Stockholm dagtid

Det är kanske lite udda, men jag är fascinerad av kraftverk. Geotermiska är min favorit, sådana som tar upp hett vatten ur vulkanisk jord, och låter ångan driva turbiner. Vi besökte ett sådant på vår bröllopsresa. Ett annat spännande semesterminne stammar från ett vattenkraftverk i Norrland. Det är något monumentalt med dem som jag gillar. Lite som stora kyrkor.

Sveriges första kärnreaktor finns i ett bergrum under KTH, och givetvis måste jag gå dit när chansen uppstått. En modern dansföreställning ska spelas där, så jag bokar biljetter. Själva kärnreaktorn är inte kvar förstås, och rummet är sanerat på radioaktivitet.

Hela veckan har jag sett fram emot besöket, men när det äntligen är dags är känslan snarare irritation. Det är svårt att hitta. KTH är stort och någonstans bakom en anonym dörr finns en trappa ner i marken. Ingen vi frågar känner till reaktorn? Visserligen har den inte varit i drift sedan sjuttiotalet, men hur kan man missa något så coolt? Till slut, med hjälp av en bibliotikarie, hittar vi fram bara för att få köa och vänta på en försenad föreställning.

När vi äntligen kommer ner är rummet precis så coolt som jag hoppats. Kalt och högt med mystiska luckor i väggen. Inte jättestort, jag har svårt att förstå att det har rymts en hel tungvattenreaktor. Så börjar föreställningen. Den varar 80 minuter, trots att koreografens idéer bara räckte till totalt ungefär 30 minuter. Men det gör mig ingenting. Jag är nöjd med att ha sett rummet.

Fast visst hoppas jag att få komma tillbaka dit och få se en helt fantastisk föreställning någon gång. Vilken upplevelse det kunde bli.

Förra gången jag hade varit på stadsteatern sågade jag pjäsen. Det var Per Gynt och jag tyckte att handlingen var kalkon, helt orealistisk, och på det dömde jag ut den. Nu har jag varit där igen, sett Mästaren och Margerita som har en precis lika konstig handling den - och jag älskade den!

Mästaren och Margarita utspelar sig i Moskva. Den handlar om en författare som skriver en bok om Pontius Pilatus. Den handlar om satan med anhang som kommer på besök och sätter upp varieté. Om brutal död, ett möte på författarklubben, sinnessjukhus, en teaterledning som försvinner, en älskande kvinna som säljer sin själ. Och så förstås hur Pontius Pilatus kände sig när han fattade beslutet att avrätta Jesus.

Inte en helt lätt handling att ta till sig alltså. Men det funkar. Så då var det kanske inte bara handlingen det var fel på i Per Gynt. Mästaren och Margarita har nog en grundfråga som talar mer till mig. Men det handlar så mycket om framställningen också. Att gå utanför ramen och använda hela teatermediet.

Där Per Gynt bara var texten på en scen är Mästaren och Margarita så mycket mer. Musik som bär föreställningen, med liveorkester på scen. En spännande scenografi och fantastiska kläder. En koregrafi och regi som hjälper fram handlingen. Och denna gång är jag på gott humör när jag går hem.

Kollegans makes syster blir sjuk och kan inte utnyttja sina operabiljetter. Så på förmiddagen bestämmer vi att vi ska gå på opera samma kväll, och hon får hämta biljetter på lunchen. Jag är lite svårflirtad först, opera är inte riktigt min grej. Men så säger hon att Mats Ek har gjort koreografin och då är jag fångad. Mats Ek är min grej.

Halv åtta samma kväll sitter vi på tredje radens fond när ridån går upp. Scenen är full av människor i svarta kostymer och hatt. De rör sig som ett stim. Så faller några ur. Snabba handviftningar. Flexade fötter. In i ledet igen. Mycket Ekskt. Jag njuter av dansen. Sången och musiken passerar bara förbi, men dansen, kostymerna och scenbilderna är fantastiska.

Än bättre blir det när Orfeus, som det handlar om, stiger ner i underjorden. De svarta kostymerna hänger på sniskan på oformliga kroppar. Någon har bara kavaj, en annan bara slips, några i kalsonger. Är de nakna? Nej, de har fått nya sydda kroppar, med putande magar, puckelryggar, bredrumpor eller en enda tjock vad. Jag älskar det.  

