Stockholm dagtid

Aktivitet och vila om vartannat har jag lärt mig är vägen till att bygga upp kroppen. Funkar lika bra på själen, tror jag, så efter den principen planerade jag min helg. Fredag och lördag var aktivitet. Middag, dansföreställning, bar, träning och tedans. På söndagen gick jag inte ur mysbyxorna och den enda turen jag gjorde utanför lägenheten var till konsum. Måndag morgon känner jag mig oväntat pigg.

Man kan säga att dansföreställningen "Enter Numan" handlar om vad man egentligen skulle vilja göra på kontoret. Lars Bethke sitter vid ett skrivbord, hoppar över skrivbordet, dansar runt det, ligger på det och hänger upp och ned från det samtidigt som han skriver mot undersidan av bordet. Precis så som man kan känna att man vill göra vissa dagar på kontoret.

I slutet av föreställningen plockar han fram en massa moln på stativ och spänner fast sig själv i en sele hängande från taket. Till takterna av en stilla vals flyger han kring i rummet, i flera minuter, mellan molnen och över det landskap som kontoret utgör.

Mitt eget kontorslandskap innehåller inga moln och ger inte möjlighet till flygning. Det består bara av en massa skrivbord och bokhyllor, med utspridda tjänstemän här och var. Jag undrar hur de skulle reagera om jag började dansa runt eller hänga upp och ned från skrivbordet. Tycker att jag brukar få kommentarer bara när jag lägger upp fötterna på bordet ibland. Liten är normalitetens ruta. Det gäller att töja ut den så att man får plats.

Ibland kan det kännas som att man har sett allt av något. Jag ser ganska mycket nycirkus, och då kan jag tänka att nu finns det inget mer man kan göra med parakrobatik eller på en trapets eller på påle. Nu har jag sett allt och resten jag ser kommer bara vara en upprepning.

Då är det skönt att bli överbevisad. Som igår när jag såg Cirque de Soleil. I nästan varenda nummer fanns något att bli förvånad och överraskad över. Nya grepp och lyft. En otrolig styrka. Eller bara simultanitet, som när 16 personer samtidigt klättrar upp på pålarna.

Jag gladde mig också åt homoerotiken i några av akrobatnumren, och åt alla fina kroppsstrumpor som artisterna hade.

Klungan är fantastiska. Vad mer kan jag säga? Kombinationen av fysisk och intellektuell humor med västerbottnisk knorr i "Det är vi som är hemgiften" får mig helt på fall. Omöjligt att återberätta, och recensionerna jag läser är visserligen sanna och beskrivande men faller platt. Vissa saker måste upplevas.

Sent i föreställningen gör de alla fyra en liten dans med solfjädrar. Gravallvarliga står de sedan på en rad, med solfjädrarna för ansiktet. Så säger en av dem "Jag har gett upp hoppet.." och innan han hinner fortsätta meningen så har min hjärna massa alternativ. Hoppet om livet kanske. Så fortsätter han prata, egentligen utan att ha gjort någon paus, men våra hjärnor är så snabba ibland "…att någonsin hitta…" kärleken tänker jag automatiskt "…en mogen avocado."

"Jag har gett upp hoppet om att någonsin hitta en mogen avocado". Där har jag för alla mina förhastade slutsatser. Inte något högtravande flum om kärleken utan så jäkla rakt på sak. Det är ju så sant, det är sådana saker man ger upp hoppet om. Det är sådant som gnager en och tar ens tid. Sådant man skapar strategier för (när jag vill vara säker på att få en lagom mogen avocado köper jag dem till hutlösa priser i saluhallen).

Ni ser, det går inte att förklara. Men föreställningen var fantastisk. Som det bästa av flygande cirkusen i expressfart, kombinerat med Torgny Lindgren på LSD säger min man och blir sedan mycket nöjd när han surfat rätt på SVD:s recension som nämner just de två komponenterna. Dessutom har alla fyra helskägg, vill jag lägga till. 

Vi är alla vinnare. Guldmedaljörer. Det lärde Bob Hansson mig på parkteatern i Vitabergsparken härom veckan. Vi har alla varit en liten spermie i pappas pung, och bland 200 miljoner andra spermier så var det just vi som vann det stora racet, som kom fram först till ägget. Som tog guldmedaljen. Och oavsett vad vi gör resten av livet har vi guldmedaljen kvar.

Jag älskar när många människor gör sig exakt likadant. En koreografi på en dans- eller musikalscen med fullständigt synkroniserade, precisa rörelser. Eller vanligare, 50 motionärer på Friskis & Svettis som tar likadana steg. Allra bäst blir det på mitt favoritpass; Majas pulspass med lite svårare steg. Dit går bara de som klarar av att ta koreografi och vi hoppar, snurrar och sträcker armarna över huvudet i takt med musiken.

