Stockholm dagtid

Sitter på tåget till min hemstad Göteborg, som jag lämnade för snart 15 år sedan. I eftermiddag ska jag gå på en kär gammal väns disputation, och misstänker att det kan dyka upp andra vänner från tonårstiden. Sådana som jag inte sett på tio år. Sedan ska jag hem till mor och far, och imorgon få träffa min syster med nyfödd systerson.

Alla dessa möten med mitt gamla liv gör mig oerhört medveten om min klädsel. Jag har förändrats så mycket sedan dess. Gått från friluftstjej med hippievibbar till chic storstadskvinna i karriären med smak för kulturupplevelser. Förändringen ligger inte bara på ytan förstås, den går djupt in i mig. Jag har fått socialt och yrkesmässigt självförtroende. Blivit vuxen. Gift mig, fått nya vänner, haft år av danande nya upplevelser. Det är förstås inte så lätt för mina gamla vänner att se.

Att åka tillbaka till sin hemstad, sina före detta sociala sammanhang, är att färdas bakåt i tiden till den man var då. Man möts som den personen, den som inte längre finns kvar. Jag vill mötas som jag nu. Därför är jag extra noga med mitt utseende. Klär mig medvetet för att passa min nya roll, i säsongens trender, med fantastiska designskor och en sminkning som är en aning avant gardistisk. Vill att första intrycket inte ska stämma med deras minnesbild. Vill skaka om bilden av mig, så att nuvarande jag får en chans att tränga sig in.

Jag undrar om det funkar? Psykologistudierna har lärt mig att vi oftast letar efter fakta som bekräftar den bild vi redan har. Det finns säkert något hos mig att känna igen sig i, som kan bekräfta den gamla bilden av mig. Och jag undrar hur jag möter mina gamla vänner. Anstränger jag mig för att se dem som nya människor? Jag ska i alla fall försöka. Oavsett vilket hade jag roligt när jag klädde mig. 

Jag har köpt en hatt värdig ett kungabröllop. En vanlig onsdag när jag bara skulle titta på glasögonbågar. Känner mig lite busig.

Hatten har en gråsvart bas, som en liten platta som fästs snett på huvudet med kammar. Ett grått flor faller ner framför pannan och skapar en sky runt hatten. En flock lila blommor som dekoration. Hatten är gjord av en modist, i ett enda exemplar. Tydligen gör hon hattar även åt vår kungafamilj.

Sannolikheten är ganska låg att jag blir bjuden på kronprinsessbröllopet nästa sommar, så jag får hitta andra användningsområden. Ett bröllop har jag att se fram emot, men fler tillfällen ska uppfinnas. Drinkar på tjusig bar, afternoon tea på Diplomat, champagnekvällar och nyår. Jag ska nog lyckas.

Alla som bjuder mig på ett evenemang där hatten passar kommer jag vara evigt tacksam mot!

I lördags gick vi ut på ärenderunda med föresatsen att köpa några glödlampor. Vi kom tillbaka med ett par fantastiska skor till mig, snyggbyxor från herrekipering till maken och en väska, likaså till honom. Dessutom stötte vi på en vän som skulle köpa fisk, men hängde med in på herrekiperingen och hittade två tröjor. Så drack vi te och åt massa scones på trevliga Esters på Folkungagatan.

Glödlamporna då? Jo, vi kom faktiskt ihåg dem också.

Om man är glasögonbärare har man på sommaren tre vägar att gå för att slippa kisa.

1. Köpa solclips till glasögonen. Praktiskt, men ack så fult på mina snygga röda Alain Mikli-bågar. Det går bort.
2. Använda linser och kombinera med solglasögon. Det gör jag till och från, funkar bra för det mesta.
3. Använda hatt. Värdigt och coolt, förutom när det blåser. Skärmar av mer solljus än man kan tro.

På landet har jag en stor stråhatt som passar utmärkt när man glider runt i trädgården i sin Laura Ashley-klänning. I stan däremot, där har jag bara haft en illasittande HM-gubbhatt. Så i lördags fick jag ett il och bestämde mig för att köpa en ny stadshatt (visst känns det som före kriget - köpa ny hatt på en lördag!).

