Stockholm dagtid

Om man vill se en mysig och upplyftande relationsfilm så är inte "Margot at the Wedding" rätt film. Inte är den tokrolig heller. Den är snarare en studie i dysfunktionella relationer. En instruktionsfilm i konsten att i varje ögonblick säga fel sak. Men den är bra, tycker jag i alla fall.

Välskriven dialog, om än lätt absurd till och från, och mycket trovärdigt skådespeleri gör naturligtvis sitt till för att lyfta filmen över det vanliga. Allra mest tycker jag om scenografin, ljuset och färgerna. Det är så osnyggt. Inte fult. Bara osnyggt. Grått ljus, inga grälla färger. Nedtonade kläder i brunt och beige.

Jag har alltid tyckt att man kan känna igen en billig såpaproduktion på att färgerna är alltför grälla. Den här filmen var i det avseendet, och många med för den delen andra, de billiga såpornas absoluta motsats.

Den sista osnygga detaljen som gör att jag faller helt pladask är gräsmattan. När de spelar krocket har gräsmattan kala fläckar. Det är så sympatiskt att jag förlåter hälften av huvudpersonernas elaka kommentarer. Men jag skulle ändå inte vilja träffa dem i verkligheten. En filmduk mellan mig och dem passar bra. Jag vill inte få inspiration till mina egna relationer.

Manuset har stora hål, skådespeleriet svajar betänkligt, till och med Meryl Streep är överdrivet teatralisk ibland, koreografin är lite sådär och många av karaktärerna tämligen platta. Ändå sitter jag där i biostolen helt fångad. Skrattar och gråter om vartannat. Fötterna dansar med i de snabba låtarna. Är det bara Abbas musik som gör det? Eller är filmen suggestiv och välgjord på ett plan som mitt intellektuella jag inte kan relatera till? Jag vet inte, men värt pengarna var det definitivt.

Igår strålande sol. Tillbringade halva dagen på en filt på Kastellholmen. Sola, läsa och titta på båtar, kan det bli bättre? Knappast. Men efter ett tag tröttnar jag ändå och vill ha omväxling. Så på eftermiddagen går vi på bio. Nästan förbjudet i Sverige, att gå in i biomörkret när man kan kisa i solen.

Inte i Malaysia däremot. På vår luffarresa för nio år sedan bodde vi en vecka hemma hos en malaysisk familj. Där lärde jag mig att bio är en aktivitet för heta eftermiddagar. När solen blir alltför gassande kryper man in i en luftkonditionerad biograf.

Vår värd, Cynthia, tog med oss på bio en eftermiddag för att se Jackie Chan. Filmen skulle vara textad på engelska, sa hon. Det var den inte. Det var en romantisk actionbuskis, en genre som jag då upplevde för första gången och inte sett sedan dess. Inte så komplicerad handling, vilket underlättade eftersom min malaysiska är rätt begränsad. Det jag minns bäst är en allegorisk sexscen där de dök med delfiner eftersom det vore för vågat att visa kyssar och tafs.

Detta kommer jag att tänka på i biomörkret på söndageftermiddagen, när jag sitter och ser "En lanthandel i Provance". Den har inte heller någon komplicerad handling, men är full av fina bilder. Och efteråt när vi kommer ut är det fortfarande ljust och varmt och jag tar av mig koftan och promenerar hem.

När jag ska välja en film att se tillsammans med den kurdiske killen jag är flyktingguide för så tänker jag att något norrländskt vore bra. Något där de inte pratar för mycket, så att det blir lättare för honom att hänga med. Filmen Varg har just haft premiär och inte nog med att den lovar tysta norrlänningar, den har fått en fyra av DN’s recensent.

Filmen är klart begriplig för min kurdiske vän, så första slaget är vunnet. Men är den bra? Jag vet inte. Alla ingredienser är bra. Vackra vyer, imponerade skådespeleri, fotot riktar in sig på rätt saker i scenerna.

Storyn är föredömligt enkel, inte en massa onödiga sidohandlingar. Fokus helt enkelt. Kanske lite för mycket fokus. Det blir ensidigt. Det är bara synd om samerna och renarna, och jag som naturvårdande stockholmare med vargskydd på agendan saknar den andra vinkeln. Saknar att man inte fick se mer av vargens liv, eller höra argumenten för att ha vargen där. Visserligen sägs argumenten, men av en tydligt förtryckande statsmakt. Vida vinklar över fjället men smala över tankarna.