Andra akten är inte alls lika bra. Där är det mycket mer sång, bara sång, utan dans. Inte så förvånande på en opera, men det passar inte mig. Märker hur jag sitter och väntar på att de ska sjunga klart. Så blir det lite dans igen och jag ler. Dans är verkligen min konstform. Opera är det inte.

Jag har fördomar mot de klassiska pjäserna, de som spelas år efter år. Mot Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Tycker att de är pompösa och orealistiska. Ganska trista. Ett tag när jag umgicks mycket med skådespelare så hände det att jag avslöjade min syn på klassikerna. Möttes alltid av förvåning, nästan förtvivlan.

"De klassiska pjäserna är så allmängiltiga" fick jag höra. "De handlar om de stora frågorna, om människorna. Man kan hitta allt i Shakespeare". Pyttsan. För mig blir de bara en bunt orealistiska historier med känslor som är alldeles för drastiska för att man ska kunna relatera till dem. Total kärlek eller totalt hat, toppat med lite död. Den verkliga konflikten, den som vore spännande att spela på landets scener, den är inte alls så enkel. Där är känslorna mångbottnade och flertydiga och de flesta av oss fastnar i att inte göra så mycket alls. Inte ta konflikter. Inte följa vårt innersta begär för att vi knappt vet hur man lyssnar på det. Sådant vill jag se pjäser om.

Men så ibland tänker jag att jag kanske varit orättvis mot klassikerna. Och orättvis mot Strindberg och Ibsen som jag nästan aldrig sett när jag buntar ihop dem med hopplöse Shakespeare. Så när jag får frågan om jag vill se Per Gynt på Stadsteatern hänger jag på. Det kan ju bli kul, eller i alla fall intressant.

Föreställningen är fyra timmar lång. Per Gynt börjar som utstött yngling i norsk by, där han drömmer om att bli kejsare, slåss och snor en brud och blir kär i en blyg viol. Han träffar en trollprinsessa och gifter sig nästan med henne (fast det är nog en dröm). Han tvingas flytta ut i skogen men blyga tjejen följer efter. Då dyker trollprinsessan upp med hans son - tada - och han smiter igen. Gräver guld i USA och blir stormrik på att handla med slavar över Atlanten. Blir strandad i en öken och mobbad av apor. Hittar ett gäng hippies att vara profet över, men blir avlurad pengarna. Bestämmer sig för att bli historiker och åker till Egypten där dårar utnämner honom till kejsare. Sedan ett skeppsbrott. Börjar handlingen osa kalkon?

Till slut kommer han tillbaka till Norge, återser den blyga violen som med ett leende väntat i 40 år och dör efter att tre gånger ha fått uppskov av döden. I andra akten förstår jag pjäsens sensmoral. Den handlar om hur man ska leva sitt liv, om att vara sig själv, om självkännedom och om vad orealistiska drömmar gör med ens själ. Men det hade kunnat sägas mycket mindre långrandigt och mer intressant. Hela den sista timmen hoppas jag att han ska dö så att pjäsen tar slut och när han återigen får nya uppskov suckar jag inombords.

Slutsats: Fortfarande klassikerskeptisk.  

Luciamorgon på jobbet och vi bjuds på snofsigt luciatåg. Tio tonåringar från musikgymnasium som med vägledning av dirigent och stämgaffel sjunger i minst fyra stämmor. Det ska vara tjusigt antar jag, men mig går det helt förbi. I mina öron blir det snarare en naglar på tavla-effekt. Dessutom är jag konstant nervös att någon av dem ska missa en ton. Som att titta på trapetskonstnärer utan skyddsnät.

En historisk tillbakablick: Skolkören på högstadiet. Hundra flickor som är lovade en resa till körledarens hemland Italien. Det heter turné, men det handlar om att sjunga på några skolor och sedan äta glass och ligga på stranden. Självklart vill man följa med. Att kören dessutom tränar på lektionstid är bara bonus.

Man får sjunga upp för att ingå i kören. Jag gör det som alla andra. Står där på bakersta raden i andrastämman och sjunger för full hals hela första året. Tills en dag när körledaren mitt i sången säger med tordönsstämma "Någon sjunger falskt". Hans pekande finger landar på mig. Generad drar jag en vals om halsinfektion. Några veckor senare är jag tillbaka. Mimar mig igenom det sista året. Bussresan till Italien hägrar. 

