Stockholm dagtid

Mina föräldrars villa är fullt av möbler och saker. De har kommit min syster till nytta när hon flyttat till ett stort hus. Men jag har sällan velat ha något. I min omsorgsfullt designade moderna Stockholmslägenhet vill jag välja innehållet själv. Några enstaka saker från föräldrarnas och morföräldrarnas hem finns där, men inte så mycket att föräldrarnas samling märkbart minskar.

Med köpet av sommarstuga har läget förändrats. Visserligen köpte vi den möblerad, men några juste fåtöljer och ett soffbord behöver vi ändå. Lite lakan och en servis kommer väl till pass. För att inte tala om bestick, en matta och en spegel. Och föräldrarna blir bara glada för att prylfördelningen mellan systrarna blir lite mer rättvis.

Vi kommer väl förberedda till besöket i föräldrahemmet, med en tom resväska. Den sväljer en halv servis och lite glas. Resten av sakerna är inte bara gratis, de kommer att levereras kostnadsfritt till sommarhuset med hjälp av familjens kombibilar. Allt jag behöver göra är att bjuda på tårta.

Vid förra sekelskiftet grasserade tuberkolosen och det enda botemedel man visste var frisk luft, god hygien och bra mat. Dessutom ville man isolera de sjuka, så att de inte smittade fler. Sanatorier började byggas runt om i landet, på platser som ansågs ha särskilt bra luft. Min mormor vistades som barn på Varbergs sanatorium där jag numera varit på spa. Tider förändras.

Hällnäs sanatorium byggdes i en lite by i Västerbotten. Där fanns järnväg och tallskog, alltså bra förutsättningar. På en höjd strax ovanför samhället byggdes det gigantiska sanatoriet. När man åker dit idag är det svårt att greppa. Man kör på norrlandstomma skogsvägar, åker genom en liten by med en igenbommad station, och efter en backe ligger det där. En gigantisk slottsliknande byggnad. Mitt i obygden.

Försök har gjorts att använda Hällnäs Sanatorium som kursgård, men det är naturligtvis dömt att misslyckas. Bara uppvärmningskostnaderna i sig måste knäcka budgeten. När jag googlar idag hittar jag påståenden om att sanatoriet ska bli Västerbottens filmproduktionscentrum, men det är bara på en enstaka blogg och jag har svårt att riktigt tro på det. Helt enkelt för långt bort, även för filmfolk.

Dagarna på sanatoriet var inrutade och ett viktigt inslag var vistelsen i ligghallarna, långa, öppna gallerier där man låg insvept i filtar och andades in den norrländska friska luften. Denna veckan, när jag själv är förkyld och ynklig och inte ens orkar gå ut på promenad minns jag ligghallarna på sanatoriet i Hällnäs och beslutar mig för att inrätta en egen.

Jag placerar fåtölj och fotpall innanför de franska balkongdörrarna, sveper in mig i båda duntäckena och öppnar balkongdörren. Där halvligger jag en hel timme. Tittar på personalen i kontorslandskapet tvärs över gatan (de tittar tillbaka), lyssnar på fåglar som tror att det är vår och andas in söders friska luft. Inte lika bra som norrlandsluften, men jag måste tillstå att jag känner mig uppfriskad.

Sällskapsspel är månadens förströelse. Fia, Trivial Pursuit, Nostalgispelet, Skitgubbe, Stockholmsspelet, När & Fjärran och min favorit Alfapet. Vi spelar hemma med varandra och vi spelar när vi har besök. Framåt lördageftermiddagen utmanar jag min man på TP. Det är vågat. Inte nog med att han är allmänbildad, han har läst massa poäng i både historia och litteraturhistora och där jag alltid svarar Karl den tolfte och Nils Ferlin så kan han klämma i med det rätta svaret. Men det är ju kul att spela ändå. Och jag är ingen dålig förlorare, jag kan acceptera att han kan mer. Hittills har jag bara vunnit en gång i TP över maken.

Det otroliga händer. Efter en trög start har jag fantastiskt flyt. Jag svarar rätt på fråga efter fråga och har lite lagom tur. Jag vinner! Och jag är inte lika duktig segrare som förlorare. Som segrare solar jag mig i glansen och påpekar gång på gång hur fantastisk jag är. Men det får han ta. Det är trots allt inte så ofta som jag vinner. Inte i TP i alla fall. I Alfapet däremot, där är jag lysande.