Man får väl se filmen som en partsinlaga. Det är lite synd. Det hade varit mer spännande annars. 

Om man är en stockholmare med ambitioner att vara kulturell (erkänner mig skyldig) så tillhör det allmänbildningen att frekventera smalfilmsbiografen Zita. Där har jag hittills haft en lucka, men i söndags var det dags. Genom regnet på väg till matinévisning av dansbandsdokumentären "Får jag lov".

Strax innan vår film ska börja så är det insläpp till filmen om Bang, journalisten. Det känns som att vara på Dramaten. Vithåriga tanter i flock, alla Bangs generationskamrater. Inne på den minimala damtoaletten stöter bekanta på varandra samtidigt som en lyckas få båsdörren att gå i baklås. Lätt känsla av klaustrofobi.

När den grå flocken har strömmat förbi släpps vi in i vår minimala salong. Den är mindre än vårt vardagsrum, fast med större filmduk och mycket fler människor än vad som brukar vistas hemma hos mig. Kvinnan bredvid mig breder ut sig, andas väsande, prasslar med godis och somnar till och från under filmen. Några tanter bort i hörnet snackar. Jag tycker att situationen är lite för intim.

Filmen då? Kul, intressant och gjord med mycket värme. Lagom för en söndagsmatiné. Men jag inser hur lite jag vet om dansband. 

Jag frågar efter Life Aquatic hos videouthyraren på hörnet. Han skakar förvirrad på huvudet och låter mig skriva in titeln på hans dator. Det visar sig att den finns och jag går nöjd hem. Tänker att eftersom jag gillade The Royal Tennenbaums och Darjeeling Limited, båda gjorda av Wes Anderson, så borde jag gilla Life Aquatic som han gjorde däremellan. Jag har fel. Eller kanske inte. Jag gillar den litegrann.

Det börjar ganska bra. Intressanta personer och scenografier. Lagom absurd dialog. En handling som kretsar runt Steve Zissou (en fiktiv Jaques Costeau) som mitt i medelålderskrisen vill få tillbaka sin forna berömmelse. Under hela filmen kan jag inte bestämma mig för om jag gillar Steve Zissou eller inte. Det är ett ganska gott betyg. I de flesta fall är det alldeles för givet vem man ska sympatisera med.

Men så fläskar filmen på med alldeles för mycket handling. För mycket pirater, för mycket skottlossning, saker som störtar och folk som skadas. Det hade inte alls behövts. Det gör bara att jag tycker att filmen är tröttsam. Egentligen är jag nog mest lite besviken för det hade kunnat bli en så bra film. Men så är det väl ofta i livet. Man ser saker för vad de skulle kunna vara och blir besviken när de inte är det. Jag övar på att se saker för vad de är istället. Ofta går det ganska bra.

När handlingen tar en önskad vändning upptäcker jag att jag förtjust klappar ihop händerna. Det är inte direkt någon av mina standardgester. Snarare chockar jag mig själv genom att använda den. Men kanske har jag blivit inspirerad av den förtjusande sagoprinsessan på bioduken.

Av en elak styvmoder kastas hon ut från sagovärlden och in i New York där hon med stora ögon förundras över människorna, och gråter krokodiltårar när hon märker att alla inte lever lyckliga i alla sina dagar. Vilket de förstås inte gjorde i sagans värld heller (det är den elaka och olyckliga styvmodern bevis på) men det har hon inte lagt märke till. I New York stöter hon på en cynisk skilsmässoadvokat. Ska hon få honom att tro på kärleken eller ska han övertyga henne om att det är orealistiskt att leva lycklig i alla sina dagar?

Filmen heter "Förtrollad" och den är Disney, så Disney, Disney i kvadrat. Och just därför är den kul. Den får ju mig att förtjust, kanske förtrollad, klappa ihop händerna. Inte något djupare än så. Men tillräckligt för att få le en stund. Dessutom är Susan Sarandon ascool som den elaka styvmodern.

Två biobesök på fyra dagar och jag köper inte godis till något. Totalt okarakteristiskt mig. Vad är det som har hänt? Kanske äntligen det jag tränar på. Att jag ska äta godis när jag är sugen, inte när jag känner att tillfället så kräver.