Hopp fram några år. Studenttiden. Jag sjunger till radion hemma i lilla dublettlägenheten. Min kombo säger "varför sjunger du inte i samma tonart som radion?". Några år senare igen och min make säger samma sak. Numera har jag lärt mig att inte sjunga så någon annan hör. Men fortfarande, varje gång jag hör körsång så kryper det i mig.

Kryper av obehag för att tonerna som ska vara behagliga inte är det i mina öron. Och kryper av rädsla för att de ska behöva uppleva samma sak som jag. En gång i tiden tyckte även jag att jag sjöng bra. Behöver jag säga att jag inte ser på idol.

På samma vecka går vi både till Dramaten och Nationalmuseum. Ett otypiskt val för oss. Mer karakteristiskt hade varit Dansens hus och Moderna. Men man måste ju vidga sina vyer lite. Fast inte helt. På dramaten ser vi en pjäs skriven av en kvinna, med kvinnor i rollerna (självklart på lilla scen). En vit mans pjäs om ångest är mer dramaten-mainstream. På Nationalmuseum tittar vi visserligen på de klassiska målningarna, men vi gör det ut queerperspektiv.

Dramaten. Gäckanden av Marie-Louise Ekman. En öm pjäs om en gammal kvinna som får nya bekantskaper och berättar för dem om sina otacksamma döttrar. Dessutom skäller hon ut sin sedan länge döde make via medium. Publiken bestod till ungefär 85% av pensionerade damer i sällskap med varandra, sina döttrar eller sina män. Jag undrar hur döttrarna och männen kände det vid utskällningarna på scen. Kände de sig också träffade för att de besökte mamma för sällan? Jag ska låta bli att skaffa barn, så att jag inte kan kasta dem i skuldfällan. Pjäsen var förresten riktigt rolig. Bra. Hade varit ännu bättre om man strukit två karaktärer.  

Nationalmuseum. Som jag brukar tycka är så trist. Rader på rader av porträtt eller nakna damer legitimerade av gamla grekiska myter. Men för första gången tittar jag på maktperspektivet i tavlorna, på sexualiteten, de inbördes relationerna. Och ser massa saker jag inte brukar se. Har roligt på Nationalmuseum. Jag måste skicka ett tackkort till vår vän som guidade oss.

I flera månader har biljetterna bränt i fickan. Det var inte lätt att komma över dem, men jag lyckades. Första bänk till och med. Mats Ek, den fantastiske koreografen, tidigare konstnärlig ledare för Cullbergbaletten. Michail Barysjnikov, den mytomspunne ryssen, avhoppad under kalla krigets kallaste dagar. Ana Laguna, en av Cullbergbalettens stjärndansare. De båda senare i en nykoreograferad duett av den förste. Naturligtvis utsålt sedan länge. Bra jobbat av Kenneth Kvarnström.

Äntligen är dagen inne. Och den börjar dåligt. Dunderförkylning och muskelsträckning. Orkar knappt göra frukost till mig själv. Hur ska jag orka? Men detta går inte att missa. Tar ledigt från jobbet på eftermiddagen för att samla krafter.

Föreställningen inleds med en dansfilm i bröderna Marx anda. I rollerna bland annat en Tatraplan. Första gången jag ser en sådan röra sig. Jag gillar filmen skarpt, men vet att sammanlagd föreställningslängd är en timma. Ju längre filmen går, desto mindre dans.

Så till slut står de där. Båda med fantastisk utstrålning. Ana än mer imponerande än Michail. Otrolig precision i rörelserna. En koreografi som är mycket Mats Ek. Precis vad jag väntat på. Och ändå är jag en aning besviken. Kanske för att jag bara fick 22 minuter och det känns lite snabbproducerat. Kanske för det eviga bordet som dansarna bär omkring på (varför måste moderna dansare ha ett bord!?). Men allra mest för att sedan jag såg Cullbergbaletten med Mats Eks fantastiska Fluke för flera år sedan har ingen annan föreställning kunnat komma i närheten. Det är tugnt att ha sådana upplevelser bakom sig.

