där vi seglade hela tonårssomrarna. Goda vänner och björnbärsbuskar. En bra tid på ett bra ställe. Men det var då. Jag är nöjd men vill inte tillbaka. Jag har något minst lika bra här nu. Stockholm är hemma numera.

Jag tänker att deras hemlängtan kanske mest handlar om att de inte lyckats skapa något lika bra sedan. Men frågan är om de skulle kunna trivas i det som de än gång flyttade från. Hur romantiserad är bilden?

Skiva nummer två jag laddar in är Verves Urban Hymns, mest för låten Bittersweet Symphony. Minns ni videon, där Verve gick med långa kliv längs gatorna, filmade framifrån, försöker komma ikapp kameran. Med Bittersweet Symphony sträcker jag ut mina steg jag med. Förflyttas till Manchesters gator. Lägger ett britpopsoundtrack över Stockholm. Passar bra idag, när det är lite småregnigt.

Några skivor till åker in, och jag konstaterar att när det gäller musik är jag ett barn av nittiotalet. Tiden när MTV spelade videos istället för program. Tiden när jag satt hemma och pluggade med rummet fyllt av musik. De korta år när jag själv styrde mig tid. Min mp3-spelare har inte gjort mig modern, den har transporterat mig tio år tillbaka i tiden.

Till att börja med i alla fall. Så småningom inbillar jag mig att jag ska återta min relation till musiken genom spelaren. Faktiskt lyssna mer på de skivor jag köper. Ha lite mer musiktid, på väg till jobbet, på jobbet, när jag diskar fastän maken ser på TV i samma rum. Vi får se hur det blir.

Det första album som jag laddar över till min nya mp3-spelare är R.E.M’s Automatic for the People. Ett självklart val. Jag behöver inte tänka. Den är min öde ö-skiva. Jag kan varenda nyans, vet innan låten börjar vad som kommer, kan varenda textrad. Ändå blir den aldrig tråkig. Mer bekant än mitt eget hjärtljud, och lika tryggt. En mjuk ljudmatta mellan mig och omgivningen.