Jag tror att om jag inte hade haft så stor politisk koll, och hade fått se en sovjetisk militärparad med taktfast marscherande soldater så hade jag njutande nickat med i takten. Jag hade säkert kunnat vara imponerad av en tysk OS-invigning på trettiotalet. Kunnat känna delaktigheten i att få göra samma sak, i takt med andra. De visste vad de gjorde, de där diktatorerna. 

Skådespelarna och dansarna i Birgitta Egerblads "Stor och Liten" har två saker gemensamt. Det första är att de alla inledningsvis har likana kläder. Beiga dräkter i olika nyanser och, bestående av en trist kavaj och en plisserade kjol som slutar nedanför knät. Peruker i form av blond page med lugg. Rätt skönt att låta kvinnan vara utseendenorm för en gångs skull. Men jag skulle aldrig vilja se ut så där.

Det andra de har gemensamt är jag desto mer avundsjuk på. Allihop använder de sina kroppar som uttrycksmedel. Axlar, knän, höfter, händer - allt används för att uttrycka en känsla, förstärka ett ord eller motsäga det. Mitt i ett gräl tar någon ett skutt för att betona hur korkad grälmotståndaren är. Och det är så oerhört tydligt. Ett språk som går rakt in.

Jag skulle vilja kunna uttrycka mig så. Men jag varken kan eller vågar. Jag kan inte frikoppla min kropp tillräckligt från mina känslor, har aldrig lärt mig använda kroppen så medvetet. Och jag vågar inte riktigt försöka för jag vet att jag bara kommer se fånig ut. Ansträngd. Det är som med dans som ska vara sexig, salsa eller så, om man inte har det rätta svänget i kroppen utan bara gör rörelsen rätt till 90% så blir det helt fel. Då blir det inte nästan sensualism man uttrycker, utan avtändande töntighet. Allt eller inget.

Fast hemma, när jag är själv, dansar jag järnet. Jag ser i spegeln att det inte ser bra ut, det är bara misslyckandet i att nästan kunna uttrycka en känsla. Men man måste kanske börja där.

Jag har höga förväntningar på Dansparty på Dansens hus. Ser fram emot att få se en potpurriföreställning med det bästa av modern dans. Tyvärr känns det inte så, utan snarare som ett snabbt fixat hopplock. Konferencier Lars Bethke stjäl showen från dansnumren, och jag tycker lite synd om dansarna. Kanske hade de lyst mer mot bakgrund av en trist presentatör. Några nummer sticker ändå ut. 59° North består av klassiska dansare från Operabaletten i moderna koreografier. De känns lite som Cullbergbaletten gjorde förr, och inspiration från Mats Ek lyser igenom. Jag ska nog se en helföreställning med dem någon gång. Kombinationen av klassisk danskropp och modern koreografi är spännande.

Ett utdrag ur Lotta Melins dansperformance "Rörande Diana Palmers försvinnande" väcker också mersmak, inte bara för att Jan Håfström långsamt promenerar över bakscenen utan för att energin går in i mig. Jag tar emot utan förbehåll.

I New York i vintras såg vi föreställningen Fuerza Bruta. Off-Broadway i en teaterlokal med lätt industriell känsla kom vi in via ett källarutrymme. Själva föreställningslokalen stor och hög i tak. Publiken stod mitt på scengolvet.

Så började föreställningen. Aktörer på podier mitt ibland oss, klättrande på väggarna, springande på löpband, glidande på ett vattenfyllt genomskinligt gummitak strax över våra huvuden. Allt slutar med gemensam dans i vattenstril. Jag har fantastiskt roligt, är helt uppfylld.

Någon månad senare läser jag om Bounce nya föreställning Caution och inser att de nog varit i NY för att hämta inspiration, på samma ställe som jag. Funderar på om jag ska se den och gör det till sist, som en representationsjobbgrej. Föreställningen är bra. Jag har kul. På slutet får man dansa i skum och bara det är ju värt biljettpriset.

Bounce anstränger sig, gör en bra show och de har hittat på några saker som de inte hade off-Broadway. Men ändå är det inte the real thing för mig. Inte lika häftigt. Jag funderar på om det är för att känslan av kopia lyser igenom. Eller är det att jag har sett det förut? Mina kollegor är överväldigade. Så kanske är det bara jag som inte har upplevelsen för första gången. Går det att se liknande saker flera gånger och ändå få samma kick?

Jag är inte så hemskt förtjust i klassiker, Shakespeare och andra gamla dramer. Jag vet att många säger att de skrev så fantastiskt så att det finns mycket att känna igen sig i, även i vår tid. Men så brukar inte jag uppleva dem. Jag brukar tycka att de känns hemskt främmande.