Efter en halvtimme i hattaffären kom jag ut med tre hattar. En stor stråhatt i naturfärg, en ljust grönfärgad stråhatt, nästan lika stor, och en cool gubbhatt.

På måndagen tog jag den gröna hatten, kompletterad av en klänning och faktiskt med linser och solglasögon också. Bakom hatten och glasögonen kände jag mig som Greta Garbo. Det var så stiligt att personalen på kebabstället där jag åt lunch införde bordsservering bara för mig. Tänk vad en hatt kan göra.

De senaste dagarna har jag sett trosorna på inte mindre än tre tjejer. Det här är inte något jag har ansträngt mig för. Jag har inte hållit en mobilkamera under kjolen på dem, eller lagt mig på rygg i gröngräset bredvid en gångstig. I själva verket slipper jag helst att se folks underkläder.

Nej, jag har sett trosor när jag gått på stan och åkt tunnelbana. Plötsligt har det varit någon framför mig i tajts som de förmodligen tror är täckande och i en skjorta som de förmodligen tror går ner över rumpan. Så har dock inte fallet varit. Skjortan har lämnat halva rumpan bar, och svarta tajts är inte täckande i 40 denier. Inte ens i 60, där de blir som mest uttöjda = över rumpan.

Jag undrar, är de helt omedvetna, bryr de sig inte eller tycker de att de är moderiktiga? Själv skulle jag känna mig som om kjolen fastnat i strumpbyxorna när jag varit på toa.

Jag har skrivit ett argt mail till Toni & Guy, och kommer få en gratis klippning som plåster på såren. Tack för stödet!

Äntligen är den nya frisyren helt klar, nu har jag bytt färg också. Det blev riktigt bra, men jag vet inte om jag kommer gå tillbaka till Toni&Guy ändå. Det är så mycket annat som spelar roll också. Som att man får bra service.

Följande följetong har jag upplevt med deras receptionist: Först försökte jag boka en tid för både färg och klipp. Det fick man bara om man visste precis hur man ville färga. Det visst inte jag, eftersom jag ville höra vad frisören tyckte. Då sa hon att jag kunde komma på en konsultation och sedan boka en tid. Nästa konsultationstid fanns om fyra veckor. Därefter får man vänta på tid för klipp och färg. Så jag tänkte att jag tar bara en klipptid, så kan jag träffa en färgare samtidigt och boka tid för färgen. Det är förstås inte samma personal som klipper och färgar.

Klipptiden kom, men inte hade någon färgare tid att träffa mig. Jag bokade en färgtid ändå, och då var jag tvungen att bestämma om jag ville ha ljusare eller mörkare, eftersom det var olika lång tid. Ta ljusare, sa jag. Så nästa vecka kom färgtiden, jag var där kvart över två som vi hade bestämt. De sa att jag var för tidig, det var kvart i tre "Therese börjar alltid sina tider kvart i". Hur skulle jag kunna veta det?

Vi börjar diskutera färg, och hon inser att jag vill ha ljusare och säger att det inte går för det är bara en timme bokad (aaarrghh!). Jag får boka en ny tid. Det blir om tre veckor, mitt på dagen. Jag lyckas fixa det med jobbet ändå. Dagen innan ringer de och vill ändra tiden, vill att jag ska komma tidigare. Som att det inte varit nog strul.

När jag väl är där för att färga tar det tre timmar istället för två, från elva till två på eftermiddagen. Utan lunch. Jag är så grinig så att jag bara betalar och går, orkar inte ens tänka på om det blir snyggt. I efterhand ser jag att det blev det. Men jag är ändå sur på dem. Jag får byta frisör igen.

Garderoben full av kläder men inget att ta på sig - någon som känner igen sig? Mig drabbar det titt som tätt. Ofta beror det på att jag fastnar i gamla hjulspår. Tar på mig samma kläder varje dag. Så nu har jag inlett tröjprojektet.