De senaste veckorna har jag läst ett par av Camilla Läckbergs deckare, närmare bestämt nummer två, tre och fyra i serien. I bok två gissar jag nästan helt rätt på vem som har haft ihjäl offren. Intrigen i bok tre har jag en tydlig bild av på sidan femtio ungefär. Det visar sig att den stämmer. Den fjärde boken är nära på lika lättgissad den. Jag gissar rätt mördare halvvägs. Läser jag Camillas böcker eller hennes tankar?

Jag funderar på vad det beror på. Följer hon deckarmallen 1A, som jag har genomskådat? Har Camilla och jag läst samma böcker tidigare? Eller är jag bara en suverän deckargissare? Kanske en kombination av faktorer. Men när jag läser känns det som att jag med jämna mellanrum tänker "nu borde det vara så här" och så är det så.

Dessutom verkar hon tycka att poliserna är lite korkade. De missar ledtrådar, och då markerar Camilla det genom att skriva "Patrik visste att det var något mer han borde ha lagt märke till i förhöret". Hur svårt är det då som läsare att lägga märke till det och gissa sanningen? Kanske handlar det om att jag ska få känna mig smartare än dem. Kanske gör Camilla det med mening. Det är i så fall bortkastat på mig. Jag känner mig redan smart. Vill hellre bli utmanad. 

Trots allt är de lite läsvärda. Hon skriver bra om familjerelationer som inte bara är nybakta bullar och gullegull. Och deckarintrigerna har ett visst underhållningsvärde. Bra på samma sätt som lite slötittande. Men det skulle vara så enkelt att göra dem ännu bättre, även i sin genre. Släng in lite fler misstänkta. Och sluta peka ut för mig vilka ledtrådar jag ska lägga märke till.

I år har jag förstått varför det heter julstök. Det tar lika lång tid att städa undan efter varje julsyssla, som att göra den. Bakar en pepparkaksfyr (ungefär i alla fall, proportionerna blir inte riktigt som på ritningen) och det är mjöl och deg i halva köket. Plockar fram kortlådan för att göra julkortspyssel och får små pappersbitar överallt. I bland längtar även jag, som annars hyllar kompaktboendet, till ett stort hus med extra pysselrum. Jag vet knappt var jag ska göra av lådan som elljusstaken brukar stå i.

Mitt i natten blir det extrastök. Jag vaknar 02.34 av ett brak. Ute i vardagsrummet har översta våningen på pepparkaksfyren kollapsat. Pepparkakspelarna klarade inte tyngden av det nonstoptäckta taket. Nonstop, kristyr och pepparkakssmul ligger spridda över golvet.

Jag går och lägger mig igen utan att ha städat förstås, det kan vänta till morgonen. Tar en liten stund att att somna om. Man blir uppe i varv av en nattlig pepparkakskollaps. Då märker jag det: Min man har inte ens vaknat. Inte mycket att lita till om tjuvar skulle tassa in, säger jag till honom på morgonen. Vad ska man då ha en karl till? Han erbjuder sig generöst att skiljas, men jag passar. Det är ändå rätt osannolikt med nattliga tjuvar bakom en säkerhetsdörr i en tvåa. Dessutom har han gott om andra fördelar.

Jag har satt upp mina ljusslingor.

Det är inte ens mitten av november och jag vill julpynta nuuu! Jag har varit sugen i flera månader, ända sedan jag layoutade inbjudningskorten till årets julfirande.

Vi har ingen fast jultradition, jag och maken, utan brukar fira hemma själva, bortresta vi två eller hos något av våra föräldrapar. I år testar vi nytt igen; vi bjuder in familjerna till oss. Då måste inbjudningskorten skickas tidigt, innan alla andra julbeslut är fattade, och därför har jag tänkt på jul sedan september.

Resultatet av skickade inbjudningar blir att ett föräldrapar kommer, närmare bestämt mitt. Och då vill jag ha julfint. Förra veckan köpte jag en jultidning. Igår var jag på Ikea och köpte ljusslingor. Jag har en plan: Massa ljus och fullt av vita snöflingor. Kanske lite silver. Men än är det några veckor kvar innan jag får sätta upp dem. Jag bidar min tid med att gå på julmarknad på Tivoli i Köpenhamn nästa helg.

