Stockholm dagtid

I onsdags eftermiddag förvånade jag mig själv storligen genom att komma ut från HM med två par shorts inhandlade. Det är några år och några kilo sedan jag sist bar shorts, och jag har haft bilden av att det absolut inte går att se bra ut i dem om man inte är modellsmal. Samtidigt är det ganska praktiskt på sommaren.

Även om jag oftast föredrar kjol och klänning så bestämde jag mig för att ge shortsen en chans, så jag gick och provade fem-sex olika par. Till min stora förvåning såg jag helt OK ut i flera av dem, trots att de var nog så korta. Jag som trodde på bikinikris i provrummet. Kanske var jag på alltför bra humör, kanske håller jag äntligen på att lämna det magra kroppsidealet bakom mig. Eller så är det bara att mitt stuginköp på landet har gjort mig så mycket folkligare.

HM är bra i dessa lägen, när man ska försöka vidga sina vyer. Det blir inte så dyrt, och då blir inte beslutet så stort. Nu har jag köpt dem i alla fall. Vi får väl se om jag också kommer att använda dem. På landet, till att börja med.

De tre mest pinsamma felen man kan göra med en nyköpt kvalitetskostym:

1. Missa att sprätta sprundet bak. Dels avslöjar det snubben som helt okunnig i klädväg och dels får det honom att se fet ut. Kan aldrig ursäktas.
2. Inte ta bort varumärkeslappen på ärmen. En kvalitetskostym är inte likvärdig med en sporttröja. Varumärket ska inte synas på utsidan. Det finns till för att underlätta i affären, inte för att märkesstoltsera i användandet. Snubbar med märket kvar avslöjar sig som ovana kostymanvändare och jag får känslan att de hellre skulle velat ha en LA Lakers-tröja.
3. Låta bli att sprätta fickorna. Detta kan i vissa fall ursäktas eftersom hopsydda fickor får kostymen att hålla formen lite bättre. Men mest är det opraktiskt, eftersom man inte har någonstans att stoppa nödvändiga saker (som lappen med bröllopstalet, eller sin frus läppstift).

Är detta verkliga fall? Åtminstone ettan och tvåan har jag sett exempel på de senaste tre dagarna. Trean är svårare att se så länge man inte är ficktjuv. Och det är inte jag.

En översyn av min garderob visar att jag har över tjugo klänningar, och jag kan använda nästan allihop. Det gjorde mig ganska förvånad. Fast det är kanske inte så konstigt. Det är fler än en gång som jag har gått ut för att köpa ett par byxor och kommit tillbaka med en klänning.

Det finns ett gäng karriärgurus som säger att bara man vet vad man vill så kommer man får det. Man ska ha ett tydligt mål, för då kommer man kunna fokusera sina ansträngningar och därmed lyckas. Visualisera målet så är du halvvägs dit, som det heter i idrottspsykologin. Och det ligger väl någonting i det där ibland. Men i vissa lägen är det rent skitsnack och krånglar bara till saker för en. Som när man ska köpa en klänning.

Jag har ett tydligt mål, och har haft det i flera månader nu. Jag vet precis vilken klänning jag ska ha. Jag vill ha den perfekta klänningen att slänga på sig över bikinin för en cykeltur eller promenad genom stan till närmsta park. En sval klänning, lös och ledig, fast som ändå inte gör att jag ser gravid ut. Den ska ha midja och gärna vara i bomull, men inte trikå förstås, det blir för varmt.

I färg och mönster är jag öppen för det mesta, så länge den inte är enfärgad eller allt för gullig. Och dessutom vill jag inte ha bara axlar, utan helst någon kort liten ärm. Visualiserat så det förslår. Men har det hjälpt? Nej, inte alls. Snarare tvärt om. Klänningen står ingenstans att finna och jag är så fixerad på målet att jag inte accepterar något som är nästan bra.

Tills igår. Då ansträngde jag mig att vara lite mer openminded och hittade en på Laura Ashley som bara hade två fel: Den var lite för vid runt magen och min mamma gillar Laura Ashley. Det är inget fel på min mammas smak, men man vill ändå inte ha samma kläder som sin mor. Fast jag tror att hon mest handlar inredning där. Bara på flyt köpte jag en klänning till, en virkad liten sak (med underklänning) som bara är aningen för kort. Men ganska tuff. Och den har redan töjt sig lite.