Jag har strax över 20 tröjor/koftor staplade i prydliga högar i min garderob. Alla är ganska fina, jag sparar inte kläder jag slutat gilla. Så nu ska jag använda allihop. En i taget, en varje arbetsdag, och helst med någon underdel jag inte brukar ha till. Ny inspiration ska tvingas fram. Jag tror det funkar.

Har ni varit med om det där när man inte alls ska köpa något, utan bara vara shoppingstöd åt en vän, och så kommer man hem med mer saker själv? Det har jag. Flera gånger. Ibland kan jag koncentrera mig på den jag ska hjälpa, men ibland ser jag bara alltför fantastiska saker. Särskilt om man shoppar second hand, för då vet man ju inte om något finns kvar nästa dag.

Tanken var att vi skulle hitta en klänning till Nobelfesten åt min vän igår. Det gjorde vi nog också, lite på slump, på slutet. Men först hittade jag en tekanna, en mysklänning och en kjol. Nog så trevligt. Men idag var det åt andra hållet. Jag skulle följa med en annan vän som behövde handla lite strumpor. Det slutade med att hon kom därifrån med två klänningar. Man blir inspirerad själv, eller inspirerar någon annan, och så hoppsan står någon där och har köpt en klänning. Mycket trevligt, måste jag säga.

Stockholms snyggaste publik finns alltid på Dansens Hus. Medelåldern är avsevärt lägre än genomsnittet på stans kulturinstitionen, särskilt om man jämför med Dramatens gråhåriga publik.

Dansåskådarna är inte bara unga, de har stil. De har coola frisyrer och djärva outfits. Vågar kombinera färger och slänga den svarta kulturpolon. En tur till Dansens Hus är mer spännande än en modevisning - och då har inte föreställningen börjat än.

Min senast köpta klänning finns bara i ett exemplar. Den är köpt i en lite butik på Söder, där innehavaren sitter bakom disken med symaskinen. Klänningen jag hittar är en del av hennes provkollektion som hon föredömligt nog har sytt upp i normal storlek.

Hösten är min bästa modetid, och min nya klänning är den perfekta höstklänningen. Sydd i ett varmt, stickat tyg. Rutig i plommonlila, grått och svart och dekorerad med ett svart spetskrås. Snygg och mysig. Kan det bli bättre?

För tre år sedan när visningarna och modetidningarna lanserade viktorianskt och spetskragar var jag helt med. Hittade direkt en höghalsad spetsblus på HM som jag glatt bar med tweedkjol eller jeans och kavaj. Spets kändes nytt och fräscht, jag var i framkant.

Nu, när modetidningarna även i år skriver om spets som årets nyhet, på inverkan av Prada, så känns det lite segt. Been there - done that. Om de ändå skrev att det var en trend som håller i sig. Men istället hoppas de att vi alla ska ha glömt vad de skrivit de senaste åren.

Just nu känns det som att det var några år sedan jag faktiskt såg något nytt. Tänk vad skönt om de vågade skriva det, att det bara är massa trista repetitioner, istället för att bara haussa och höja till skyarna. Tänk att ha lite journalistisk integritet och faktisk våga vara kritisk. Men de vågar väl inget annat, för att inte riskera sina platser på första raden. Mig har de just nu tappat som läsare.

Att lägga pussel handlar om att få saker att passa in i helheten, skapa en större gemensam bild. Något jag är ganska road av, både bildligt och bokstavligt. Jag sitter gärna med ett tusenbitarspussel en kväll på landet. Och på jobbet försöker jag pussla in mina bitar så att det stämmer med helheten och affärsidén.

De senaste veckorna har jag varit ovanligt lyckosam också i grenen garderobspussel. All min höstshopping har direkt passat in. Har fyllt hål som fanns och skapat kompletta outfits. En bredrandig kofta i lila och brunt gör att flera kjolar jag haft sedan länge nu blir lättare att bära. Några par strumbyxor kompletterar andra kjolar. En perfekt höstjacka, svart, halvlång, figursydd, från Designers Remix gör att mina klänningar räcker långt in på höstkanten och mina jeans känns sofistikerade.