Läser Anneli Jordahls "Klass - är du fin nog". Hon skriver om sin resa från arbetarklass till kulturell överklass. Om arbetarklassens ständiga osäkerhet i finrummen. Hur ska man bete sig på den dyra restaurangen? Hur hälsar man på folk på ett mingel? Hur den som inte lärt sig koderna ständigt lever i hotet om att avslöja sig.

Det slår mig att jag står på den andra sidan. Att det är jag som ser och avslöjar. Som ser den krampaktiga inställningen till etiketten, osäkerheten som gör att man aldrig tar ut några klädmässiga svängar och den lite för vulgära sminkningen. Som läser tecknen och skämtsamt associerar dem till vita skinnsoffor, glasbord och Carola i skivspelaren. Att det är jag som dömer.

Lagom till skatteåterbäringen i juni gick vår TV sönder. Nästan i alla fall. Den fick hoppande linjer och gav ifrån sig elaka tjut. Så vi som brukar använda skatteåterbäringen till att betala av på lånen fick finna oss i att på svennigaste manér stå i elektronikbutiken istället.

Vi kom hem med en widescreen-TV trots att jag från början inte ville ha en sådan. Gärna en platt, men i det gamla vanliga formatet. Slippa reta mig på att allt blir utdraget i sidled. Och retade mig gjorde jag den första månaden. Den andra månaden tänkte jag inte så mycket på det. Och nu, inne på tredje månaden, börjar jag jag gilla det. Människorna på TV behöver breddas lite. Top Model-kandidaterna ser helt plötsligt normala ut. Kamerorna lägger inte längre på fem kilo, utan femton. Jag känner mig mer normal i jämförelse.

Hemma. Uppe före maken. Läser tidningen. Ensamtid på morgonen är den allra bästa.

Idag är det min födelsedag. Den började inte så bra. Jag vaknade halv sex av att en tavla lossnade från väggen och landade på mig i sängen. Svårt att somna om efter den väckningen. Men jag tror på bättring under dagen. Om några timmar ska jag på utflykt till det gamla sågverkssamhället på Norrbyskär. Och sedan sova över hos en kollega i den Västerbottniska skärgården. Inte så dumt alla gånger, mitt jobb.

Födelsedagskalas för mig. Afternoon tea-buffet och jag har blivit en mästare på att baka scones. Mina vänner kommer och gratulerar och svullar. Jag är glad åt båda delarna. Glad åt mina vänner, intressanta, starka, självgående människor som har spännande samtal med mig och varandra. Glad åt att de ger mig så bra presenter. Sofia som passar mig och böcker jag inte visste att jag ville läsa. Blommor och choklad som jag älskar. De vet vad jag vill ha. De känner mig väl. Glad åt att få bjuda så goda vänner på något gott.

Härom dagen var jag i ett alldeles vanligt hus. Ett parhus i förorten. Med omodern inredning som inte passade ihop, högar i hallen och lite fläckar på skåpsluckorna i köket. Det var länge sedan sist - jag lever i en designad värld. Inte förrän jag satt där i åttiotalssoffan i parhuset insåg jag hur mina perspektiv förskjutits.

Det som jag förr skulle betraktat som avspänt kändes nu stökigt. Det jag förr skulle betraktat som en personlig stilblandning kändes nu ogenomtänkt. Kanske har min förvandling till hipp stadsbo gått lite långt? Har jag börjat tro att inredningsmagasinen visar verkligheten? Fast de visar ju min verklighet. De flesta hem jag besöker är inte så långt från magasinens glansiga sidor.

Mest förvånande var att jag märkte att jag själv associerade ett vackert hem med lycka. Jag är lyckligare nu, när jag har ett vackert hem. Men det är nog inte därför. Det är samvarierande faktorer, snarare än kausalitet. Både lyckan och det vackra hemmet beror på att jag tar mig tid till mig själv och mina egna behov numera. Och andra kan bli lyckliga genom att kliva av inredningskarusellen.

I vårt soliga söderfönster växer en tomatplanta. Körsbärstomater. Vi fick den härom dagen av några vänner som gästade. Fantastisk gå bort-present! Vi kommer kunna skörda tomater i flera veckor. Åt de första idag. Söta och goda.