Ibland händer det ändå att jag ser en klassisk pjäs, oftast på någon annans initiativ. Tänker att jag ska ge dem en chans. Nu i veckan var det Tjechovs Tre systrar, på makens förslag. Pjäsen handlade om längtan, att hela tiden tro att livet blir bättre om man är någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Moskva, istället för där man råkar vara. Eller om man slipper leva med sin korkade karl. Det kan jag relatera till, känna igen mig i. Så är den bara hundra år gammal också.

Samtidigt fanns det stora skillnader mot idag. Jag vill skrika till karaktärerna på scen "men flytta till då!" eller "skilj dig då!". Om du nu tror att livet blir så mycket bättre av det. Men de gör ingenting, de bara går där. Kanske hade det inte spelat någon roll, kanske hade de känt sig lika olyckliga ändå. Fast kanske hade det funkat. Och om det inte funkade så hade de varit lite närmre en insikt om att man faktiskt får ta ansvar för sin egen lycka. 

Jag tycker ofta att saker kommer i kluster i livet. Just nu handlar mycket om femtiotalet. Det började med att maken klarade alla femtiotalsfrågor i nostalgispelet. Så hittade jag TV-serien Mad Men och såg filmen Revolutionary Road. Men kulmen kom igårkväll. 

Vi spenderade kvällen på "The Dinner Club", en konstexperiment och en föreställning där publiken spelar med, i form av en etikettkurs på femtiotalet med efterföljande middag och dans. Vi fick lära oss mingel och flirt, bordsetikett och rumba och därefter piffa upp oss. Det fanns klänningar att byta till och läggningsvätska till håret.

Middagen var examination. Lärarna gick runt och kollade att man skötte sig och satt rak i ryggen, och efter dansen fick vi alla varsitt diplom, enligt vilket vi uppnåt hög/medelhög förfining. På alla sätt en väldigt trevlig kväll - för det var just trevliga vi skulle vara mot varandra.

Jag tänker att kvällen ska sätta ljuset på mänskligt sällskapsbeteende och våra normer. Både hur de var på femtiotalet, men också hur de är idag, genom att titta på dagens normer med några decceniers distans. Vad står sig och vad står sig inte? Helt klart är att könsrollerna inte står sig - men att låta bli att prata om sjukdomar när man minglar är nog fortfarande relevant.

Nästan mest spännande var att några av deltagarna uppfattade kvällen som en faktisk etikettkurs.

Det finns saker som man inte har en aning om att man kommer att gilla, och som man därför inte tar sig för, såvida det inte är någon eller något helt annat som styr. I veckan var det min man som styrde in mig på en rysk poesiuppläsning (gillade) och igår var det datumfaktorn i kombination med svärmor: Om man vill se en föreställning en viss lördagkväll i Umeå så får man ta vad som visas.

Det som visades var en konsert på Norrlandsoperan med Storis och Limpan Band, nyckelharpa och gitarr, tolkningar av folkmusik. Lät inte så värst upphetsande, men varför inte? Så visade det sig vara toktrevligt. Nyckelharpa lät inte alls lika gnälligt live som i TV, utan istället riktigt svängigt kompat av gitarren. Storis och Limpan berättade långa och smågulliga och ibland roliga historier om alla låtar. Konserten var strax över en timme lång, så man han inte tröttna. Jag kommer nog inte köpa deras skiva, men jag känner att mina vyer vidgades en aning.

Dessutom fick jag bonus. På Norrlandsoperan har de också ett minigalleri. Där visades ett videokonstverk om ett gäng hästar som släppts in i en stor katedral. Långsamma bilder av hästkroppar som klampar fram mellan pelare och statyer. Slickar på golv och kliver upp för trappor. Skitmysigt att sitta där ensam i mörkret och se.  

Poesi har aldrig varit ett av mina stora intressen, förutom i en romantisk period jag hade som femtonåring. Men det gick över och sedan dess har de flesta dikter varit tämligen platta i mina ögon. Igår förstod jag vad felet är. Dikter ska inte läsas med ögonen. De ska lyssnas på med öronen.

Min litteraturintresserade make tog med mig på rysk poesikväll på vårt lokala bibliotek. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant, utan följde med för att det är trevligt att dela sin kärleks intressen ibland. Så visade det sig att jag gillade dikterna och njöt av analysen.

Efteråt bläddrade jag i några böcker för att titta närmare på dikterna jag just hört upplästa. På pappret är de lika platta igen. Men nu vet jag bättre. Jag får läsa dem högt nästa gång. Eller vänta på nästa diktuppläsning.

De första tjugo minuterna vet jag vad pjäsen handlar om. Tio minuter senare är jag inte lika säker. En stund till försöker jag förstå vad pjäsen handlar om innan jag släpper det. Inte spelar det så stor roll. Den handlar väl om det jag ser och hör, det jag associerar till.

Istället lyssnar jag på texten, om blodpuddingar som faller från himlen, skörten på läkarrocken som fladdrar i vinden som flaggor på nationaldagen och massa andra fina liknelser som jag alla har glömt men som jag tyckte om i stunden. Rader av underfundigheter i sjuttio minuter, med musik och sång på slutet.