För åtta år sedan var jag en månad i Indien. Calcutta, Varanasi, Dehli, Agra, Dahramsala. Tåg emellan. När jag ser Darjeeling Limited är det som att känna igen sig, fast de åker förstaklass där jag på backpackermanér låg i tredje. Och jag hade definitivt inget Louis Vuitton-bagage.

Indien både på filmen och i mitt minne är fullt av färger på väggar och kläder, i tempel och butiksfönster. Det är myllrande och varmt. Samtidigt med stora vackra vidder. Jag dras med av filmen. Vill åka dit igen. Minnena av smutsen, fattigdomen och min egen magsjuka bleknar. Tänker att om jag åker dit nu så har jag råd med förstaklass, både på tåg och hotell. Från avskiljd lyx kan fattigdom se snygg ut. När jag tänker närmare på det vill jag nog inte.

För övrigt en mycket bra film om relationer som blir vuxna. Trots att en av huvudkaraktärerna framhärdar i att gå barfota.

Jag tycker inte om otäcka filmer. Inga skräckfilmer eller thillers framför mina ögon. Helst ska det inte vara alltför spännande. Och om det är spännande vill jag veta slutet innan. Filmen som medium ligger för nära mina känslor. De går rakt in. Jag har inget filter mot läskighet. Ser inte ens på nyheterna.

Det positiva är att bra saker också går rakt in. Rara, vackra, varma filmer får mig att le i flera dagar. Därför är jag alltid på jakt efter dem. Det är inte lätt att göra sådana filmer. Blir lätt sötslisk, eller Adam Sandler-töntigt i Hollywood. Brittiskt är bättre. Eller franskt.

Som den fantastiska "Tillsammans är man mindre ensam". Ren kärlek i snygg fransk förpackning. Inte okomplicerad men så varm. Jag vill också flytta till Paris och bo med nya vänner i en stor gammal våning. Åka på utflykter i hyrbilen med mina kära. Vänta nu, det var ju vad jag gjorde i helgen.  

Jag har den perfekta söndagen. Träffar mina vänner på brunch, pratar och äter. Promenerar hem till mig efteråt. Strosar i höstsolen genom parker och söndagstomma bakgator. Köper godis och hyr en film. Breakfast at Tiffanys.

Vi har alla sett fotot på Audrey Hepburn i den lilla svarta klänningen, med tjocka pärlrader runt halsen och det långa cigarettmunstycket. Men varken jag eller mina vänner har sett filmen. Vi vet ingenting om den. Men vi inbillar oss att den ska ha stil. 

Filmen har inte riktigt den stilen vi väntar oss. Den visar sig vara en romantisk komedi, men en riktigt bra sådan trots att den är från 1961. Mest förvånade är vi över att både den manliga och den kvinnliga huvudrollen försörjer sig som glamourösa prostituerade. Hur togs det emot 1961? Var det chockerande eller alldeles för vanligt? Filmen är ändå rätt söt. Speciellt scenen med katten i slutet.

När filmen är slut och vännerna gått hem promenerar jag till stans bästa sushihak. Äter Akkis fantastiska marinerade tonfisk till middag. Och känner mig välsignad för att jag bor där jag kan promenera till brunch, till en videohandel med gamla klassiker och en supersushi.

Som en sann älskare av Simpsons har jag varit lite nervös för att se filmen. Skulle den kunna mäta sig med de fantastiska halvtimmesavsnitten? Avsnitten där de varje gång klämmer in en historia, eller ofta två, som i den oanimerade världen skulle räcka till en långfilm.

Simpsonsavsnitten är min främsta pedagogiska inspiration. När jag tänker på hur mycket de lyckas förmedla på en halvtimme, eller egentligen bara 23 minuter så sporras jag att prioritera hårdare i mina föreläsningar. Att strukturera mitt material bättre. Att hitta en bärande berättelse att hänga upp informationen på.

Simpsonsförfattarna har så många fantasiska idéer att de kan slösa med dem, inte behöva sega någonstans. Hur skulle det bli i långfilmen? Skulle de sega? Svaret är både ja och nej. Mest nej, när det var tydligt att bara slutscenerna återstod satt jag förvånad eftersom jag trodde att det bara gått trekvart. Ja, eftersom de tog lite mer tid på sig i scenerna. Kom inte till poängen med en gång. Och ja eftersom jag saknade alla trevliga sidohistorier. Själva huvudhistorien var också lite för enkel.

