Stockholm dagtid

Smårätterna sprider sig, nu även till brunchbranschen. I lördags upptäckte jag Frapinos nya brunchmeny. Massa små rätter på ett litet kort, allt mellan fruktsallad och bacon. På mitten av skalan pannkakor och mozzarellatoast. Man kryssar för det man vill ha och sjunker ner i en soffa. En stund senare kommer en bricka full av söta små skålar. Jag tog fruktsallad, yoghurt med nötter och honung, grillad majskolv, bacon, toast och äggröra. Njutbart. Särskilt som man slipper diska alla skålarna.

Vi testar ett nytt fik på Ringvägen. Det är min vän som vill gå dit. Hon ger mig en vägbeskrivning, vänster från Rosenlundsgatan ut på Ringvägen. Vivels ska det heta. Vivels. Namnet gör mig skeptisk. Det låter som ett gammalt trist konditori med torra bullar, påsté i alltför små koppar och räkmackor med för mycket majonäs. Men testa kan man ju alltid.

Det visar sig att jag har helt fel. Vivels är ett modernt standardfik med latte och färskpressad apelsinjuice. De har en solig men läig uteservering lagom långt från biltrafiken. Blåbärspajen är god och inredningen lite lagom modern. Ingen större personlighet, men juste. Men varför detta namn? Kanske är det ägarinnans efternamn. Hon skulle gått på förnamn istället och hamnat åtminstone i nittiotalet.

Eller uppkallat det efter någon bortglömd figur i en gammal barnbok och hamnat ända in i tvåtusentalet. Som Louie Louie (Djungelboken), Kaa’s (också Djungelboken) och Morfar Ginko (gammal, gammal barnbok). Det krävs tre exempel för att bevisa en tes.

Det står en svarthårig dragspelare på Vasabron i Stockholm, klockan åtta en onsdag morgon. Spelar smäktande toner. För mina tankar långt bort, till Medelhavet snarare än till Dalarna. Det krävs så lite för att en morgon ska kännas speciell. Guldkant på en arbetsdag. Jag ger honom alla mina mynt.

En annan plats, ett annat dragspel. Fem år sedan på Röda Cafét i Botkyrka. Helgeftermiddag. Fikande promenadsällskap. Par, barnfamiljer, pensionärer. Och ett gäng dragspelare. De har en sammankomst. Spelar polskor, hambos eller något liknande. Lite kul sådär, men inte mina favoriter. Så säger ledaren “Nu ska vi spela en låt alla känner igen. Dalmasarnas gånglåt.”

Glatt drar dragspelsgänget igång och spelar en till låt som i mina öron låter precis som alla de andra. Jag känner inte igen den, och jag gissar att jag inte är ensam bland de fikande barnfamiljerna. Det som är självklart för orkesterledaren är främmande för mig. Inte så konstigt. Men han verkar aldrig ha tänkt på det.

I många år trodde jag att jag inte kunde få för mycket choklad. Jag minns när vändningen kom. Det var en kväll 2001, på TGI Fridays. Jag beställde in deras ultimata chokladdessert. Chokladkaka med chokladglass, ringlor av chokladsås över och som pricken över i: Chokladhack. För alla andra verkar det kanske uppenbart illamåendeframkallande, men jag tyckte att det var en bra idé. Tills jag hade ätit några tuggor. Sedan kom chocken. Jag insåg att för mycket choklad kunde finnas på en och samma tallrik.

Sedan dess har det inträffat några gånger till, allt oftare med stigande ålder. Det är inte förutsägbart. Vad som är för mycket choklad en dag kan vara precis vad som behövs en annan. Härom dagen räckte det med en vitchokladmousse och te. På just Chokladfabriken faktiskt. Moussen var underbar, det var inte det, men efteråt tänkte jag att jag hade kanske inte behövt äta hela. Det har jag kvar att lära. Hur man inte äter upp en fantastisk vitchokladmousse med jordgubbar på toppen och pistagekräm inunder. 

Födelsedagskalas för mig. Afternoon tea-buffet och jag har blivit en mästare på att baka scones. Mina vänner kommer och gratulerar och svullar. Jag är glad åt båda delarna. Glad åt mina vänner, intressanta, starka, självgående människor som har spännande samtal med mig och varandra. Glad åt att de ger mig så bra presenter. Sofia som passar mig och böcker jag inte visste att jag ville läsa. Blommor och choklad som jag älskar. De vet vad jag vill ha. De känner mig väl. Glad åt att få bjuda så goda vänner på något gott.

Jag har bjudit några vänner på Afternoon Tea för att fira min födelsedag. Kalaset är om några veckor, men jag har redan börjat förbereda mig. Igår bakade jag scones enligt ett engelskt recept som jag efter mycket möda äntligen hittat. Empiriska studier har lärt mig att det är stor skillnad på engelska och svenska scones. Jag föredrar de engelska. Provbaket blev ganska lyckat, men några småjusteringar ska göras.

Ännu mer ambitiös har min make varit. Han har gjort clotted cream, det givna tillbehöret till scones. I Sverige ersätts den ofta med vispgrädde, men clotted cream ligger snarare någonstans mitt emellan färskost och smör, med bara en liten gräddkänsla. 