Sist men inte minst, den bruna koftan och de bruna gympadojorna som jag letat efter så länge har redan gjort morgonstunderna framför garderoben så mycket lättare. Helheten känns ganska komplett. I år har det varit lättshoppat. Kanske är jag just nu i takt med tiden, eller så har jag bara haft tur. Jag förtjänade lite flyt efter förra årets frustration när jag knappt alls kunde hitta det jag ville.

Nu längtar jag bara efter en helt onödig klänning. Vi får väl se.

Sitter hemma i köket hos en vän. Vi förbereder oss för en dags shopping på stan. I går gick vi igenom hennes garderob, kombinerade nya outfits och skrev en lista på plagg som behöver tillföras. Nu till frukost har vi bestämt vilka butiker som ska besökas i vilken ordning och planerat vad hon ska ha på sig. Ska man prova klänningar är till exempel strumpyxor ett måste.

Väl på stan kommer jag leda mellan butikerna och plocka fram plagg hon ska prova, bära galgar och leta rätt på storlekar. Och jag kommer stortrivas. Att agera shoppinghjälp åt någon annan är nästan bättre än att shoppa själv. Man får vidga sina vyer och tänka utifrån någon annans kropp och smak, vilket är en välkommen utmaning. Man får dela glädjen över ett nytt fynd, men man slipper betala. Jag tycker att det är så trevligt att jag numera gjort det med många vänner.

Så skulle jag kunna göra mig en alternativ karriär som personlig shoppare? Jag skulle definitivt klara av arbetsuppgiften. Dra in pengarna är svårare. Med tanke på den tid jag lägger ner på varje vän och att man som egenföretagare måste räkna med avgifter, kompetensutveckling och spilltid mellan uppdrag så tror jag att ett rimligt pris hamnar på 20-30.000 per garderobsförnyelse. Plus att kunden förstås måste betala för kläderna. Än så länge är jag inte tillräckligt bra marknadsförare för att sälja den produkten till det priset.

Förra året letade jag hela hösten efter ett par snygga gympaskor i brunt läder. Alla läderskor jag hittade var i andra färger, eller fula. Och alla bruna skor jag hittade var i tyg. Detta året ramlar jag på de perfekta bruna gympaskorna i första butiken jag tittar.

Förra året letade jag efter ett par svarta, vattentåliga vinterskor. Kanske snygga gummistövlar. Också det förgäves, främst eftersom alla snygga var för smala runt vaderna. I år snubblar jag över svarta fodrade gummikängor med snörning redan i slutet på sommaren.

Har jag bättre tur eller är årets skokollektion bättre anpassad till mina behov? Båda två kanske. Och så är jag tidigt ute, innan mina gelikar har rensat lagren.

Förra året var jag tvungen att köpa en svart klänning till min farmors begravning. Det var det första jag gjorde när jag fick meddelande om hennes bortgång. Shoppingen som ett sätt att ta in och bearbeta.

Jag bär inte helsvart i vanliga fall. Av många skäl. Jag tycker att det är en fegisfärg som många gömmer sig i för att det är det enklaste valet. Och så tycker jag inte att det är så snyggt heller. Plaggets form och detaljer bara försvinner i ett svart hål. Svart och mönstrat är godkänt, men inget helsvart i min garderob. 

Så när begravningen sedan är över står jag där med en svart klänning som jag förmodligen aldrig kommer använda. Jag viker ihop den och lägger den längst in, bakom en annan hög tills jag några månader senare får ett remake-ryck och broderigarnerna åker fram. Inspirerad av en Gucciväska jag sett i en annons gör jag geometriska mönster i silvergrått, rött och lila på bandet som går under bysten.

Ett antal broderikvällar senare är min nya klänning klar. Med lila strumpbyxor blir det invigning, och fastän det bara är några kvadratcentimeter tyg som är täckta av det färgade broderigarnet så känns den inte alls svart längre. På jobbet blir kollegorna vederbörligen imponerade och jag känner mig som handarbetets vänner. Nöjd och sugen på att ge mig på nästa plagg. Ska bara invänta inspiration.