Tillsammans blev det ungefär fem gånger så dyrt som jag hade tänkt, när jag från början trodde att jag skulle kunna hitta något på Indiska. Jag hoppas att det var värt det. Det vet man aldrig förrän i efterhand när man ser hur mycket man använde ett plagg.

Jag bär upp sommarkläderna från källaren och får ett utsorteringsryck. Tänker att nu ska de bort, alla kläder som jag inte haft senaste året, som inte passar mig, sitter dåligt eller är för små. Men innan jag slänger ska jag väl prova. Så jag provar och till min förvåning och glädje visar det sig att de flesta av dem sitter riktigt bra.

I slutändan blir bara ett enda plagg utsorterat. Känns som gratisshopping. Jag fick en ny garderob med kavaj, kjolar, toppar och byxor alldeles gratis. Så denna veckan anstränger jag mig att använda alla fina kläder som jag glömt bort var så fina.

Den vita klädveckan medförde vissa utmaningar, eftersom det visade sig att majoriteten av mina vita kläder fanns i källaren, däribland två kjolar samt en grå-vit dräkt. Det hade ju kunnat avhjälpas genom att gå ner i källaren och hämta dem, men jag fick inte riktigt fram energin som behövdes för det. Istället lyckades jag pussla ihop en någorlunda vit vecka utifrån min vintergarderob och bestämde mig samtidigt för att ha en till när jag burit upp sommargarderoben, vilket förhoppningsvis ska ske i helgen.

Så här blev i alla fall resten av veckans outfits:

Onsdag: Vit skjorta och mörkblå stretchjeans. Oerhört klassiskt, på gränsen till tråkigt, för att vara mig men maken sa att det var snyggt.
Torsdag: Kjol med brun/rosa blommönster på vit botten, vita strumpbyxor, mörkgrön tröja med rosa ränder och mörkgrön tweedkavaj.
Fredag: Kjol med grönt mönster på vit botten, vit stickad tröja med lite silverpaljetter runt v-ringningen.
 

Tagen av vårkänslor är även jag, efter att ha sett majbrasa och blommande trädgård. Därför bestämde jag mig för en klädtemavecka på temat vitt. Varje vardag denna veckan ska jag ha något vitt på mig, för att utmana min garderob och fira vårens intåg.

Igår inledder jag med vit blus, solgul kjol, vita strumpbyxor med lite spetskänsla och en vit-grå stickad tröja. Idag är det inte lika mycket vitt - bara strumpbyxorna. Den solgula kjolen är kvar, med en orange topp och röd kofta. Imorse vid garderoben insåg jag att jag måste ner och hämta sommarkläderna i källaren för att klara en vit vecka. Men det är väl lika bra att få det gjort.

Han promenerar framför mig på väg till jobbet, en smal ung man i välskräddad kostym. Hans hår är prydligt kammat och kostymen ser dyr och ny ut. Men någonting stör. Han har inte sprättat sömmen som håller ihop sprundet.

Man måste ha viss kompetens när man köper finare kostymer för att inte avslöja sitt ursprung. Sprundet och fickorna kan vara ihopsydda för att kavajen inte ska tappa formen på butiksgalgen.

Hade man en märkeskostym till konfirmationen, skolavslutningen och studenten så vet man nog det. Hur ska man annars veta? Butikspersonalen säger ingenting. Det måste vara svårt att komma upp sig.  

Jag bläddrar i nya numret av Elle. Sida upp och sida ner med bilder från vårmodevisningarna. Överallt är det färg, färg, färg. Varenda catwalk sprakar. Och överallt är det midja, midja, midja. Ett mode som passar mig utmärkt. Midjemarkerat, figursytt och skräddat gör det bästa av min kombination av breda höfter och smal midja. Och färg gör mig glad.

Full av tillförsikt går jag ut i butikerna bara för att konstatera att de ligger ett år efter. Där finns bara rad på rad av tunikor och klänningar fulla med volym. Raka och påsiga snitt. Små veck under bysten som skapar stora tygsjok över magen. Modeller som gör mig antingen gravid eller helt fyrkantig, och jag har ingen lust att vara någondera. Shoppingen får vänta ett tag till.