De senaste veckorna har jag haft ett projekt: Mitt vardagsrum. Sedan påskens hjältedåd då vi målade samtliga väggar i det stora rummet ljusgrå, har jag funderat på inredning. Satt upp gardiner och köpt kuddar. Beställt ett nytt fåtäljöverdrag och köpt en duk. Satt upp hyllor och tavlor. Ställt fram ljussstakar med nya ljus i. Och rensat undan annat. 

Det var målningen som satte igång det. Jag minns hur jag på gymnasiets bildlektion fick lära mig hur en konstnär kan göra när de står inför en tom duk. Att börja på en helt vit duk kan kännas övermäktigt. Hur drar man det första strecket, det som alla de andra strecken ska utgå ifrån?

För att komma runt det kunde man bara göra en kladd på måfå. Vända bort huvudet och sopa till några varv med penseln. Sedan hade man något att utgå ifrån, bygga vidare på eller helt ändra på. Men man hade kommit igång. Så känns det med den grå väggfärgen. Den gav mig något att utgå ifrån. Något som dessutom var snyggt från början.

Vårt vardagsrum är så fint nu. Och det gör mig så stolt. Ibland hör jag resonemanget att vi som försöker skapa den perfekta inredningen bara sublimerar vår egen ångest, och försöker konsumera oss till lycka. Det tror jag inte ett spår på. Jag tror mest att det handlar om att jag uppskattar skönhet. Vackra miljöer gör mig glad, oavsett om det är på museum, i naturen eller mitt eget vardagsrum. Jag går omkring och ler i mitt eget vardagsrum.

Härom dagen kom jag på att det finns två saker här hemma som jag inte har använt: Borrmaskinen och LP-spelaren. Så kan vi ju inte ha det. Jag som vill vara en självständig och modern kvinna. Helst inte kvinna alls, utan bara människa. Då måste jag erövra både borrmaskin och LP-spelare.

Så idag gick jag ner i källaren. Hämtade upp borrmaskin och hörselkåpor. Mätte och kontrollmätte. Blev tvungen att ringa en kompis för att diskutera bredd på borret. Borrade (det var inte alls svårt!) och skruvade. Nu sitter den där, gardinstången med fransgardin i ljusgrönt. Lite husligt, lite macho. En perfekt kombination. Jag känner mig mycket stolt.

Men LP-spelaren får vänta tills jag faktiskt är sugen på att lyssna på mina svärföräldrars sjuttiotalsskivor med kramgoa låtar. Det kan ta ett tag.

Jag har länge kollat på Room Service, programmet där två söta hantverkare (Johnnie och Mattias) under ledning av en inredningsdesigner gör om ett rum på fyra dagar. En sak jag brukar fundera på är hur de hinner - fyra dagar är ju ingenting! Men nu har jag gjort det själv. Plötsligt är jag inte lika imponerad av dem längre, och desto mer imponerad av mig själv. De är ju yrkesmän, det är inte jag.

Vi har ägnat helgen åt att ge vårt vardagsrum en makeover. Okej, vi har inte ändrat allt. Men vi har flyttat på precis allt. Först rensat ena halvan av det stora rummet, maskerat, skruvat bort lister och kontakter och sedan målat väggarna tre varv. Oljat golv och lister och sedan ställt tillbaka allt. Rensat andra halvan av rummet för att kunna olja och måla den. Flyttat hundratals böcker fram och tillbaka. Och så bra det blev! Äntligen är vi av med de trista vita väggarna. Nu är de otroligt spännande grå. Det var påskhelgen det. Lite godis hann vi också med.

Jag gör raggmunkar till middag och vi äter dem med creme fraiche, rödlök, citron och kalixlöjrom. Löjromen har vi köpt på Konsum, när vi cyklade dit och veckohandlade. Jag undrar hur många konsumbutiker som har löjrom? Vi bor på rätt ställe.

Dagarna sedan hemkomsten har varit intensivt sociala. Fikor och middagar. Möhippeförberedelser (mycket logistik), själva hippan och sedan efterarbete. Luncher och promenader. Vänner och familj. Fler som har ringt och föreslagit saker än jag faktiskt haft möjlighet att träffa. Ganska roligt, men också skönt att påskhelgen snart kommer med massa obokad tid.