I onsdags eftermiddag förvånade jag mig själv storligen genom att komma ut från HM med två par shorts inhandlade. Det är några år och några kilo sedan jag sist bar shorts, och jag har haft bilden av att det absolut inte går att se bra ut i dem om man inte är modellsmal. Samtidigt är det ganska praktiskt på sommaren.

Även om jag oftast föredrar kjol och klänning så bestämde jag mig för att ge shortsen en chans, så jag gick och provade fem-sex olika par. Till min stora förvåning såg jag helt OK ut i flera av dem, trots att de var nog så korta. Jag som trodde på bikinikris i provrummet. Kanske var jag på alltför bra humör, kanske håller jag äntligen på att lämna det magra kroppsidealet bakom mig. Eller så är det bara att mitt stuginköp på landet har gjort mig så mycket folkligare.

HM är bra i dessa lägen, när man ska försöka vidga sina vyer. Det blir inte så dyrt, och då blir inte beslutet så stort. Nu har jag köpt dem i alla fall. Vi får väl se om jag också kommer att använda dem. På landet, till att börja med.

De tre mest pinsamma felen man kan göra med en nyköpt kvalitetskostym:

1. Missa att sprätta sprundet bak. Dels avslöjar det snubben som helt okunnig i klädväg och dels får det honom att se fet ut. Kan aldrig ursäktas.
2. Inte ta bort varumärkeslappen på ärmen. En kvalitetskostym är inte likvärdig med en sporttröja. Varumärket ska inte synas på utsidan. Det finns till för att underlätta i affären, inte för att märkesstoltsera i användandet. Snubbar med märket kvar avslöjar sig som ovana kostymanvändare och jag får känslan att de hellre skulle velat ha en LA Lakers-tröja.
3. Låta bli att sprätta fickorna. Detta kan i vissa fall ursäktas eftersom hopsydda fickor får kostymen att hålla formen lite bättre. Men mest är det opraktiskt, eftersom man inte har någonstans att stoppa nödvändiga saker (som lappen med bröllopstalet, eller sin frus läppstift).

Är detta verkliga fall? Åtminstone ettan och tvåan har jag sett exempel på de senaste tre dagarna. Trean är svårare att se så länge man inte är ficktjuv. Och det är inte jag.

En översyn av min garderob visar att jag har över tjugo klänningar, och jag kan använda nästan allihop. Det gjorde mig ganska förvånad. Fast det är kanske inte så konstigt. Det är fler än en gång som jag har gått ut för att köpa ett par byxor och kommit tillbaka med en klänning.

Det finns ett gäng karriärgurus som säger att bara man vet vad man vill så kommer man får det. Man ska ha ett tydligt mål, för då kommer man kunna fokusera sina ansträngningar och därmed lyckas. Visualisera målet så är du halvvägs dit, som det heter i idrottspsykologin. Och det ligger väl någonting i det där ibland. Men i vissa lägen är det rent skitsnack och krånglar bara till saker för en. Som när man ska köpa en klänning.

Jag har ett tydligt mål, och har haft det i flera månader nu. Jag vet precis vilken klänning jag ska ha. Jag vill ha den perfekta klänningen att slänga på sig över bikinin för en cykeltur eller promenad genom stan till närmsta park. En sval klänning, lös och ledig, fast som ändå inte gör att jag ser gravid ut. Den ska ha midja och gärna vara i bomull, men inte trikå förstås, det blir för varmt.

I färg och mönster är jag öppen för det mesta, så länge den inte är enfärgad eller allt för gullig. Och dessutom vill jag inte ha bara axlar, utan helst någon kort liten ärm. Visualiserat så det förslår. Men har det hjälpt? Nej, inte alls. Snarare tvärt om. Klänningen står ingenstans att finna och jag är så fixerad på målet att jag inte accepterar något som är nästan bra.