Jag älskar grafiska mönster och mönstrade strumpbyxor. Länge har jag fått ta varje tillfälle i akt att köpa det ena eller det andra. Mönstrade strumpbyxor kom på visningarna och i modemagasinen för fyra år sedan och jag köpte mitt första par i Barcelona. Sedan dess har jag köpt ett par så fort jag hittat dem, oavsett om de matchar något jag har eller inte, bara för att jag inte vet när jag nästa gång kommer stöta på några snyggt mönstrade strumpor. Grafiska mönster på kläder har varit lika svårt. Dem har jag ramlat över i butiker med brittisk avsändare.

Numera är det inte längre så svårfunnet. I ett år nu har Lindex och Kappahl översvämmats både av grafiska mönster och mönstrade strumbyxor. Först kom min köpinstinkt. Måste köpa något mönstrat så fort jag ser det! Så insåg jag att det var varken möjligt eller önskvärt med mönstrat på varenda hängare i hela butiken. Jag slog mig till ro med tanken att nu kunde jag vänta tills jag hittade de riktigt snygga mönstrade sakerna, och några av dem köpte jag. Men inte på Lindex och Kappahl i deras konstiga syntetiska kvaliteer och skumma passformer.

Ytterligare ett tag senare insåg jag att mönstren hade slagit på bred front. Damerna på jobbet, även de tämligen ohippa, började komma i grafiskt mönstrade tälttunikor. Mönster som jag gladeligen skulle satt på dagen innan var nu kidnappade av personer jag stilmässigt inte ville förknippas med. Mönster som förr skulle varit min speciella, coola grej blev nu något som var lite likt vad någon annan hade förra månaden. Och plötsligt kändes det inte alls så kul att min stil hade slagit igenom.

Såhär i efterhand känner jag att jag gärna hade fortsatt vara ganska ensam om min stil, trots det hårda detektivarbete som shoppingen blir och trots att det ett tag var kul att vara trendsetter. Mönstrade strumbyxor känner jag mig tämligen less på. Det passar bra eftersom det har gått maskor i nästan varenda par jag har. Men jag tänker inte sluta med mönster helt. Jag tänker bara hitta nya mönster som Lindex & co inte har tänkt på än.

Jag hade på mig en röd tröja igår. Valde kläder av politiska skäl. Rött för att stödja folket som gör uppror i Burma. Det hade gått en uppmaning via mail och sms. När jag promenerade till jobbet tittade jag på alla jag mötte. Försökte se om de hade rött på sig under jackorna. Vi var bara två stycken på jobbet. Det gjorde mig lite besviken.

Desto fler rödklädda var vi på demonstrationen. Medborgarplatsen halvfull på seneftermiddagen. Några buddistiska munkar och otaliga talare från alla möjliga partier. I början var jag rörd. Lyssnade på talarna som sa att vi skulle vara tacksamma som bor i ett land där vi kan samlas och demonstrera. Där vi får skriva gnälliga insändare om vi vill. Nästan alla sa bra saker, oavsett partifärg. Fast några en aning komiska.

Så efter en stund började jag bli kall. Dessutom blev det tristare och tristare. Stod och trampade för att hålla mig varm. Småpratade med vännerna. Efter tio tal finns det inte så  mycket att tillägga. Så vi gick upp till moskén och åt ramadanspecial istället. Ett trevligt slut på en bra demonstration.

Jag ser min klänning på TV. Inte kul. Jag vill vara ensam om mitt. Eller i alla fall mer ensam än så. Dessutom satt den på Mia Törnblom, självkänslagurun, som jag inte riktigt gillar. Hon har säkert rätt i en hel del, men allting beror inte på hurdan självkänsla man har. Det finns lägen och situationer som är objektivt värre än andra, även om man försöker ta det på rätt sätt. Kanske är jag överkänslig eftersom jag har funderat mycket på sådant här, och tycker att jag har kommit längre än hon.

Jag har gjort en överenskommelse med min klädintresserade lunchkompis. När vi träffas ska vi se till att ha på oss något nyinköpt plagg. Visa upp oss för varandra, helt enkelt. Skapa en situation att bära de snygga kläder vi köper.