Några saker står ut. Hur roligt det var att dansa afrikansk dans. Och att jag har ett hem värt att visa upp - och dessutom tycker om att visa upp det. Njuter av att pyssla och dekorera, sätta värmeljus i badrummet och brasvideon på TV’n. Det ger energi, även om det blir massa disk efteråt.

Jag är själv hemma över helgen. Har massa planer. Ska umgås med en kompis, ta promenader, träna, shoppa och gå på vårsalongen. Så helt plötsligt känns det mer som måsten än som goda idéer. Det blir lite träning, visst, men annars mest slappande. Kompisen är inne på samma linje, hon vill avboka. Så jag får en helt obokad helg. Och det stressar mig inte alls, det känns som en välsignelse.

Det är inte helt godkänt att gilla melodifestivalen. Runt omkring mig säger folk att "Visst är det lite överdrivet det här med melodifestivalen", "Det har verkligen blivit för mycket nu" och "Man tröttnar ju när det är så många veckor i sträck". Självklart, sägs det, som att alla måste hålla med. Jag håller inte med. Jag älskar melodifestival. Flera veckor i sträck. Trots att jag är högutbildad, finkulturkonsument och politiskt engagerad. 

Jag gillar att sitta en lördagkväll och lösa korsord och kasta ett getöga på melodifestivalen. Raljera över låtar och framföranden. Se vilka kameraåkningar de väljer. Analysera klädval och dekor.

Ibland röstar jag till och med, som på andra chansen när vi inte ville att Uggla skulle vinna. Eller på någon som har en extrasnygg outfit. Och jag erkänner: Jag var med och bar fram Lordi. Att stå på scen i halvmeterhöga platådojor måste belönas!

Varför är melodifestivalen för mycket bara för att den sänds sex veckor i rad? Får jag välja är det helt andra saker som skulle försvinna:
- Fotboll och ishockey. Varenda vecka året om, det ena eller det andra. Puttar ut ordinarie program som man vill se. Och sporten varierar sig inte ens i närheten lika mycket som melodifestivalen. Samma regler, samma kläder, samma arenor år efter år.
- TV-nyheter. Varje dag, tiotals gånger i olika kanaler. Notiser utan sammanhang om de senaste bomningarna och uttalandena. Förmodligen skulle man kunna sända förra årets nyheter, kanske med några utbytta namn, utan att mer än hälften av tittarna skulle märka det.
- Freakshows som "outsider". Här är variationen desto större. Dvärgar, sexuella avvikelser, extrem kroppsbehåring eller taskig lukt. Men budskapet är alltid detsamma: Kolla vad knäppa de är. Vi kan tycka lite synd om dem, men vi vet att de inte är lika bra som oss, de normala.

Rensa först TV på allt detta, sedan kan ni möjligtvis klaga på melodifestivalen.

En förbluffande stor mängd av programledarna på P3 kan inte säga R. Den vanligaste variationen är "äj". P-tje. Jag undrar vad det beror på? Har P3 en medveten strategi att rekrytera folk som har svårigheter med uttalet av R eller är det en social smitta man drabbas av när man kliver in i P3-korridoren? Något man lägger sig till med för att höja sin sociala status. Här behövs lite undersökande journalistik.

Vi har sett varenda avsnitt av Agatha Christies Poirot som visats på TV senaste månaderna. Jag vet oftast vem som är mördaren eftersom jag har läst nästan alla böcker. Ibland flera gånger. Det är bara att erkänna: Jag är en riktig sucker för Agatha Christie. Jag gillar när jag vet vad jag får. Samma är det med TV-avsnitten.

Intrigerna är alltid långsökta och ganska fåniga. Alla har skumma hemligheter. Mer skumma hemligheter än vad som rimligtvis kan koncentreras på så liten yta. Folk glider in och ut ur bild och levererar exakt de repliker som är nödvändiga för att kunna gissa vem mördaren är. Och sorgearbete tillåts aldrig. Det är bara att hoppa direkt in i mördarjakten. Så varför ser jag på det?