Pjäsen heter Karlsson, av Kristina Lugn, på Teater Brunnsgatan 4. Visst känns det som att man måste ha sett en pjäs av Kristina Lugn ifall man vill hävda att man är en kulturknutte i Stockholm? Nu kan jag bocka av det från listan. Och jag hade riktigt trevligt.

Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig sett en konsert där någon spelar cello och sjunger popmusik till. Förrän på nyårsafton, på ett alternativfik i Denver, Colorado. En söt poppojke sjunger egna låtar till sin cello, till och från ackompanjerad av en gitarr och en bas.

Därefter går det bara fem veckor tills jag får se det igen. Lise & Gertrud har show på Södra Teatern, och sjunger nyskrivet och covers till Gerturds fantastiska cellospel. Tänk att en cello kan göra så många olika ljud.

Precis som killen på nyårsafton har Lise & Gertrud ett gäng mycket engagerade fans. Ni som har sett Yes Man kan tänka på Allisons beundrare där, så förstår ni vad jag menar. Jag undrar om grupperna av överentusiastiska fans är något på spåren. Är cello och sång den nya stora trenden? Eller är det bara ett sammanträffande. Framtiden får utvisa, som det heter.

Även i ett annat avseende påminns jag om nyår. Föreställningen heter "Liv är att ta sig ut". Man måste komma ut och leva, menar de. Eller "Live it" som vi formulerat det fem veckor tidigare.  

När jag bodde ute i Alby, Norra Botkyrka, såg jag alla Cirkus Cirkörs föreställningar. De har sin hemvist där, med träningslokal och skola. Jag såg varenda skolföreställning, och alla de ordinarie. Det hände inte så mycket annat i Alby. Så har det gått några år sedan dess, och jag har tappat kontakten med dem när en vän frågar om jag vill hänga med på deras nya föreställning.

TIll min förvåning ser scenen ut som en gammal cirkusmanege. De har glitterkostymer, trollar och spexar. Det finns en cirkusdirektör. Den traditionella cirkusen som de en gång revolterade mot har de nu gått tillbaka till för inspiration. Resultat är inte alls dåligt, ganska kul, men rätt förvånande. Inte lika nytt som nycirkus brukar vilja vara, och det kanske är skönt. Allra bäst är trapetsnumret. Jag har aldrig sett något förut som ens varit i närheten.

Efteråt går vi till Nordic Light för att ta en drink. Även där vibbar från en svunnen tid. På en vägg projiceras ett platt, dataanimerat landskap. Ett rutnät av självlysande streck. Får mig att tänka på filmen Tron som var fasansfullt cool 1982, där Jeff Bridges ramlar in i sin dator och slåss mot elaka datavirus i en grönrutig omgivning. Fantastiskt då, obegripligt nu. Men snyggt på en vägg i en bar.

Under hela första låten står dansaren stilla och äter en mazarin. Hon har rosa kläder och mustasch. Sedan är det tyst i säkert fyra minuter medan hon går omkring på golvet. En ganska normal inledning på en modern dansföreställning. Just den här heter Rosa Löften.

Det som inte är vanligt är att jag har med mig en vän från landsorten som har sin moderna dans-premiär. Min egen upplevelse är leende och njutning, men jag kan inte låta bli att snegla mot min vän som har ett nollställt ansikte. Vad tycker hon? Är det bara konstigt? Jag blir nästan nervös. Vad har jag utsatt henne för? Tack och lov slipper hon betala i alla fall, jag bjuder.

Efteråt visar det sig att hon varit helt fascinerad och tyckt att det visserligen var ganska knäppt, men skitkul. Fast, säger hon, om jag skulle berätta det här för gubbarna som jag jobbar med på vägbygget, då skulle de inte förstå någonting.

Magnus Härenstam som Hitler - det känns som det främsta skälet till varför jag väljer att gå och se "Producenterna" på Chinateatern. Det visar sig också vara det främsta skälet, men i kubik. Man får inte bara se Magnus spela Hitler, utan man får se Magnus spela en totalfjollig teaterregissör med ledordet "gör det gay", som i sin tur spelar Hitler. Fjollhitler alltså, i glamuniform. Och det är ju rätt roligt.

Annars njuter jag av kostym och scenografi, men jag är inte totalsåld. Jag har trevligt men jag kommer inte rekommendera föreställningen till alla mina vänner. Men jag blir i alla fall inte förolämpad, som damerna jag läste om vilka upprört sade till varandra "såg du att de hade hakkors på scen!".

Jag trodde att Akademibokhandeln skulle vara full med folk, att det skulle vara kö långt ut på gatan. Men det är det inte. Det ser ut ungefär som vanligt. Inte ens fullt i fiket. Jag får tag på en mysfåtölj med ett eget litet bord i utkanten av cafédelen, med utsikt över stolarna med åhörare.