Vi har ett presentkort på Dramaten, sedan nästan fyra år tillbaka. Till och från har vi kollat igenom Dramatens utbud, för att hitta något att gå på. Utnyttja vår present. Men Dramaten är så bra på att förstöra saker. Överladda dem med kulturprettoångest. Och jag är ändå en sådan som läser essäerna i kulturdelen och gärna ser modern dans, så mitt problem handlar inte om att jag aldrig sett något mer komplext än Dirty Dancing.

Kan inte en pjäs vara meningsfull och ha något allvarligt att säga utan att vara ångestladdad. Vad är fel med att vara till exempel funderande, reflekterande eller försonande? Nej, mörkt ska det vara. Mörkt som fan. Arvet efter Bergman regerar. Och förstås texter av Strindberg, Norén, Ibsen och Shakespeare. Undrar om det funnits en Dramatensäsong utan den kvartetten i modern tid. Det som inte är ångest känns vit-man-trist. Mycket är båda.

Några klipp ur Dramatens program för hösten: En pjäs kallas för ett surrealistiskt mardrömsspel. Nästa ett apokalyptiskt bondedrama. "En resa som trasar sönder henne" säger regissören om en tredje. "Man njuter samtidigt som pjäsen tar ett stryptag runt halsen", är en annan regissörs stolta omdöme om en fjärde pjäs. Priset för mest nyskapande marknadsföring går till pjäsen som beskrivs som "En psykedelisk kulturkrock mellan Wagner och fallet med Natascha Kampusch".

Till min stora förvåning hittar jag något som beskrivs som rolig och kärleksfull. Marie-Louise Ekman har skrivit. Jag bokar biljetter och hoppas på det bästa. Att den inte bara är rolig i jämförelse med Norén och grabbarna, utan också för mig.

"Mitt hjärta brister" på Folkoperan. Dans-opera om kärlek. Jag är inget stort operafan men det är Birgitta Egerblad som har regisserat och hennes förra föreställning, dans-teatern "Händelser i hemmet" var något av det bästa jag har sett. Denna är inte lika bra. Men definitivt tillräckligt bra.

En episodisk föreställning om kärlek. Dråpliga scener blandat med smäktande kärlekssånger. De dråpliga scenerna ger mig mest. Jag har kanske upplevt för lite kärlekssorg för att bli alltför berörd av arior. Pinsamheter däremot, de har jag upplevt några stycken. Befriande att få skratta åt dem istället för att själv ha orsak att bli generad. Människor som driver med sig själva inspirerar mig att inte ta mig själv på alltför stort allvar.

Till slut kommer jag iväg till stadsteatern för att se Jösses Flickor - Återkomsten. Första akten är ett sammandrag av sjuttiotalets pjäs. Andra och tredje akten utspelar sig de senaste tio-femton åren och försöker ta tempen på feminismen idag.

Sjuttiotalsdelen är full av hopp. Visar på det svåra för kvinnor att förena barnmed karriär. Svårigheten att få plats i politiska församlingar. Att bli accepterad i yrkeslivet. Den ständiga underordningen under den egna maken. Men ändå går det framåt och i refrängen sjunger de "Vi kan, vi vill, vi törs".

Nutiden står det sämre till med. Feminismen är splittrad. Vilka kvinnor ska man fokusera på? Solidarisera sig med. Invandrade? Funktionshindrade? Lesbiska? Eller bara helt vanliga vita heterokvinnor. Utvecklingen går inte längre framåt. Det är inte lika ok att vara arg på samhället. Vi har ju det ändå så bra. Men de unga kvinnorna har det inte bra. Och är det inte samhället det är fel på måste det vara dem själva. Så skär de sig, svälter sig eller försöker hitta lyckan i kärlek. Internaliserar samhällsproblemen i den egna kroppen. Pjäsen slutar utan något bra svar.

Den gör mig ganska deprimerad. Både för hopplösheten och för att jag själv känner skuld. Skuld för att jag har det rätt så bra nu. Har kämpat mig till respekt, till en position där jag oftast blir lyssnad på, har enbra man, ett bra jobb, bra med pengar. Så sitter jag här i min lilla bubbla och mår bra, gör inte mycket för att förbättra för andra. Jag kan och jag törs, men jag vill inte. Har tröttnat på att rädda världen. Gett upp. 

Så småningom inser jag att det jag själv gjort inte är så illa heller. Som kvinna lever jag för mig själv, efter min vilja, för mina behov, istället för att offra mig för andra. Vill behaga mig själv istället för att behaga män. Jag har brutit mig ur kvinnorollen, och det ska jag inte känna skuld över. Det ska jag vara stolt över.  