Tills igår. Då ansträngde jag mig att vara lite mer openminded och hittade en på Laura Ashley som bara hade två fel: Den var lite för vid runt magen och min mamma gillar Laura Ashley. Det är inget fel på min mammas smak, men man vill ändå inte ha samma kläder som sin mor. Fast jag tror att hon mest handlar inredning där. Bara på flyt köpte jag en klänning till, en virkad liten sak (med underklänning) som bara är aningen för kort. Men ganska tuff. Och den har redan töjt sig lite.

Tillsammans blev det ungefär fem gånger så dyrt som jag hade tänkt, när jag från början trodde att jag skulle kunna hitta något på Indiska. Jag hoppas att det var värt det. Det vet man aldrig förrän i efterhand när man ser hur mycket man använde ett plagg.

Jag bär upp sommarkläderna från källaren och får ett utsorteringsryck. Tänker att nu ska de bort, alla kläder som jag inte haft senaste året, som inte passar mig, sitter dåligt eller är för små. Men innan jag slänger ska jag väl prova. Så jag provar och till min förvåning och glädje visar det sig att de flesta av dem sitter riktigt bra.

I slutändan blir bara ett enda plagg utsorterat. Känns som gratisshopping. Jag fick en ny garderob med kavaj, kjolar, toppar och byxor alldeles gratis. Så denna veckan anstränger jag mig att använda alla fina kläder som jag glömt bort var så fina.

Den vita klädveckan medförde vissa utmaningar, eftersom det visade sig att majoriteten av mina vita kläder fanns i källaren, däribland två kjolar samt en grå-vit dräkt. Det hade ju kunnat avhjälpas genom att gå ner i källaren och hämta dem, men jag fick inte riktigt fram energin som behövdes för det. Istället lyckades jag pussla ihop en någorlunda vit vecka utifrån min vintergarderob och bestämde mig samtidigt för att ha en till när jag burit upp sommargarderoben, vilket förhoppningsvis ska ske i helgen.

Så här blev i alla fall resten av veckans outfits:

Onsdag: Vit skjorta och mörkblå stretchjeans. Oerhört klassiskt, på gränsen till tråkigt, för att vara mig men maken sa att det var snyggt.
Torsdag: Kjol med brun/rosa blommönster på vit botten, vita strumpbyxor, mörkgrön tröja med rosa ränder och mörkgrön tweedkavaj.
Fredag: Kjol med grönt mönster på vit botten, vit stickad tröja med lite silverpaljetter runt v-ringningen.
 

Tagen av vårkänslor är även jag, efter att ha sett majbrasa och blommande trädgård. Därför bestämde jag mig för en klädtemavecka på temat vitt. Varje vardag denna veckan ska jag ha något vitt på mig, för att utmana min garderob och fira vårens intåg.

Igår inledder jag med vit blus, solgul kjol, vita strumpbyxor med lite spetskänsla och en vit-grå stickad tröja. Idag är det inte lika mycket vitt - bara strumpbyxorna. Den solgula kjolen är kvar, med en orange topp och röd kofta. Imorse vid garderoben insåg jag att jag måste ner och hämta sommarkläderna i källaren för att klara en vit vecka. Men det är väl lika bra att få det gjort.

Han promenerar framför mig på väg till jobbet, en smal ung man i välskräddad kostym. Hans hår är prydligt kammat och kostymen ser dyr och ny ut. Men någonting stör. Han har inte sprättat sömmen som håller ihop sprundet.

Man måste ha viss kompetens när man köper finare kostymer för att inte avslöja sitt ursprung. Sprundet och fickorna kan vara ihopsydda för att kavajen inte ska tappa formen på butiksgalgen.

Hade man en märkeskostym till konfirmationen, skolavslutningen och studenten så vet man nog det. Hur ska man annars veta? Butikspersonalen säger ingenting. Det måste vara svårt att komma upp sig.  