Jag beställer min vanliga bagel med salami och väntar. Så kommer hon. Susan Faludi. Kvällens gäst på Akademibokhandelns författarscen. En amerikansk samhällsanalytiker, feminist och författare till bland annat Backlash. Superstjärna i min värld, men inte i alla andras visar det sig på jobbfikat dagen efter. Men jag brukar å andra sidan aldrig veta vem Idol-Bengan är.

Susan Faludis senaste bok handlar om hur de traditionella familjevärderingarna blomstrade i USA som ett resultat på 9/11. Hur alla män skulle bli John Wayne och kvinnorna visa sin patriotism genom att föda fler barn. Hur attackerna gjorde att alla sa att familjen måste återupprättas och resultatet blev att talibanerna lyckades göra de amerikanska kvinnorna mindre fria. Med en bok full av exempel bevisar hon sin tes och åter förvånas jag av hur annorlunda det amerikanska samhället är mot det europeiska.

Likaså gör Susan Faludi. Hon berättar att hon kom på tanken att skriva boken när hon var i Europa under bombningen i London och märkte att ingen sa något om familjens förflackning här. Jag funderar på om jag ska köpa boken för att läsa in mig på amerikansk kultur inför min resa dit senare i år. Men jag avstår, hon är en så briljant föreläsare att jag är säker på att hon sagt det viktigaste. Dessutom vet jag att sättet att skriva samhällslitteratur är ett exempel av amerikansk kultur som jag inte riktigt lärt mig uppskatta. De tusen exemplen som författarna alltid använder för att bevisa allt blir efterhand lite sega att läsa. Men jag skulle gärna velat ha henne som middagsgäst. Jag tror att det hade blivit lysande konversation.

Jag ser "Bernardas hus" på Dramatens lilla scen och den handlar om famlijekonflikter. Just i den här pjäsen en dominerande mor och syskon som konkurrerar med varandra. I andra pjäser andra familjekonflikter. På vägen hem funderar jag på hur många av de pjäser jag sett som handlar om konflikter inom familjen. Majoriteten, känns det som.

Först blir jag less, finns det inte något annat att skriva om. Men så ändrar jag mig. Familjen, ens föräldrar, syskon och barn, partner och käresta, är så viktig i de flestas liv. Den påverkar oss på ett så grundläggande plan. Vi är så beroende av att det ska fungera. Pjäserna måste nog skrivas. Och jag tycker trots allt att de är mycket mer intressanta än de otaliga pjäser som handlar om hur det är att vara skådespelare. Ska man navelskåda så kan man i alla fall göra det kring något som är någorlunda allmängiltigt.

En annan evig historia. En av skådespelarna är naken på scen. Känns som att man har sett det förut. Hur många gånger som helst. Ni får komma på bättre trick än så för att få min uppmärksamhet.

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

Förra gången jag hade varit på stadsteatern sågade jag pjäsen. Det var Per Gynt och jag tyckte att handlingen var kalkon, helt orealistisk, och på det dömde jag ut den. Nu har jag varit där igen, sett Mästaren och Margerita som har en precis lika konstig handling den - och jag älskade den!

Mästaren och Margarita utspelar sig i Moskva. Den handlar om en författare som skriver en bok om Pontius Pilatus. Den handlar om satan med anhang som kommer på besök och sätter upp varieté. Om brutal död, ett möte på författarklubben, sinnessjukhus, en teaterledning som försvinner, en älskande kvinna som säljer sin själ. Och så förstås hur Pontius Pilatus kände sig när han fattade beslutet att avrätta Jesus.

Inte en helt lätt handling att ta till sig alltså. Men det funkar. Så då var det kanske inte bara handlingen det var fel på i Per Gynt. Mästaren och Margarita har nog en grundfråga som talar mer till mig. Men det handlar så mycket om framställningen också. Att gå utanför ramen och använda hela teatermediet.

Där Per Gynt bara var texten på en scen är Mästaren och Margarita så mycket mer. Musik som bär föreställningen, med liveorkester på scen. En spännande scenografi och fantastiska kläder. En koregrafi och regi som hjälper fram handlingen. Och denna gång är jag på gott humör när jag går hem.

Kollegans makes syster blir sjuk och kan inte utnyttja sina operabiljetter. Så på förmiddagen bestämmer vi att vi ska gå på opera samma kväll, och hon får hämta biljetter på lunchen. Jag är lite svårflirtad först, opera är inte riktigt min grej. Men så säger hon att Mats Ek har gjort koreografin och då är jag fångad. Mats Ek är min grej.