Kläderna är nästan alltid fantastiska. Miljöerna klassiskt imperie-brittiska. Det finns alltid minst en "upperclass twit of the year" att fnissa åt. Och så vet man vad man får, två timmars trevlig underhållning, utan blodiga otäckheter, trots mordmängden. Men lite grann har de ändå försökt modernisera Agathas manus. I nästan varenda avsnitt har de slängt in en referens till Hitler och en homosexuell. Är det så man får en nutida touch på trettiotalsberättelser?

Jag brukar för det mesta vara på gott humör när jag vaknar. Men det händer förstås att jag vaknar på fel sida. Som i morse. Grinig med huvudvärk. Tyckte att världen var dum. Åt frukost och tog en huvudvärkstablett, vilket bara delvis hjälpte. Så jag bestämde mig för att ge mig själv en stund.

En timme i present. Från mig till mig. Satte mig i soffan, läste tidningen långsamt. Lyssnade på en mysig skiva som jag tycker mycket om. Det fungerade. En timme senare hade solen gått upp. Promenerade till jobbet med sving i stegen.

När jag kom fram visade det sig att min chef hade utsatt mig för en härskarteknik. Det fyllde mig med rättmätig ilska, och först tänkte jag att den här gott humör-injektionen var visst till ingen nytta. Men sedan hade det inte varit för den så hade jag knappast arg. Istället hade jag nog bara känt mig stukad. Nu gick jag och fikade med en kollega, fick bekräftelse på hur rätt jag hade, och efter det kändes det bra igen. Men jäklar vad chefen ska få höra det här i utvecklingssamtalet om två veckor.

Vi har ett stort antal muggar med motiv ur muminberättelserna. Olika figurer pryder olika muggar. Hemulen, Muminmamman, Tofslan och Vifslan, Snorkfröken. Och så vidare.

När jag har gäster brukar de själva få välja mugg utifrån vilken muminfigur de identifierar sig mest med. Nästan alla mina gäster väljer Lilla My. Jag undrar hur det kommer sig. Är det för att My är mest välkänd, och så tydlig i sin karaktär? Eller har jag valt att bara umgås med Lilla Myn?

Själv känner jag varma känslor för så många av dem. Filifjonkan som oroar sig för det hemska som ska hända, ända tills det händer och hon märker att det inte är hemskt. Henne tänker på när jag oroar mig, och försöker minnas att det nog är i onödan. Muminpappan som ser ut över havet och längtar efter det stora äventyret. Snusmumriken som går och kommer som han vill, fri och obunden.

Jag har hållit kurs i två dagar för mina kollegor. Det gick väldigt bra, men är ändå ganska tröttande. Kräver hög koncentration. Så ikväll är jag trött. Behöver en återställare, så jag har kört på några av mina gamla godingar.

1. En stund i Rivals bar med en kopp te och en vän.
2. En portion av min mans fantastiska köttfärssås
3. En stund i soffan framför Notting Hill

Toppat med en dos Simpsons och jag är tillbaka på banan.

Vi lyssnar på Melodikrysset varje lördagförmiddag. Jag kan ytterst sällan några svar. Min man kan nästan allihop. Han kryssar, jag lyssnar förstrött med.

Ibland fångas min uppmärksamhet av programmet. Som en gång förra året när Anders Eldeman var i Wasahallen i Filipstad. Han inledde med att berätta att hallen hette så för att den var sponsrad av företaget Wasabröd, när företaget var grundat och vilka olika trevliga produkter de hade. Efter första melodin berättade han att hela bordet var fullt av knäckebröd.

Jag anmälde Anders och Melodikrysset till radionämnden för otillbörligt gynnande av kommersiella intressen. Fick ett diarienummer från en registrator. Mycket prydligt. Efter några månader kom beslutet: Programmet friades. Nå, det gjorde väl inte så mycket.

Melodikrysset en lördag strax före jul. Vi lyssnar som vanligt. Anders pratar på. Plötsligt säger han att han har fått ett glas med en brun dryck som han inte ska nämna namnet på. Viss påverkanskraft har  ändå en enskild individ!

Idag damsög jag lägenheten baklänges. Från hallen till sovrummet, istället för tvärt om. Det var lite roligare.

Såhär i juletider förvandlas mina kollegor till bullmammor. Nu ska det syltas och saftas. Eller i alla fall bakas. Man måste ju leva upp till traditionerna, och till sin kvinnoroll. Men förvandlingen går bara halvbra.