Jag bläddrar i nya numret av Elle. Sida upp och sida ner med bilder från vårmodevisningarna. Överallt är det färg, färg, färg. Varenda catwalk sprakar. Och överallt är det midja, midja, midja. Ett mode som passar mig utmärkt. Midjemarkerat, figursytt och skräddat gör det bästa av min kombination av breda höfter och smal midja. Och färg gör mig glad.

Full av tillförsikt går jag ut i butikerna bara för att konstatera att de ligger ett år efter. Där finns bara rad på rad av tunikor och klänningar fulla med volym. Raka och påsiga snitt. Små veck under bysten som skapar stora tygsjok över magen. Modeller som gör mig antingen gravid eller helt fyrkantig, och jag har ingen lust att vara någondera. Shoppingen får vänta ett tag till.

Jag älskar grafiska mönster och mönstrade strumpbyxor. Länge har jag fått ta varje tillfälle i akt att köpa det ena eller det andra. Mönstrade strumpbyxor kom på visningarna och i modemagasinen för fyra år sedan och jag köpte mitt första par i Barcelona. Sedan dess har jag köpt ett par så fort jag hittat dem, oavsett om de matchar något jag har eller inte, bara för att jag inte vet när jag nästa gång kommer stöta på några snyggt mönstrade strumpor. Grafiska mönster på kläder har varit lika svårt. Dem har jag ramlat över i butiker med brittisk avsändare.

Numera är det inte längre så svårfunnet. I ett år nu har Lindex och Kappahl översvämmats både av grafiska mönster och mönstrade strumbyxor. Först kom min köpinstinkt. Måste köpa något mönstrat så fort jag ser det! Så insåg jag att det var varken möjligt eller önskvärt med mönstrat på varenda hängare i hela butiken. Jag slog mig till ro med tanken att nu kunde jag vänta tills jag hittade de riktigt snygga mönstrade sakerna, och några av dem köpte jag. Men inte på Lindex och Kappahl i deras konstiga syntetiska kvaliteer och skumma passformer.

Ytterligare ett tag senare insåg jag att mönstren hade slagit på bred front. Damerna på jobbet, även de tämligen ohippa, började komma i grafiskt mönstrade tälttunikor. Mönster som jag gladeligen skulle satt på dagen innan var nu kidnappade av personer jag stilmässigt inte ville förknippas med. Mönster som förr skulle varit min speciella, coola grej blev nu något som var lite likt vad någon annan hade förra månaden. Och plötsligt kändes det inte alls så kul att min stil hade slagit igenom.

Såhär i efterhand känner jag att jag gärna hade fortsatt vara ganska ensam om min stil, trots det hårda detektivarbete som shoppingen blir och trots att det ett tag var kul att vara trendsetter. Mönstrade strumbyxor känner jag mig tämligen less på. Det passar bra eftersom det har gått maskor i nästan varenda par jag har. Men jag tänker inte sluta med mönster helt. Jag tänker bara hitta nya mönster som Lindex & co inte har tänkt på än.

Jag hade på mig en röd tröja igår. Valde kläder av politiska skäl. Rött för att stödja folket som gör uppror i Burma. Det hade gått en uppmaning via mail och sms. När jag promenerade till jobbet tittade jag på alla jag mötte. Försökte se om de hade rött på sig under jackorna. Vi var bara två stycken på jobbet. Det gjorde mig lite besviken.

Desto fler rödklädda var vi på demonstrationen. Medborgarplatsen halvfull på seneftermiddagen. Några buddistiska munkar och otaliga talare från alla möjliga partier. I början var jag rörd. Lyssnade på talarna som sa att vi skulle vara tacksamma som bor i ett land där vi kan samlas och demonstrera. Där vi får skriva gnälliga insändare om vi vill. Nästan alla sa bra saker, oavsett partifärg. Fast några en aning komiska.

Så efter en stund började jag bli kall. Dessutom blev det tristare och tristare. Stod och trampade för att hålla mig varm. Småpratade med vännerna. Efter tio tal finns det inte så  mycket att tillägga. Så vi gick upp till moskén och åt ramadanspecial istället. Ett trevligt slut på en bra demonstration.