Som ett födelsedagskalas för en kär gammal vän. Så kändes det att vara på Cullbergsbalettens jubileumsföreställning igår. Baletten fyller fyrtio, och jag har på intet sätt varit med från början. Bara sett deras föreställningar de sista fem åren.

Det är lätt att bli vän med Cullbergbaletten. De bjuder in. Sätter sig inte på några höga hästar. Har humor. Modern dans misstas ofta för att vara pretto och svårtillgängligt. Inte Cullbergbaletten i alla fall. Dansarna får ha personlighet, sticka ut. Jag känner igen minst hälften av dem.

Igår fick vi se ett potpurri av deras tidigare föreställningar. Mycket kul, mycket bra och mycket som gjorde mig sugen på att se mer, mer, mer. Hela föreställningar, både gamla och nya. Synd att jag inte kunnat lära känna dem tidigare - jag hade velat gå på varenda föreställning från sextiotalet och framåt.

Det är en svår konst att döda sina älsklingar. Länge förstod jag inte varför det var nödvändigt. Jag gick en skrivarkurs där läraren sa att det första stycket man skrev skulle man stryka när man kommit längre. Jag höll inte med. Jag tyckte mina förstastycken var de bästa. De uttryckte orginalidén. Så småningom såg jag att orginalidén inte var bästa. Den var bara första steget mot en riktigt bra idé. Att döda sina älsklingar behövs ibland för att de inte ska skymma den bästa idén.

Poängen med att döda sina älsklingar blev än mer uppenbar för mig igår när vi var på jubileumskonsert för Dompan, Arne Domnerus. Ett helkvällsprogram i Bervaldhallen. Jazztrio, Arne själv i en fåtölj, tre saxofonstipendiater, kammarkör i sällskap med konsertpianist, Lill-Babs, en amerikansk jazzpianist, Christer Sjögren och som grädden på moset Arnes son som omständlig konferencier.

Tre timmar. Många fantastiska musiker. Verkligen fantastiska. Men man hade kunnat stryka sonen, Lill-Babs och kammarkören utan någon skada alls. På slutet när sonen övertalade den enastående amerikanske pianisten att spela ett extranummer drog en våg av uppgivenhet genom den uttröttade publiken.

Efter föreställningen, utanför. Bussar fulla av pensionärer. Medpublikum som försökte sno vår beställda taxi. Tack och lov var taxichauffören ståndaktig.

Opera är inte min grej, men man måste ju ge saker en chans. Så vi går med föräldrarna till Folkoperan. Fullsatt på Rigoletto. Svårt att förstå hur alla foajens människor ska få plats i salongen, men de bara sväljs.

Jag konstaterar att opera nog fortfarande inte är min grej. Speciellt inte när den mycket skickliga sopranen som spelade Gilda tog toner så höga att mina tinningar vibrerade. Men det var ändå definitivt värt en kväll och bättre än väntat. Tre höjdpunkter:
1. Dekoren. De har byggt upp en bakgård med husfasader. Men bäst var husvagnen som rullades in från ena kanten.
2. Duetterna. Ganska snyggt ändå när de sjunger i varandra så där. 
3. Gildas svekfulla guvernant som i kroppsspråk, klädsel, ja allt, såg ut exakt som en av drag-tanterna ur valfritt avsnitt av Monty Pythons Flying Cirkus.

Ytterligare ett glädjeämne var sminkningen. På Folkoperan har de inte råd att ha maskörer till alla, så sångarna får delvis sminka sig själv. Det märktes på en av karlarna i kören, som var rejält översminkad. Rätt så kul, och överlag är jag imponerad av vad Folkoperan gör med resurser som är en bråkdel av Kungliga Operans.

För några år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag skulle skriva en hyllning till Peter Jöback. En tvålfager skönsångare, en ofarlig svärmorsdröm med sammetsögon. Inte direkt min typ. Men han har utvecklats. Efter att ha sett honom som konfrenciern i Cabaret är jag full av beundran. Vilken rolltolkning!

In på scenen träder en androgyn varelse, som driver med allt och alla, inklusive sig själv. Som sjunger och pratar på fyra språk, med rätt brytning på engelskan. Som klarar av att dansa runt hårdsminkad i en röd sammetsfrack utan att för ett ögonblick bli löjlig. 