Summa: Sevärd och rolig. Men inte lika bra som de bästa avsnitten. En rekommendation till er alla: Se mer Simpsonsavsnitt!

Igår var jag på bio och såg "Music & Lyrics". Salongen var nästan full. Men det var den enda salongen i Stockholm som den filmen gick på. Sex stolsrader. Kanske 45 personer. Det finns nog betydligt mer udda saker som 45 personer gör en fredagkväll i Stockholm. Fetischklubbar samlar mer folk än så. Men filmen hade gått flera månader och dessutom fått dåliga recensioner från början.

Den var inte så dålig. Den var ganska söt. Precis vad man kan förvänta sig av en romantisk komedi med Hugh Grant och Drew Barrymore, och det var vad jag var ute efter. Dessutom med lite åttiotalsparodiska grepp och en dialog som överträffade genomsnittet. Riktigt fyndig. Ett bra sätt att fira in semestern på. 

Jag har upptäckt en trevlig funktion med att ha en blogg. Jag kan gå tillbaka och se vad mycket trevliga saker jag har gjort. Nyss upptäckte jag till exempel att jag varit på bio sju gånger sedan i november! Kul, både för att jag har sett massa bra filmer och för att jag förra året tänkte att jag ville gå på bio oftare. Det lyckades.

Ser Pan’s Labyrint på bio med en vän. Filmen handlar om en lite flicka som under spanska inbördeskriget flyr in i en fantasivärld för att hantera verklighetens hemskheter. Intressant budskap, skickligt filmat, fantastisk klippning. Men så hemskt. Krig, tortyr, sjukdom, blod och blod. Lite väl magstarkt för mig som inte ens ser TV-nyheter. Jag hade trott att fantasiscenerna skulle vara de hemska, men det var tvärt om.

Nu, nästan ett dygn senare, har jag hunnit hämta mig och kan se att filmen hade väldigt många kvalitéer. Men direkt efteråt var jag lite skakad, trots att jag blundat en hel del. Fick åka hem och balansera med en timme Love Actually. Kanske finns det en poäng med att visa våldet, att man verkligen ska förstå hur hemskt det är med krig, och vad det kan göra med människor. Men jag behöver inte få det förevisat. Jag vet det ändå. Kanske är andra mer avtrubbade än jag.

På lördagen fikar vi med en vän. "Vi såg the Queen igår", säger hon. "Det gjorde vi med", svarar jag. "Vilken bio var ni på?". Så visar det sig att vi har sett samma film, på samma biograf, samma visning. De satt fyra rader bakom oss i en ganska liten salong. Efteråt har vi dessutom gått hem och tittat på samma TV-program. Som om det inte vore nog har min vän på sig en klänning som jag har en likadan. Hemma som tur är, inte på mig.

Jag konstaterar återigen att vi har rätt mycket gemensamt, min vän och jag. Ganska skönt. På samma biograf var förresten också Bert Karlsson, men honom har jag inte lika mycket gemensamt med. Vad jag vet i alla fall. Vet inte ens om han såg samma film som vi.

Filmen då? Jodå, den var bra. Inte riktigt så bra som recensionerna hade antytt, men bra. Helen Mirren var otäckt bra som drottning Elisabeth. Snacka om stiff upper lipp. Men för att riktigt fångas av filmen måste man nog tyckt att det var en stor grej när Diana dog, och det gjorde inte jag.

Jag var i London strax efter, och min brittiske värd, en kille i 25-årsåldern, visade mig var folket lagt ner alla blommorna. Jag minns att jag fällde någon kommentar om att folkets reaktion på Dianas död verkade lite överdriven, och min värd tog illa vid sig. Denna unga, coola, kille. Det gjorde mig förvånad. Jag har svårt att förstå varför det var ett nationellt trauma.

Ända sedan jag såg Amélie från Montmartre förra veckan har jag funderat på vad jag gillar. I inledningen av filmen presenteras ju karaktärerna med små berättelser om vad de gillar och inte. Amélies pappa gillar inte att stå bredvid någon i pissoaren. Amélies mamma gillar att plocka ur alla sakerna ur sin handväska och rengöra den. Amélie själv gillar att kasta smörgås och att knäcka skalet på en Créme Brule. Just det sista gillar jag också.