Det låter ju som att det kan bli dyrt det här, om vi skulle träffas någorlunda ofta. Därför har vi skapat en stupstocksregel. Har man inte köpt något nytt kan man ha en ny kombination. Flera gamla plagg, men kombinerade på ett sätt som man inte brukar. Än så länge är det ingen fara. Jag har köpt fyra nya plagg på sista tiden och bara visat upp ett; min nya klänning som kombinerar figurpassning med empirskärning och jugendmönster. Mycket snyggt, tycker jag själv.

Imorse när jag kom till jobbet sa en kollega att jag såg ut som en filmstjärna. Modesty Blaise eller nån. Man tackar. Undrar om det var solglasögonen som gjorde det.

Generellt sett så är jag tveksam till outlet-affärer. Det är för billigt. Jag fångas av de låga priserna och köper massa saker som jag egentligen inte vill ha. För pengar som jag skulle kunnat använda till att köpa något enstaka fantastiskt plagg. Visserligen gör jag ibland dyra felköp också, och det är väl bättre att göra billiga felköp än dyra. Men outlets sporrar mina felköp till orimlighet. Samma med reor.

Men det finns undantag. Reor på riktigt dyra ställen, där även halva priset är på hög nivå för min budget. Och kvalitetsoutlets. Som den i Vingåker. Vi var där härom dagen. Tog tåget ner och kom strax innan tio, när affären skulle öppna.

Väl inne tog jag en kundvagn och strosade runt bland Tiger och Filippa K. Plagg på plagg åkte ner i vagnen. Man kan ju lika gärna prova. Jag hade ingen brådska, tog god tid på mig. Likadant gjorde maken och så träffades vi i en provhytt med 40-50 plagg. Jag fastnade för en tröja, maken för två kostymer, två skjortor, två slipsar och ett par byxor. Han handlade för tjugo gånger så mycket som jag.

Provningen tog sin tid, så därefter var vi tvungna att äta en macka på det strategiskt placerade fiket. Undrar hur stor del av butikens omsättning som går åt till att höja handlarnas blodsockernivå? Lite mer rundtittande och så betalade vi och gick. Efter nästan fyra timmar i samma butik. Det har nog aldrig hänt mig förut. Resten av dagen fick jag ägna åt att hämta mig. Läste deckare och fikade.

Helt mot min natur och vana köper jag en kjol på Fred Perry. Visserligen på rea, men ändå. Jag skyller på att den både satt bra (kors i taket!) och gjorde mina ben snygga. En knäkort tweedig kjol med nedsydda veck. Och jag gillar den verkligen. Är bara lite rädd att jag ska se ut som jag är från Lidingö. Så jag har skapat en matchningsstrategi. Kjolen ska bäras med avspända saker. Bohemiska toppar, mönstrade linnen och coola färger. Den har en liten orange rand som med fördel kan plockas upp. Men aldrig, aldrig får en pikétröja eller ens en skjorta komma i närheten av den. Så prydlig vill jag inte verka.

Inte för att jag äger någon pikétröja förresten. Men man vet ju aldrig, det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. En kjol nu. Nästa vecka kanske jag står med garderoben full av pikétröjor och planerar inköp av golfklubbor härnäst. Hemska tanke.

På väg tillbaka från lunchen råkar jag köpa en dräkt. Jag har länge varit ambivalent i dräktfrågan. Tänkt att jag borde ha en, och det kan ju se rätt coolt ut. Men samtidigt får dräkter mig alltid att känna mig så fyrkantig. Inte bara i figuren utan också i anden. Dessutom brukar de märken vars kavajer passa mig inte ha kjolar eller byxor som passar. Så jag har mentalt lagt dräktprojektet åt sidan.

Men så går vi in på Capasca på Wasagatan. Någorlunda ny butik, vi ska bara kolla in utbudet. Hittar en söt klänning att prova, och en grå tweedig dräkt som jag väl lika gärna kan prova om jag ändå ska klä av mig. Dräkten har en omlottskuren kjol med en tunnare, blommig underkjol som syns i slitsen. Och tre tvärgående påsydda spetsränder som perfekt markerar det smalaste stället runt min midja.