Halv åtta samma kväll sitter vi på tredje radens fond när ridån går upp. Scenen är full av människor i svarta kostymer och hatt. De rör sig som ett stim. Så faller några ur. Snabba handviftningar. Flexade fötter. In i ledet igen. Mycket Ekskt. Jag njuter av dansen. Sången och musiken passerar bara förbi, men dansen, kostymerna och scenbilderna är fantastiska.

Än bättre blir det när Orfeus, som det handlar om, stiger ner i underjorden. De svarta kostymerna hänger på sniskan på oformliga kroppar. Någon har bara kavaj, en annan bara slips, några i kalsonger. Är de nakna? Nej, de har fått nya sydda kroppar, med putande magar, puckelryggar, bredrumpor eller en enda tjock vad. Jag älskar det.  

Andra akten är inte alls lika bra. Där är det mycket mer sång, bara sång, utan dans. Inte så förvånande på en opera, men det passar inte mig. Märker hur jag sitter och väntar på att de ska sjunga klart. Så blir det lite dans igen och jag ler. Dans är verkligen min konstform. Opera är det inte.

Jag har fördomar mot de klassiska pjäserna, de som spelas år efter år. Mot Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Tycker att de är pompösa och orealistiska. Ganska trista. Ett tag när jag umgicks mycket med skådespelare så hände det att jag avslöjade min syn på klassikerna. Möttes alltid av förvåning, nästan förtvivlan.

"De klassiska pjäserna är så allmängiltiga" fick jag höra. "De handlar om de stora frågorna, om människorna. Man kan hitta allt i Shakespeare". Pyttsan. För mig blir de bara en bunt orealistiska historier med känslor som är alldeles för drastiska för att man ska kunna relatera till dem. Total kärlek eller totalt hat, toppat med lite död. Den verkliga konflikten, den som vore spännande att spela på landets scener, den är inte alls så enkel. Där är känslorna mångbottnade och flertydiga och de flesta av oss fastnar i att inte göra så mycket alls. Inte ta konflikter. Inte följa vårt innersta begär för att vi knappt vet hur man lyssnar på det. Sådant vill jag se pjäser om.

Men så ibland tänker jag att jag kanske varit orättvis mot klassikerna. Och orättvis mot Strindberg och Ibsen som jag nästan aldrig sett när jag buntar ihop dem med hopplöse Shakespeare. Så när jag får frågan om jag vill se Per Gynt på Stadsteatern hänger jag på. Det kan ju bli kul, eller i alla fall intressant.

Föreställningen är fyra timmar lång. Per Gynt börjar som utstött yngling i norsk by, där han drömmer om att bli kejsare, slåss och snor en brud och blir kär i en blyg viol. Han träffar en trollprinsessa och gifter sig nästan med henne (fast det är nog en dröm). Han tvingas flytta ut i skogen men blyga tjejen följer efter. Då dyker trollprinsessan upp med hans son - tada - och han smiter igen. Gräver guld i USA och blir stormrik på att handla med slavar över Atlanten. Blir strandad i en öken och mobbad av apor. Hittar ett gäng hippies att vara profet över, men blir avlurad pengarna. Bestämmer sig för att bli historiker och åker till Egypten där dårar utnämner honom till kejsare. Sedan ett skeppsbrott. Börjar handlingen osa kalkon?

Till slut kommer han tillbaka till Norge, återser den blyga violen som med ett leende väntat i 40 år och dör efter att tre gånger ha fått uppskov av döden. I andra akten förstår jag pjäsens sensmoral. Den handlar om hur man ska leva sitt liv, om att vara sig själv, om självkännedom och om vad orealistiska drömmar gör med ens själ. Men det hade kunnat sägas mycket mindre långrandigt och mer intressant. Hela den sista timmen hoppas jag att han ska dö så att pjäsen tar slut och när han återigen får nya uppskov suckar jag inombords.

Slutsats: Fortfarande klassikerskeptisk.  

Luciamorgon på jobbet och vi bjuds på snofsigt luciatåg. Tio tonåringar från musikgymnasium som med vägledning av dirigent och stämgaffel sjunger i minst fyra stämmor. Det ska vara tjusigt antar jag, men mig går det helt förbi. I mina öron blir det snarare en naglar på tavla-effekt. Dessutom är jag konstant nervös att någon av dem ska missa en ton. Som att titta på trapetskonstnärer utan skyddsnät.

En historisk tillbakablick: Skolkören på högstadiet. Hundra flickor som är lovade en resa till körledarens hemland Italien. Det heter turné, men det handlar om att sjunga på några skolor och sedan äta glass och ligga på stranden. Självklart vill man följa med. Att kören dessutom tränar på lektionstid är bara bonus.

Man får sjunga upp för att ingå i kören. Jag gör det som alla andra. Står där på bakersta raden i andrastämman och sjunger för full hals hela första året. Tills en dag när körledaren mitt i sången säger med tordönsstämma "Någon sjunger falskt". Hans pekande finger landar på mig. Generad drar jag en vals om halsinfektion. Några veckor senare är jag tillbaka. Mimar mig igenom det sista året. Bussresan till Italien hägrar. 