Så har jag funderat på vad jag gillar och inte. Mest vad jag gillar. Håll till godo, här kommer ett urval:

Jag gillar att titta på tidvattnet och försöka se om det går upp eller ner.

Jag gillar att lägga pussel, och speciellt när jag kan plocka en pusselbit ur högen och direkt lägga den på rätt ställe.

Jag gillar att baka stora, komplicerade pepparkakshus. Eller kanske alldra mest att planera för det.

Jag gillar inte när små barn tar i mina ben.

Idag har jag varit nästan hela dagen på Handelshögskolan. Inte direkt den miljö som jag är van vid. Inte de människor jag är van vid. Alla högpresterare som oroar sig för att inte göra rätt. Som tror att tre månades glapp i CV:n 1998 ska förstöra hela karriären. Som har gått på Lundsberg och läser dubbla universitetsutbildningar. Som funderar på att engagera sig i stundentkåren för att det ser bra ut i CV:n.

Jag vill ta dem i axlarna, skaka om dem och säga "Skaffa dig ett liv! Gör det du vill göra! Inte bara det som ser bra ut i din CV. Vet du ens vad målet är?". Men det säger jag inte. Inte oftast i alla fall. Bara ibland, till de som verkar mottagliga.

Efteråt går jag och tränar, försöker rena mig. Det funkar delvis. Kommer hem och lagar middag och minns att jag har spelat in Amelie från Montmartre. Jag umgås med henne i två timmar, jag i min soffa, hon i Monmartre. Jag har mycket lättare att identifiera mig med henne. Hon är min återställare. Hon hjälper mig se att det inte är bara jag som tror att det finns mer i livet än att jobba dubbla skift på en investmentbank i London.

En kollegas mobil har gått sönder. Som ersättningstelefon har hon tillfälligt fått en gammal Nokia ur något skåp. Den har den klassiska nokiamelodin som ringsingnal och varje gång jag hör den tänker jag p Love Actually och Laura Linneys rollfigur vars eget liv konstant blir avbrutet av samma ringande telefonsignal. Har jag sett den filmen för många gånger?

När jag går från jobbet är jag trött och ganska låg, efter en ansträngande dag. Ett par timmar senare steppar jag hem från tunnelbanan, brett leende. Vad är det som kan göra sådan skillnad? Jo, fika och film med en vän.

Vi ser "Happy Feet", fantastisk animation, om pingvinen Mummel som inte kan sjunga som alla de andra pingvinerna. Mummel steppar som en gud istället, men det räknas inte, han blir utstött ur flocken. Som tur är träffar han andra polare som uppskattar honom för den han är, och till slut ordnar det sig förstås. Med mycket sång och dans på vägen. 

En animerad pingvinmusikal, kan det bli bättre? Knappast. Inte en torsdagkväll när man behöver piggas upp. Det är inte ofta man sitter och diggar i biofötöljen. Idag gjorde jag det. När den kommer på dvd ska jag hyra den och dansa till.

När man ser en film eller läser en bok vet man att allt som händer har betydelse. Scenerna är utvalda för att det är de som påverkar handlingen. För utvecklingen framåt. Det klassiska skräckfilmstricket - visas en kniv i bakgrunden kan vi vara säkra på att den kommer att användas. Varje människa våra huvudpersoner möter har något att berätta.

I verkligheten är det inte alls så. Jag går förbi knivblocket hemma i köket varje dag, ingen psykopatisk mördare i lurar skuggorna, på väg att kasta sig över förskäraren. Jag möter massa människor, i kassan på konsum, på promenaden på väg till jobbet, som för mig helt saknar betydelse. Så är det  för huvudpersoner i filmer och böcker också, men det är inte det som författaren och filmskaparen väljer att berätta, mer än i enstaka stämningsskapande fall. Skulle bli trista filmer och böcker. Eller så kallat konstnärliga.

Så vissa verkliga dagar kommer jag in i filmkänslan. Jag börjar tro att saker runt omkring har betydelse. Som på vägen till jobbet idag. Jag möter en joggare, mitt på Vasabron. Han är där de flesta mornar. Alla andra i kappor och jackor, tittar ner i marken, stretar framåt i vinden. Joggaren i träningsoverall, med stuns i stegen. Skuttar fram som att han just börjat springa. Får vibbar från Truman Show. Tänker att joggaren bara står och väntar runt hörnet, varje morgon, och väntar på signal i örsnäckan att börja springa.