På galgen ser dräkten en aning tantig ut. På mig är den ascool. Affären har snygga provskor. Det hjälper till. Helt plötsligt har jag betalat och går därifrån med en stor kasse. Mycket nöjd.

Få saker gör mig så förvånad som folk som har jeans året om. På vinterns kallaste dag ser man jeansben i vartenda gathörn. Likaså på sommarens varmaste dag. Jeans är bra. Men jämt?

När det är minus tio och mer vill jag ha gubbyxor som det ryms långkallingar och ett värmande luftlager under. Eller en varm kjol med yllestrumbyxor och stövlar. Annars fryser jag häcken av mig. 

När termometern stiger över tjugo plusgrader vill jag klä mig i klänningar och kjolar som gungar mot mina bara ben. Eller luftiga linnebyxor som håller mig sval. I jeans skulle jag svettas så att indigofärgen släppte från plagget och bildade blå ränder längs låren.

Provade lite kjolar och byxor på Zara i eftermiddags. Alla byxorna gjorde mig snygg, men ingen av kjolarna. Och då är jag ändå en kjolmänniska. Väl hemma kom jag på vad felet var. Jag provade kjolar i sockarna. Det är helt enkelt omöjligt att vara snygg i kjolar och sockar. Barbent med sommarskor går bra. Strumbyxor går bra. Stövlar går bra. Men inte bara sockar. Jag får gå dit igen, med bättre förutsättningar.

Ett par turkos linnebyxor blev de i alla fall. Snygga men femton centimeter för långa som vanligt. När ska de börja göra dambyxor i flera längder?

I allehanda medier, bland annat P1 och DN:s kultursidor (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=638179), har det under de senaste veckorna förts en debatt om huruvida det är vettigt och försvarbart att köpa en handväska för 70.000 kronor. Utgångspunkten var naturligtvis att det inte är vare sig vettigt eller försvarbart. Att det handlar om en omoralisk överkonsumtion. Och jag förstår inte hur de tänker.

I stort sett alla är för tillväxt. Och tillväxt kräver konsumtion. Men produktion av stora mängder varor skadar miljön. Så ska man konsumera för hållbar tillväxt är det bästa att satsa på tjänster eller på arbetsintensiva varor med liten materialåtgång. Som en lyxväska. Massa tillväxt, massa arbetskraft, bara pyttelite material och det dessutom från förnyelsebara och återvinningsbara källor. En väska består av läder. Inte av något som måste grävas upp ur jordskorpan.

I själva verket handlar det om kön. Lyxkonsumtionen är inte OK för att den är kvinnors. Att män köper bilar och motorcyklar som kostar ännu mer och förstör miljön, det tycker ingen är konstigt. Som alltid,  mannen är normen. En fiskeutrustning för 10.000 - normalt. Frisörbesök för 2.000 - extremt. En bil för 250.000 - normalt. En väska för 70.000 - extremt. Någon mer än jag som tycker att det verkar skevt?

Det enda alternativet är inte att kvinnor ska sluta lyxkonsumera och börja försörja svältande barn i Afrika. Det skulle ha betydligt större verkan om män gjorde det. Och om de dessutom la om sin konsumtion från motorcyklar till väskor så skulle gigantiska miljövinster vara gjorda på ett ögonblick. Dessutom behöver det inte vara antingen eller. Jag kan konsumera lyx och skicka pengar till läkare utan gränser och jobba politiskt för höjda skatter och mer pengar till bistånd.

Problemet är inte att kvinnor i gemen bryr sig för mycket om sig själva. Jag tycker att ett betydligt större problem är att kvinnor bryr sig för lite om sig själva. Att de anstränger sig för andra hela tiden. Rycker in och anstränger sig lite extra. Räddar familjen, vården, skolan och massa annat genom att offra sig. Sluta med det och bry er istället om er själva. Då kanske vi kan få en verklig förändring, där vi måste hitta en fördelning som funkar utan några offer.