Hopp fram några år. Studenttiden. Jag sjunger till radion hemma i lilla dublettlägenheten. Min kombo säger "varför sjunger du inte i samma tonart som radion?". Några år senare igen och min make säger samma sak. Numera har jag lärt mig att inte sjunga så någon annan hör. Men fortfarande, varje gång jag hör körsång så kryper det i mig.

Kryper av obehag för att tonerna som ska vara behagliga inte är det i mina öron. Och kryper av rädsla för att de ska behöva uppleva samma sak som jag. En gång i tiden tyckte även jag att jag sjöng bra. Behöver jag säga att jag inte ser på idol.

På samma vecka går vi både till Dramaten och Nationalmuseum. Ett otypiskt val för oss. Mer karakteristiskt hade varit Dansens hus och Moderna. Men man måste ju vidga sina vyer lite. Fast inte helt. På dramaten ser vi en pjäs skriven av en kvinna, med kvinnor i rollerna (självklart på lilla scen). En vit mans pjäs om ångest är mer dramaten-mainstream. På Nationalmuseum tittar vi visserligen på de klassiska målningarna, men vi gör det ut queerperspektiv.

Dramaten. Gäckanden av Marie-Louise Ekman. En öm pjäs om en gammal kvinna som får nya bekantskaper och berättar för dem om sina otacksamma döttrar. Dessutom skäller hon ut sin sedan länge döde make via medium. Publiken bestod till ungefär 85% av pensionerade damer i sällskap med varandra, sina döttrar eller sina män. Jag undrar hur döttrarna och männen kände det vid utskällningarna på scen. Kände de sig också träffade för att de besökte mamma för sällan? Jag ska låta bli att skaffa barn, så att jag inte kan kasta dem i skuldfällan. Pjäsen var förresten riktigt rolig. Bra. Hade varit ännu bättre om man strukit två karaktärer.  

Nationalmuseum. Som jag brukar tycka är så trist. Rader på rader av porträtt eller nakna damer legitimerade av gamla grekiska myter. Men för första gången tittar jag på maktperspektivet i tavlorna, på sexualiteten, de inbördes relationerna. Och ser massa saker jag inte brukar se. Har roligt på Nationalmuseum. Jag måste skicka ett tackkort till vår vän som guidade oss.

I flera månader har biljetterna bränt i fickan. Det var inte lätt att komma över dem, men jag lyckades. Första bänk till och med. Mats Ek, den fantastiske koreografen, tidigare konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Michail Barysjnikov, den mytomspunne ryssen, avhoppad under kalla krigets kallaste dagar. Ana Laguna, en av Cullbergbalettens stjärndansare. De båda senare i en nykoreograferad duett av den förste. Naturligtvis utsålt sedan länge. Bra jobbat av Kenneth Kvarnström.

Äntligen är dagen inne. Och den börjar dåligt. Dunderförkylning och muskelsträckning. Orkar knappt göra frukost till mig själv. Hur ska jag orka? Men detta går inte att missa. Tar ledigt från jobbet på eftermiddagen för att samla krafter.

Föreställningen inleds med en dansfilm i bröderna Marx anda. I rollerna bland annat en Tatraplan. Första gången jag ser en sådan röra sig. Jag gillar filmen skarpt, men vet att sammanlagd föreställningslängd är en timma. Ju längre filmen går, desto mindre dans.

Så till slut står de där. Båda med fantastisk utstrålning. Ana än mer imponerande än Michail. Otrolig precision i rörelserna. En koreografi som är mycket Mats Ek. Precis vad jag väntat på. Och ändå är jag en aning besviken. Kanske för att jag bara fick 22 minuter och det känns lite snabbproducerat. Kanske för det eviga bordet som dansarna bär omkring på (varför måste moderna dansare ha ett bord!?). Men allra mest för att sedan jag såg Cullbergbaletten med Mats Eks fantastiska Fluke för flera år sedan har ingen annan föreställning kunnat komma i närheten. Det är tugnt att ha sådana upplevelser bakom sig.

Vi har ett presentkort på Dramaten, sedan nästan fyra år tillbaka. Till och från har vi kollat igenom Dramatens utbud, för att hitta något att gå på. Utnyttja vår present. Men Dramaten är så bra på att förstöra saker. Överladda dem med kulturprettoångest. Och jag är ändå en sådan som läser essäerna i kulturdelen och gärna ser modern dans, så mitt problem handlar inte om att jag aldrig sett något mer komplext än Dirty Dancing.

Kan inte en pjäs vara meningsfull och ha något allvarligt att säga utan att vara ångestladdad. Vad är fel med att vara till exempel funderande, reflekterande eller försonande? Nej, mörkt ska det vara. Mörkt som fan. Arvet efter Bergman regerar. Och förstås texter av Strindberg, Norén, Ibsen och Shakespeare. Undrar om det funnits en Dramatensäsong utan den kvartetten i modern tid. Det som inte är ångest känns vit-man-trist. Mycket är båda.