En minut senare, vid rödljuset. En förare kliver ur sin bil och går fram till bilen bakom. Börjar skälla ut den bakomvarande bilisten. Skriker. "För helvete, du måste ju släppa in folk". Bilisten bakom försöker svara, men får "Håll käften" tillbaka. Väldigt Falling Down. Men förmodligen kommer snubben inte att sno ett automatvapen och meja ner någon. Förmodligen kommer han bara åka till jobbet och göra ett undermånligt arbete och fälla sura kommentarer till sina arbetskamrater.

Ganska skönt att verkligheten inte är så dramatisk som filmerna. Men roligt att fantisera om det.

Att gå på bio är att ta ett par timmars semester från sitt eget liv. Sjunka ner i mörkret med en påse godis, helt fokuserad på något utanför en själv. Ibland blir det extra tydligt. Som när filmen heter "The Holiday" och är en romatiskt komedi som handlar om människor som tar semester, flyr, från sina vanliga liv.

"The Holiday" är ju en romkom, så karaktärernas flykt blir naturligtvis framgångsrik. En språngmarsch rakt i armarna på den stora kärleken istället för ett dött lopp undan den grå verkligheten. Filmen slutar med antagandet att de levde lyckliga i alla sina dagar. Det sägs inte, men man ska tänka det. Vi andra, vi som inte var med i filmen, får slänga våra tomma godispåsar i papperskorgen och ta klivet ut i vardagen. Då är det skönt att jag är nöjd med livet jag har. Att jag inte behöver åka över Atlanten för att leta efter Herr Rätt. 

Vad jag tyckte om filmen? Jodå, mysig men lite lång. Halva historien, resan från Surrey till LA var mer spännande än den från LA till Surrey. De kunde jobbat hårdare vid klippbordet. Eller lagt till lite fler komiska sidokickar. Men definitivt funktionell som två timmars semester.

Jag vill ha ett filmbibliotek. En samling filmer som jag kan se när jag är trött och har tråkigt. Filmer som jag vet att jag gillar. Som är så bra att man kan se dem om och om igen. Upptäcka nya saker eller bara känna igen sig. I helgen har jag spelat in en sådan film, en av mina favoriter: Måndag hela veckan.

Många filmer är mest intressanta första halvan, när karaktärerna och miljöerna presenteras. När man får kliva in i filmens värld och bekanta sig med den. Sedan krävs en del av filmen för att den ska hålla kvar mitt intresse till slutet. Första gången Jag ser den brukar gå bra. Då vill jag veta hur det ska gå. Men en bra film ska gå att se flera gånger. Måndag hela veckan är en av dem.

Den är en av få filmer där första halvan är bra, men andra halvan är ännu bättre. Bill Murray i huvudrollen som TV-meterolog åker till en håla för att rapportera från en lokal festival, där ett murmeldjur varje år förutsäger vädret. Han är elak och storstadscynisk och vill bara åka hem, men blir tvungen att stanna en natt till på grund av en snöstorm. Grinig som fan går han och lägger sig i sin pensionatsäng och när han vaknar morgonen efter så är det igår. Han är fast i samma dag. Morgon efter morgon vaknar han till samma hopplösa måndag.

Att etablera detta tar förstås ett tag, men eftersom Bill Murray är så fantastiskt cynisk, så är även det ganska njutbart. Men sedan blir det riktigt intressant när han har insett att han är fast i samma dygn och börjar utnyttja det på olika sätt. Lära sig allt om staden och människorna. Utnyttja det för att råna banken. För att rädda folks liv. För att ta sitt eget liv. Men det hjälper inte. Varje morgon får han börja om. Jag antar att man kan se något symboliskt i det. Jag avstår helst.

Första gången jag såg filmen var den ganska ny. Mitten av nittiotalet, hemma hos min vän Malin. Då tyckte jag att den var lite grå i färgerna. Inte tillräckligt wow. Jag trodde att den var tio år äldre än den var. Men något fastnade jag ändå för, eftersom jag har sett den ett antal TV3-vändor seddan dess. Under tiden har jag blivit äldre. Börjat uppskatta nyanser mer. Kanske blivit lite gråare jag med. I alla fall passar vi ihop numera. Måndag hela veckan och jag. 