Nitty Gritty är en klädbutik/hårsalong/fik som ligger på Krukmakargatan på Söder. Lite off, men Nitty Gritty har i sig sådan dragkraft att tre andra klädbutiker nu öppnat vägg i vägg. Mest herrkläder, men även en del dam. Jag går dit i jakt på en tröja. En speciell tröja vill jag ha. Den ska sticka ut, men inte för mycket. Den ska inte vara svart-vit-grå som allt annat denna vår. Jag tror på något från Sonia Rykiel, och Nitty Gritty säljer hennes plagg.

Nitty Gritty kan man lita på. Jag kliver in genom dörren och ser direkt flera snygga Rykiel-plagg. En expedit som gillar att ge service hänger in plagg i provhytten åt mig, så att jag slipper bära på galgar medan jag tittar. Jag bestämmer mig för en grön tröja, och hon lägger den i kassan medan jag tar en fika. Cafékillen frågar vilken sorts te jag gillar och väljer ett te som ska passa min smak. Det gör det. Te och två småkakor för 25 kronor väger nästan upp priset på Rykiel- tröjan. Den fantastiska kvaliten på både tröja och service gör det definitivt. Går där ifrån med känslan att allting stämmer.

Jag har i några år tyckt att Dita von Teese är väldigt snygg. Inte när hon krälar omkring i gigantiska champangeglas endast iförd raffset och swarowski-kristaller. Men när hon är påklädd. Med det pudrade ansiktet, den perfekt röda munnen och fyrtiotalsfilmstjärne-håret. Med de skräddade dräkterna, eller smal midja och vida kjolar. Alltid med eleganta skor. Jag tyckte det var helt rätt av Elle att ge henne pris för årets bäst klädda.

Så såg jag Dita på TV för första gången härom veckan. Såg henne röra sig, prata. Och inser att i grunden är hon inte alls särskilt snygg. Inga speciellt vackra drag. Hon har bara en fantastisk stil (och förmodligen egen frisör och make up-artist). Dessutom har hon hittat sina bästa fotovinklar.

Jag tyckte att det var ganska uppmuntrande. Visar att det inte är kört för att man inte är född till supermodell - det är andra saker som räknas. Man kan skapa sitt uttryck. Och det är därför jag känner mig så mycket snyggare nu än när jag var tonåring. Numera är jag trygg i min stil.

Jag har sedan många år en väldigt fin jacka i ljusbrunt skinn. Den är figursydd med en sjalkrage i fuskpäls. En ganska kort jacka, med ett tunt skärp i midjan. Hemskt elegant och kräver matchning av något snyggt på underkroppen. Gärna en slank eller A-linjeformad kjol.

Jackan är lite för kall för att ha som vinterjacka, men pälskragen gör den lite för ombonad för att ha som vårjacka. Det funkar bäst mellan två och tio plusgrader, och inte i alltför mycket sol. Lägg då till att man måste ha en någorlunda elegant dag, så kan vem som helst förstå att antalet dagar den kommer till användning är begränsade.

Den senaste veckan har det varit två sådana dagar. Båda dagarna har jag fått komplimanger, ackompanjerat av frågan "Är den ny?". Och det från personer jag träffar ofta. En bonuseffekt av att jackan inte används så ofta. Varken jag eller omgivningen hinner tröttna.

Jag har köpt en ny kjol. Den är knälång och veckad i stora veck. Offwhite med ett geometriskt mönster i brunt och grönt. Lite femtitalskänsla, fast inte som kläderna var på femtiotalet. Snarare som inredningstygerna. En femtiotalssoffklädsel.

På torsdagen har jag min nya kjol med en mossgrön kofta till. Promenerar till jobbet och kommer helt plötsligt på att jag känner igen min klädsel. När jag kommer hem slår jag upp min klippbok. Jag klipper bilder ur modetidningar, på personer och kläder som inspirerar mig, klistrar dem på stora ark.

Några sidor fram hittar jag den: En liknande kjol, veckad men mindre veck, samma sorts mönster, samma färger och en mossgrön kavaj till. På ett foto av Anna Wintour. Amerikanska Vouges chefsredaktör. Lika som bär. Fast hon är dubbel så gammal, hälften så stor och med kläder minst tio gånger så dyra som mina. 