Peter Jöback höjer hela föreställningen, som även annars var rätt så bra. Fast den hade gärna kunnat kortas lite. Svår konst att döda sina äsklingar.

En vanlig torsdag och vi är på väg till en föreställning på Dansens Hus. Modern dans/performance. Dorte Olesen. Ganska kulturpretto, men mycket trevligt.

Går in på stora Akademibokhandeln för att ta en fika före föreställningen. Hamnar mitt i ett föredrag. Yvonne Hirdman (lysande talare!) berättar om sin bok om Alva Myrdals liv. Vi fikar och lyssnar. Känner att vi har tur. Och att vi råkade bli ännu mer kulturpretto - feministisk författarträff och dansperformance på samma kväll.

En Midsommarnattsdröm på Stockholms Stadsteater. Publiken skrattar och klappar. Två scener som går hem: När Dan Ekborg i rollen som Tommy Berggren förvandlas till en älg med gigantisk penis och använder penisen som mikrofon. Och när hela ensemblen sjunger Carolas ”Hej Micke, du är helt OK hej Micke” till skådespelaren som spelar Mikael Persbrant. Jag har kul, men hade det inte varit lika kul utan Shakespeare?

En normal Shakespearepjäs innehåller majoriteten av följande:

• Människor som man tror är döda men som inte är det
• Kärlek vid första ögonkastet, som är så stark att de drabbade kan dö för den
• Mord, konspirationer och släktfejder
• Förbjuden kärlek, ofta i kombination med rymningar
• Förtrollningar, trolldrycker, spöken eller andra övernaturligheter
• Mängder av förvecklingar och missförstånd

Är det någon mer än jag som kommer att tänka på Dynastin och Dallas? Eller förvecklingsfarser och buskis? Och detta är den pjäsförfattare som spelas på fler scener än någon annan i hela världen. Därtill framförd på ett otympligt gammaldags språk som till och med bibeln har övergett.

Jag har aldrig förstått poängen med Shakespeare. En gång frågade jag en skådespelare på en Shakespeareteater. Han menade att Shakespeare har allt. Det tycker inte jag. Shakespeare har inte nyanserna. Alla känslor är hundra procent. Kärlek eller hat. Inget däremellan. Svårt att relatera till.

Nej, jag tror att orsaken att spela Shakespeare är en annan. Lättja. Det är bekvämt. Det drar en stadig publik som kan storyn. Ger en ram som man kan strunta i och skoja med. Man slipper hitta på något nytt från grunden. Tråkigt. Jag gillar nytt.

Vi har en födelsedagstradition, min man och jag. När jag fyller år så ordnar han en helkväll åt mig med något jag gillar, och jag ordnar åt honom när han fyller år. På födelsedagen ska man inte behöva fixa något själv. Idag skulle vi fira mig.

Picnic och parkteater. Väska packad med champagneglas i plast, meze inköpt i Söderhallarna och på plats i Vita bergen i god tid. Åt och tittade på folk som kom. Bänkarna fylldes i mönster som gick att förutspå. Ett medelålders par framför oss verkade vara på date. De kom inte samtidigt, verkade lite spända, åt sallad och drack vin.

Föreställningen börjar, ”Vad är det för jävla sommar”, om sommar, semester och förväntningar. Skådespelarna lyssnar på väderleksrapporten, brus på en radio, lösryckta fraser ”hagelskurar”, ”storm”. Det är småkul, inte fantastiskt.

Hela veckan har jag önskat att det skulle regna, ett riktigt åskregn, ösregn, slagregn. Jag gillar när det regnar så att dropparna studsar från gatan. Fem minuter efter väderleksrapporten på scen så kommer regnet. Nästan som regisserat. Stilla och försiktigt först. De förberedda i publiken tar fram paraplyer och allsång-ponchos, andra gör sydvästar av konsumkassar.

Vi sitter kvar, myser under paraplyer och picnicfilt, går inte förrän skådespelarna säger att de måste ställa in. Då visar regnet sina muskler, öser ner, hamrar mot paraplyer och frisyrer. Plaskvåta fötter på fem minuter och jag är helnöjd. Vilket perfekt födelsedagsfirande! Till och med regnet kunde han fixa till mig.