Vi var på bio igårkväll. Såg filmen "De andras liv". Den utspelar sig i Öst-Berlin på åttiotalet. Handlar om en författare och en skådespelerska som lever tillsammans, och om Stasi-mannen som sitter på deras vind och avlyssnar hela deras liv. Hur han påverkas av att lyssna på deras samtal. Vem han ska vara lojal mot. Sina chefer eller dem som han egentligen är närmast, som han tillbringar dagar och nätter med.

En oerhört stark film som bet sig kvar hela natten. Så nära i tid och rum, nästan ett grannland, under min tonårstid. Men så oerhört långt borta. Man vet allt om hur det var i teorin, men det är omöjligt att förstå hur det kändes att leva i ett land där alla hela tiden balanserade på gränsen. Formulerade man sig inte rätt så väntade förhören. För statssäkerheten.

Jag undrar hur mycket av BNP som gick åt till övervakning och kontroll. Diktaturens enda medel att hålla sig flytande, att behålla makten. Men också det som vänder folket emot den. Det som i slutändan bidrar till fallet. Filmens handling sträcker sig ett par år in på nittiotalet. Hur allting förändras då.

Många tankar om människan, och vad som driver oss. Jag är glad att jag såg den.

Människors val är ganska begränsade. Det är det första som slår mig när jag ser Marie Antoinette. Det andra är att Sofia Coppola är oerhört skicklig på att låta tystnaden tala. Jag trodde att vi skulle få se ett svulstigt kostymdrama med fantastiska klänningar. Men filmen var så mycket mer än så.

En film om ensamhet, om att inte lyckas leva upp till omgivningens krav, om att vara helt utlämnad till andra. Fast i totalt överdåd. Jag har ingen aning om det är ett troget porträtt av Marie Antoinette. Om det var i verkligheten som i filmen. Inte för att det spelar någon roll för filmens del, den var fantastisk oavsett, men jag blir nyfiken. Kanske ska läsa lite historia.   

På hemvägen tänker jag att jag är tacksam att jag själv har fått välja vem jag ska gifta mig med. Att inte hela landet undrar hur ofta jag och min man har sex. Och att inte halva hovet står runt min säng när jag vaknar. Men jag hade gärna haft ett eget litet lustslott.

Har ni sett skämskudden? Det är en kudde med motiv av TV:s testbild. Man ska ha den i soffan och så när det kommer något pinsamt på TV så gömmer man sig bakom den. Vore perfekt för mig som inte klarar av att se vare sig Fawlty Towers eller The Office utan täta promenader runt lägenheten för att hämta saker jag inte behöver.

Ikväll är maken på bio med en kollega, för att se Borat. Jag fick erbjudande om att komma med. Efter att ha funderat en stund bestämde jag mig för att stanna hemma. Tror att det kan behövas en stor skämskudde om jag ska klara av den filmen, så jag får vänta med att se den tills den kommer på TV.

Kommer ni ihåg att Ricki Lake började som skådespelare, innan hon blev smaklös talkshowvärld. Hon var någorlunda smaklös också som skådespelare, åtminstone i sitt filmval. Förutom Cry Baby har hon medverkat i Hairspray som jag såg hemma hos en vän igår.

Filmen är inspelad på åttiotalet, men utspelar sig 1962. Platsen är Baltimore, och framför allt den lokala TV-stationen där ungdomar får dansa framför kamerorna till den aktuella hitlistan. Ricki Lake i rollen som Tracy kämpar för överviktigas, svartas och underklassens rätt att dansa och får på vägen både pengarna och pojken. Låter det kalkon? Det är det. Hejdlös kalkon. Och hejdlöst roligt. 

Jag har sett den tusen gånger. Vet vad som ska hända i varje scen, inklusive de bortklippta. Har den på dvd. Ändå tittar jag när den kommer på TV. Gillar tanken att vi sitter massa människor runt om i Sverige och tittar tillsammans, även om jag just ikväll är ensam i min soffa.

Första gången jag såg den var på vår bröllopsresa. Auckland, Nya Zeeland. I nästan fyra veckor har vi åkt landet runt i vår husbil. Sett fantastisk natur, haft mysiga picnics, varit på vulkaniskt spa och shoppat yllekläder.

Nu är det en av de sista kvällarna innan den långa flygningen tillbaka och vi bestämmer oss för att gå på bio. En kärleksfilm verkar passande på bröllopsresan. Sedan dess har jag älskat Love Actually. Den fantastiska killen som spelar Sam. Bill Nighys övervintrande patetiska rockstjärna. Colin - the God of sex. Första hummern i julspelet. Den mänsklige premiärministern. För att nämna några. 