Igår tjänstgjorde jag som personal shopper åt en kollega. Inte första gången jag gör det, men första gången med henne. Lyckat resultat, vi hittade samtliga tre saker på hennes önskelista (skjorta, gubbyxor och snyggtopp) plus en del annat. Nu har hon fått i uppdrag att använda sakerna på jobbet nästa vecka.

Jag tycker att det är rätt kul att vara shoppingstöd. Leta kläder åt en annan kropp än min egen. I en annan stil än min egen. Och så får jag utnyttja min butikskunskap. Jag har hög servicegrad. Plockar fram klädförslag, bär kläder, byter storlekar, tar hand om kassar och föreslår outfits. Och ändå känns det så enkelt. Jag slipper ju ta ansvar för beslutet.

Ibland känns det som att jag har samma kläder jämt. En hel garderob full med kläder, men jag orkar inte fatta några nya beslut. Kör på några säkra outfits. Sådant som jag vet funkar, som jag känner mig trygg i. Det är ju ganska skönt men det gör mig också less på mig själv efter ett tag.

Då behöver jag få ny inspiration. Se mig själv ur nya vinklar. Jag brukar lösa det genom att köra temaveckor. Jag har haft tema klänning, kjol, nyköpt, skor och färgtema. Då utgår jag till exempel från att jag ska ha fem olika par skor på mig under veckan, och så letar jag outfits som matchar det. Rätt kul. Veckorna brukar leda till nya kombinationer och återupptäckt av gamla plagg.

Denna veckan har jag tema "plagg som jag inte använt på länge". Igår plockade jag fram en mockakjol som hängt ett tag. Den är lårkort och randig på tvären i tre olika mockafärger. Ljusbrun överst, mellanbrun i mitten och mörkbrun nederst. Till detta mörkbruna strumpor och kängor och ljusbrun tröja. Och en ny sjal i brunt, grönt och vitt. Kände mig så nöjd med kombinationen att jag inte kunde motstå frestelsen att ha samma outfit idag igen. Det bryter lite mot mina tema-veckaregler, men fyller å andra sidan syftet. Så ni får ha överseende med det.

För två vintrar sedan köpte jag en magisk kappa som gör allting annat snyggt. Den är petroleumblå, min kappa. Från Tiger. Insvängd i midjan men vidd över höften. Dubbla knapprader. Breda slag. Kanske inte så speciell egentligen, den är bara perfekt. Sitter perfekt på mig. Och perfekt balanserad, klassisk men inte tråkig. Det är färgen som gör det.

Jag kan ha vad som helst till min kappa, och jag blir alltid chic. Mysbyxor, kängor och oborstat hår. Vardag eller fest. Allting fungerar. Och det allra bästa: Eftersom den är ett ytterplagg kan jag ha den nästan varenda dag!

Nu är det dags. Här kommer den. Den stora förklaringen till varför jag har så svårt att bära svarta kläder. Nu har jag rannsakat mig själv.

Jag har haft svarta perioder. Några svår-svarta år i gymnasiet, med långa kjolar, fredsmärken, romanklassiker och doc Martens. Senare, på universitetet, mer svart som bas. Inte bara svart, men den fanns där. Svart var alltid säkert. När vi skulle gå ut och dansa hade jag nästan alltid svart. Inte för att jag kände mig finast då, utan för att jag var rädd att vara fel. Svart var aldrig fel. Svart tajt t-shirt och jeans = standardgåutklädsel.

Fegsvart. Svart för att jag inte vågade något annat. Och det är fortfarande min association till svart. En symbol för dålig självkänsla. För att inte våga stå för min stil, stå för vem jag är. Numera vågar jag. Och då blir svarta kläder röda skynken. De för mig tillbaka till en tid när det viktigaste var att inte vara fel. När det var säkrast att inte sticka ut. En period som jag verkligen vill ha lämnat bakom mig.

Så samlar jag på mig stödjande kommentarer. Trinny och Susanna säger "Black cheapens the colour". Att svart får andra färger att se dassiga ut om de är bleka eller skrikiga om de är starka. Att kombinationer med svart och färg alls inte är säkra kort utan tvärt om. Vatten på min kvarn, jag som inte vill ha svarta strumbyxor till allt utan bruna till brun kjol, blå till blå klänning, till och med röda till rött.