Kollega nummer ett ska baka pepparkakshus med sin dotter. Hon lägger sig på en lagom ambitionsnivå och köper en färdig byggsats. Smälter socker i stekpanna och fäster ihop delarna. Så långt allt bra. Men sedan blir det krångligt, när hon försöker få fast nonstopen på taket med hjälp av det smälta sockret. En riktig bullmamma hade förstås tagit kristyr.

Kollega nummer två ska baka pepparkakor med sin dotter. Hon köper färdig deg och färdig kristyr. De kavlar ut pepparkakorna, deg på hela dottern, deg i hela köket. På med kristyren och så in i ugnen. Resultat: Bränd kristyr.

Kollega nummer tre ska baka klenäter. Baket går enligt plan, och efteråt ska de doppas i en blandning av florsocker och vaniljsocker. Hon doppar och ropar sedan på barnen att komma och smaka. Barnen gillar inte smaken. Hon har tagit bakpulver istället för vaniljsocker.

Kanske kan bullmammabilden snart bli så krackelerad att vi slipper försöka leva upp till den.

På IKEA’s hemsida finns ett personlighetstest. Man kan testa vilken möbel man är. Kollegan som mailade det blev bokhyllan Billy. Jag också. Och ytterligare några till. Efter en stund började jag misstänka att det var del i någon subliminal marknadsföringsstrategi med syfte att sälja fler Billys. Försök att skapa ett kollektivt Billy-sug. En Billymasspsykos. Eller har vi redan det? De flesta av oss, inklusive jag själv, har väl någon Billydel hemma.

Men så blev maken TV-stället Observatör och bröt trenden. Jag noterar att enligt IKEA så är inte TV-stället Observatör och bokhyllan Billy relationsmässigt kompatibla. Vi får väl skiljas. Det kanske är det som är marknadsföringsstrategin. Vi ska skiljas, skaffa var sitt hem och ha lagom dålig ekonomi så att vi måste köpa våra nya bohag på IKEA.

I morse vaknade jag med huvudvärk och det var bara mitt eget fel. Av någon outgrundlig anledning tittade jag på TV hela kvällen igår. 3,5 timmar i samma soffhörn, nacken i samma vinkel. Det var inte ens särskilt roliga program (förutom halvtimmen med Martin mitt i naturen då). Varför gör man så dumma saker? Varför tar man inte en promenad istället, eller bakar några bröd, eller sätter på en skiva och dansar en stund?

Jag brukar aldrig falla för filmstjärnor eller sångare. Har aldrig stått på en konsert och skrikit, inte ens när jag var tonåring. Och det är för mig helt obegripligt vad alla ser hos Mikael Persbrant. Men nu, vid över trettio års ålder, har jag en liten crush på en programledare.

Martin är alltid så glad och entusiastiskt. Han gillar alla djur. Hur fula de än är så skapar han en relation till dem och tycker att de är fina. Han förklarar saker på enkla sätt, och får sina ovana intervjuoffer att känna sig avspända. Inte nog med att han har ett leende som går genom TV-rutan, han har också ett väldigt fint hår. Långt och blont, alltid i knut. Det kanske mest är håret som fått mig på fall.

Sedan jag upptäckte Martin missar jag sällan ett avsnitt av Mitt i Naturen. Och ja, min make vet om detta innan han får läsa det på bloggen, och han är inte det minsta svartsjuk.

Otaliga är gör om mig-programmen. Gör om din sommarstuga, din kosthållning, bara dina kläder eller hela din kropp, hela ditt hus eller bara ett rum, din ekonomi eller din bil. Hårt mallade program, som gör det svårt att skilja avsnitten från varandra. Kul var det när de kom, men tröttnade gjorde jag efter ett tag. Men ett tittar jag fortfarande på med nöje varje söndagkväll på MTV.

Pimp my ride: Ett garageteam gör om folks skrotbilar (har de ingen bilprovning i USA?) till lyxditon. Det låter ju inte så spännande, om det inte vore för att de faktiskt tog ut svängarna rätt rejält. En kille som gillar att laga mat får ett kök på en släpkärra. En som behöver slappna av får ett bubbelbadkar bak i bilen (hur fyller och tömmer man vatten?). En student i italienska får marmorgolv och röd sammetssoffa. Synd bara att de aldrig fixar motorn.