Några klipp ur Dramatens program för hösten: En pjäs kallas för ett surrealistiskt mardrömsspel. Nästa ett apokalyptiskt bondedrama. "En resa som trasar sönder henne" säger regissören om en tredje. "Man njuter samtidigt som pjäsen tar ett stryptag runt halsen", är en annan regissörs stolta omdöme om en fjärde pjäs. Priset för mest nyskapande marknadsföring går till pjäsen som beskrivs som "En psykedelisk kulturkrock mellan Wagner och fallet med Natascha Kampusch".

Till min stora förvåning hittar jag något som beskrivs som rolig och kärleksfull. Marie-Louise Ekman har skrivit. Jag bokar biljetter och hoppas på det bästa. Att den inte bara är rolig i jämförelse med Norén och grabbarna, utan också för mig.

"Mitt hjärta brister" på Folkoperan. Dans-opera om kärlek. Jag är inget stort operafan men det är Birgitta Egerblad som har regisserat och hennes förra föreställning, dans-teatern "Händelser i hemmet" var något av det bästa jag har sett. Denna är inte lika bra. Men definitivt tillräckligt bra.

En episodisk föreställning om kärlek. Dråpliga scener blandat med smäktande kärlekssånger. De dråpliga scenerna ger mig mest. Jag har kanske upplevt för lite kärlekssorg för att bli alltför berörd av arior. Pinsamheter däremot, de har jag upplevt några stycken. Befriande att få skratta åt dem istället för att själv ha orsak att bli generad. Människor som driver med sig själva inspirerar mig att inte ta mig själv på alltför stort allvar.

Till slut kommer jag iväg till stadsteatern för att se Jösses Flickor - Återkomsten. Första akten är ett sammandrag av sjuttiotalets pjäs. Andra och tredje akten utspelar sig de senaste tio-femton åren och försöker ta tempen på feminismen idag.

Sjuttiotalsdelen är full av hopp. Visar på det svåra för kvinnor att förena barnmed karriär. Svårigheten att få plats i politiska församlingar. Att bli accepterad i yrkeslivet. Den ständiga underordningen under den egna maken. Men ändå går det framåt och i refrängen sjunger de "Vi kan, vi vill, vi törs".

Nutiden står det sämre till med. Feminismen är splittrad. Vilka kvinnor ska man fokusera på? Solidarisera sig med. Invandrade? Funktionshindrade? Lesbiska? Eller bara helt vanliga vita heterokvinnor. Utvecklingen går inte längre framåt. Det är inte lika ok att vara arg på samhället. Vi har ju det ändå så bra. Men de unga kvinnorna har det inte bra. Och är det inte samhället det är fel på måste det vara dem själva. Så skär de sig, svälter sig eller försöker hitta lyckan i kärlek. Internaliserar samhällsproblemen i den egna kroppen. Pjäsen slutar utan något bra svar.

Den gör mig ganska deprimerad. Både för hopplösheten och för att jag själv känner skuld. Skuld för att jag har det rätt så bra nu. Har kämpat mig till respekt, till en position där jag oftast blir lyssnad på, har enbra man, ett bra jobb, bra med pengar. Så sitter jag här i min lilla bubbla och mår bra, gör inte mycket för att förbättra för andra. Jag kan och jag törs, men jag vill inte. Har tröttnat på att rädda världen. Gett upp. 

Så småningom inser jag att det jag själv gjort inte är så illa heller. Som kvinna lever jag för mig själv, efter min vilja, för mina behov, istället för att offra mig för andra. Vill behaga mig själv istället för att behaga män. Jag har brutit mig ur kvinnorollen, och det ska jag inte känna skuld över. Det ska jag vara stolt över.  

Som ett födelsedagskalas för en kär gammal vän. Så kändes det att vara på Cullbergsbalettens jubileumsföreställning igår. Baletten fyller fyrtio, och jag har på intet sätt varit med från början. Bara sett deras föreställningar de sista fem åren.

Det är lätt att bli vän med Cullbergbaletten. De bjuder in. Sätter sig inte på några höga hästar. Har humor. Modern dans misstas ofta för att vara pretto och svårtillgängligt. Inte Cullbergbaletten i alla fall. Dansarna får ha personlighet, sticka ut. Jag känner igen minst hälften av dem.

Igår fick vi se ett potpurri av deras tidigare föreställningar. Mycket kul, mycket bra och mycket som gjorde mig sugen på att se mer, mer, mer. Hela föreställningar, både gamla och nya. Synd att jag inte kunnat lära känna dem tidigare - jag hade velat gå på varenda föreställning från sextiotalet och framåt.