Jag ser min klänning på TV. Inte kul. Jag vill vara ensam om mitt. Eller i alla fall mer ensam än så. Dessutom satt den på Mia Törnblom, självkänslagurun, som jag inte riktigt gillar. Hon har säkert rätt i en hel del, men allting beror inte på hurdan självkänsla man har. Det finns lägen och situationer som är objektivt värre än andra, även om man försöker ta det på rätt sätt. Kanske är jag överkänslig eftersom jag har funderat mycket på sådant här, och tycker att jag har kommit längre än hon.

Jag har gjort en överenskommelse med min klädintresserade lunchkompis. När vi träffas ska vi se till att ha på oss något nyinköpt plagg. Visa upp oss för varandra, helt enkelt. Skapa en situation att bära de snygga kläder vi köper.

Det låter ju som att det kan bli dyrt det här, om vi skulle träffas någorlunda ofta. Därför har vi skapat en stupstocksregel. Har man inte köpt något nytt kan man ha en ny kombination. Flera gamla plagg, men kombinerade på ett sätt som man inte brukar. Än så länge är det ingen fara. Jag har köpt fyra nya plagg på sista tiden och bara visat upp ett; min nya klänning som kombinerar figurpassning med empirskärning och jugendmönster. Mycket snyggt, tycker jag själv.

Imorse när jag kom till jobbet sa en kollega att jag såg ut som en filmstjärna. Modesty Blaise eller nån. Man tackar. Undrar om det var solglasögonen som gjorde det.

Generellt sett så är jag tveksam till outlet-affärer. Det är för billigt. Jag fångas av de låga priserna och köper massa saker som jag egentligen inte vill ha. För pengar som jag skulle kunnat använda till att köpa något enstaka fantastiskt plagg. Visserligen gör jag ibland dyra felköp också, och det är väl bättre att göra billiga felköp än dyra. Men outlets sporrar mina felköp till orimlighet. Samma med reor.

Men det finns undantag. Reor på riktigt dyra ställen, där även halva priset är på hög nivå för min budget. Och kvalitetsoutlets. Som den i Vingåker. Vi var där härom dagen. Tog tåget ner och kom strax innan tio, när affären skulle öppna.

Väl inne tog jag en kundvagn och strosade runt bland Tiger och Filippa K. Plagg på plagg åkte ner i vagnen. Man kan ju lika gärna prova. Jag hade ingen brådska, tog god tid på mig. Likadant gjorde maken och så träffades vi i en provhytt med 40-50 plagg. Jag fastnade för en tröja, maken för två kostymer, två skjortor, två slipsar och ett par byxor. Han handlade för tjugo gånger så mycket som jag.

Provningen tog sin tid, så därefter var vi tvungna att äta en macka på det strategiskt placerade fiket. Undrar hur stor del av butikens omsättning som går åt till att höja handlarnas blodsockernivå? Lite mer rundtittande och så betalade vi och gick. Efter nästan fyra timmar i samma butik. Det har nog aldrig hänt mig förut. Resten av dagen fick jag ägna åt att hämta mig. Läste deckare och fikade.

Helt mot min natur och vana köper jag en kjol på Fred Perry. Visserligen på rea, men ändå. Jag skyller på att den både satt bra (kors i taket!) och gjorde mina ben snygga. En knäkort tweedig kjol med nedsydda veck. Och jag gillar den verkligen. Är bara lite rädd att jag ska se ut som jag är från Lidingö. Så jag har skapat en matchningsstrategi. Kjolen ska bäras med avspända saker. Bohemiska toppar, mönstrade linnen och coola färger. Den har en liten orange rand som med fördel kan plockas upp. Men aldrig, aldrig får en pikétröja eller ens en skjorta komma i närheten av den. Så prydlig vill jag inte verka.

Inte för att jag äger någon pikétröja förresten. Men man vet ju aldrig, det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. En kjol nu. Nästa vecka kanske jag står med garderoben full av pikétröjor och planerar inköp av golfklubbor härnäst. Hemska tanke.