Jag vet att det finns många som har andra ingångar till svart. Som tycker att det är stil och klass. Färgernas färg. Och jag kan ibland se det på andra. Men när jag bär svart känner jag mig som en grå mus. Och det stämmer inte alls med den jag vill vara.

I söndags köpte jag två plagg i en för mig chockerande färg: Svart. Jag har länge tänkt att jag skulle behöva en svart tröja, men när jag ser dem i affärerna är de alltid så…svarta. Så trista. Så det blir ingen. Förrän i söndags när det blev både en svart tröja och en svart klänning.

Det var dekoren som räddade mig. Tröjan har vågband i silver runt ringningen. Klänningen är i skjortmodell fast med utsvängd kjol och små, små vita hjärtan på. Det var inte bara svart, utan något mer. Då kan det funka även för mig. Nu längtar jag till varma Teneriffa för att få inviga min klänning. Tröjan hade jag redan igår på jobbet.

Jag har en kollega som liksom jag är väldigt intresserad av mode och kläder. Vi pratar kläder på fikaraster, visar varandra modereportage och det händer att vi shoppar tillsammans. Vi mannekängar för varandra när vi har köpt något nytt. Men vi har helt olika stil.

Kollegan är klassisk och stilren. Mycket svart och vitt. Enkla linjer. Enfärgade plagg. Elegant. Jag gillar att ta ut svängarna. Färger och mönster. Gå hela vägen. Eftersträvar snarare cool än stilren. Men naturligtvis påverkas jag. Jag har börjat tänka att jag kanske skulle tona ner mig ibland. Fast samtidigt: De modebilder jag klipper ut ur tidningar och sparar är oftast lite mer. Jag vill vara lite mer. Den fina linjen mellan att inspireras men ändå hålla kvar vid sin egen grund.

Ibland har jag varit på träningspass där man använder tjocka gummiband som motstånd. Man sätter gummibanden mellan fötterna, och när man sedan kliver så blir det avsevärt tyngre. Inte bara har man tyngdlagen att kämpa mot, utan också gummibandet.

Ungefär så kändes det att promenera till jobbet igår morse, när jag hade min pennkjol på mig. Kombinationen av morgonpromenad och rörelsebegränsande plagg är inte helt lyckad, men jag hade inte lust att avstå från någondera. Så jag promenerade. Och försökte samtidigt intala mig att det nog var bra träning.

Idag, med byxor istället, kändes det som att flyga fram.

Jag har ju inte berättat julens största nyhet: Jag har permanetat mig. Satt i tre timmar på Björn Axen. Numera krullig page. Kul att byta frisyr, ändrar både ansiktsformen och stilen. Jag blev lite mindre prydlig.

Överlag nöjd med frisyren är jag, men jag hade inte insett vad den skulle kräva av mig. Bara att betala frisören var saftigt nog. Men sedan kom det här med produkter. Mousse. Spraygel. Idag köpte jag en ny hårtork eftersom min inte har tratt. Summan ökar. Det gör ingenting, man ska ju investera i sig själv.

Så måste man ju lära sig hur man gör. Tekniken. Det har gått två veckor, men jag prövar mig fortfarande fram. Jag var i alla fall smart nog att fotografera mig när jag kom hem från frisören. Med fotot som förebild utvecklar jag min hårstylingskompetens. Den är inte i närheten av frisörens. Men den tar små steg framåt. Lagom tills permanenten har vuxit ut så kan jag nog fixa den riktigt snygg.

Trots att jag inte planerat det så har jag shoppat lite på mellandagsrean. En stickad tröja med metallpaljetter. En sidenkjol. Ett par örhängen. Och så lite underkläder, men de var på fullpris.

Shoppingen gjorde en observation möjlig: Nästan allt jag köpte, kjolen, tröjan och en BH-på Twilfit, fick jag inslaget i fina silkespapper. Örhängena fick en sidenpåse istället. Så brukar det inte vara. Handlar jag på exklusivare butiker än förr eller kan vi skåda en trend?

Jag borde kanske tycka att det är onödigt. Att man inte ska slösa massa skog till sådana dumheter. Men jag gillar det verkligen. Gillar lyxkänslan. Omtanken. Jag köper några böcker färre istället. De finns ändå till låns på biblioteket.