Vet inte om det bara är filmen eller om det är kombinationen med minnena från bröllopsresan. Men vilket spelar ingen roll. Det viktiga är att jag älskar den. Som en nalle. Jag skäms inte ett dugg för att min favoritfilm är en romkom.

Få saker är så mysiga som att kliva in i en biosalong en vanlig vardagkväll, med påsen full av godis och en vän vid sidan. Extra mysigt blir det när snöstormen viner utanför. Som i onsdags. Efter jobbet gick vi och käkade lite grekiskt, sedan språngmarsch genom ymnigt snöfall för att hinna till 17.30-visningen av Djävulen bär Prada.

Alldeles lagom underhållande film, med en handling som jag tyckte var några snäpp bättre än boken, medan min vän tyckte tvärt om. Den fick mig inte att vilja börja jobba i modevärlden men däremot att glömma vädret utanför.

När vi kom ut hade stormen bedarrat och efterlämnat en isgata som föranledde SL att göra utropet "Samtlig busstrafik i länet står stilla på grund av halkan". Jag tänkte inte så mycket på det. Tog t-banan hem och satt med en kopp te i soffan 15 minuter senare. Först dagen efter började jag undra hur det gått för min vän. Kom hon någonsin hem till huset på Lidingö? Det hade hon gjort, 3,5 timmar efter att jag låst upp dörren på Söder. Ibland har innerstan sina fördelar.

Jag älskar extramaterial på DVD-skivor. Älskar bortklippta scener, bakomdokumentärer och intervjuer med skådespelare och regissörer. Tänkte först att för mycket extramaterial skulle förminska upplevelsen av själva filmen, men det är tvärt om.

När jag har hört Robert Altman berätta om hur 15 skådespelare samtidigt är i karaktär i salongen på Gosford Park, och kamerorna glider runt och ingen vet vem som blir filmad, då uppskattar jag själva filmen ännu mer. Då vet jag att inte bara det som översätts är intressant, det lönar sig att försöka höra vad de pratar om i bakgrunden.

När jag har sett 80 minuter bortklippta scener från Love Actually får karaktärerna i filmen ett helt annat djup. Och skulle jag vara på dåligt humör någon gång kan jag bara plocka fram Bill Nighys musikvideo "If you really love x-mas, come on and let it snow". Ni som inte har sett den, ni har en stor upplevelse kvar i livet.

När jag har förstått hur mycket arbete det ligger bakom varenda liten lerfigur i Wallace & Gromit, så känner jag mig otroligt tacksam över att det finns folk som orkar göra allt det jobbet. Det gör att jag njuter ännu mer av filmen.

Ytterligare en fördel: Morgonmyset. När man har hyrt film på fredag eller lördag kväll och tittar på extramaterialet till frukosten. Lagom intressant, kräver inte full uppmärksamhet men lite pyssligt. Perfekt frukostnivå.

Vi bakar en kladdkaka och hyr Kalle och chokladfabriken och filmen är så snygg. Färgerna och formerna. Allt är gråbrunt i den lilla staden förutom chokladfabrikens lysande röda bilar som kör ut ur fabriken i ett perfekt symmetriskt mönster.

Fabriken och industrialiseringen, inte som det onda, utan som räddningen. Som framåtskridandet. Med alla fabrikens rum fyllda av kittlande forskning och produktutveckling. Ett annorlunda tema i litteraturen och filmen numera. En film som faktiskt hyllar moderniteten, där det lilla huset är ett dragit ruckel istället för en röd sommarstuga, och där ett jobb på en tandkrämsfabrik är eftersträvansvärt.

Uppfriskande bland all nostalgi som sköljer över oss. Och samtidigt: Den uppenbara nostalgin. Att jag alls ser filmen beror på att jag läste boken så många gånger som barn.

Vem har aldrig sett en film där USA räddar världen? Någon? Nej, jag tänkte väl det. De duggar ganska tätt. Filmerna där de duktiga amerikanska agenterna, soldaterna, forskarna och presidenterna rycker ut till de underbegåvade utlänningarna och drar upp dem ur misären.

Våld och sex (jo faktiskt, docksex) får en helt ny dimension när det utförs av plastbitar i trådar.