Framställningsprocessen går till enligt följande: Massa vispgrädde sätts att sjuda över vattenbad i 1,5 timme. Då skiktar den sig och en tjock skorpa bildas. Grädden sätts i kylen över natten, och sedan skalar man av skorpan och rör ihop den. Det är själva clotted creamen. Den övriga grädden hittar man något annat användningsområde till, eller slår ut.

Detta projekt företog sig min man. Första försöket gick sådär, efter halva sjudtiden kollapsade skålen med grädde ner i det heta vattnet. Andra försöket gick bättre. Finslipning av metoden: Ny upphängning av skålen och stektermometer i vattnet. Igår provåt vi. Riktigt lyckat. Maken har lovat göra två satser till kalaset, som jag nu ser fram emot med tillförsikt. 

I lördags bakade jag de godaste kakor jag någonsin har bakat. Och dessutom var de fina. Citronhjärtan. Eller som de heter på engelska: Lemon Sweet Hearts.

Jag övar inför att bjuda mina vänner på Afternoon Tea. Jag har införskaffat en ny kokbok som bara fokuserar på te med tillbehör. Ett bra recept på brittiska scones - inte samma som svenska scones - har jag letat efter i åratal utan framgång. Nu äntligen har jag ett. Det blir nästa test.

För några år sedan gick jag en projektledarkurs. Det var bara två dagar, men jag lärde mig mycket som jag använt genom åren. En av sakerna jag minns bäst var en av punkterna i mallen för projektplan som vi fick. Man skulle ta reda på vad som fick deltagarna i projektgruppen på gott humör. Under vilka förutsättningar de trivdes. Vilka miljöer de gillade att vara i. Vilka miljöer de blev kreativa i. Och så skulle man utnyttja det.

Om projektdeltagarna mådde bra och blev kreativa av att promenera i skogen skulle man se till att de fick göra det på arbetstid. Kanske skulle man ha mötena någonstans dit det inte gick bilväg. Om någon gick igång på glass kunde man gå ut och äta glass tillsammans. Någon kanske tänkte bäst hemma, någon annan på ett bibliotek. Då var det där de skulle jobba.

Egentligen tycker jag att det är rätt självklart. Jag hade redan gjort så. När jag pluggade och körde fast tog jag med mig böckerna till badkaret. Då lossnade det alltid och jag hittade ett svar på min uppgift. När jag kom ut i yrkeslivet lärde jag mig att det inte var så enkelt. Att det finns regler och rutiner och om man inte har åtminstone lite tråkigt så räknas det inte som jobb.

Så länge jag jobbade i ungdomsverksamhet gick det bra. Men på mitt första jobb med vuxna som målgrupp tittade kollegorna snett på mig när jag satte mig på den soliga gården och jobbade, istället för inne på kontoret. Att jag fick dubbelt så mycket gjort utomhus spelade ingen roll. Det var tydligt att jag ändå syndade.

Numera har jag tillräcklig pondus för att våga gå min väg och få med några till på tåget. Inspirera andra att hitta förutsättningarna för sin maximala effektivitet. Själv har jag bäst möten på caféer. Idag har jag suttit med en kollega på toppen av Observatorielunden. Planerat en föredragning över en latte och en glass. Både effektivt och avstressande. 

Jag hoppas fler chefer förstår att man kan ha det kul, mysigt, gott och soligt samtidigt som man jobbar. Att det inte sänker effektiviteten, utan höjer.

Nitty Gritty är en klädbutik/hårsalong/fik som ligger på Krukmakargatan på Söder. Lite off, men Nitty Gritty har i sig sådan dragkraft att tre andra klädbutiker nu öppnat vägg i vägg. Mest herrkläder, men även en del dam. Jag går dit i jakt på en tröja. En speciell tröja vill jag ha. Den ska sticka ut, men inte för mycket. Den ska inte vara svart-vit-grå som allt annat denna vår. Jag tror på något från Sonia Rykiel, och Nitty Gritty säljer hennes plagg.

Nitty Gritty kan man lita på. Jag kliver in genom dörren och ser direkt flera snygga Rykiel-plagg. En expedit som gillar att ge service hänger in plagg i provhytten åt mig, så att jag slipper bära på galgar medan jag tittar. Jag bestämmer mig för en grön tröja, och hon lägger den i kassan medan jag tar en fika. Cafékillen frågar vilken sorts te jag gillar och väljer ett te som ska passa min smak. Det gör det. Te och två småkakor för 25 kronor väger nästan upp priset på Rykiel- tröjan. Den fantastiska kvaliten på både tröja och service gör det definitivt. Går där ifrån med känslan att allting stämmer.

Jag har tagit ledigt idag. Äter min frukost på café och löser korsordet i tidningen. Nästan i alla fall. Jag saknar några ord i högra hörnet. Man har inte med sig lexikon på café. Tittar på folk. Lyssnar på musik som någon annan valt. Sedan går jag hem igen. Lagom så.

Kafé 7 knop på Nytorget har fenomenala hälsotallrikar och svulstiga kakor. Men de har gjort misstaget att också ha en leksakslåda. Därför attraherar stället barn. Som klättrar, leker, nyper varandra, skriker och springer. Jag gillar inte barns sällskap när ska fika. Jag inser att folk vill fortsätta fika även efter de har blivit föräldrar. Tycker principiellt att även föräldrar ska få fika, kanske till och med ta med barnen. Men på mina favvofik?

Jag befinner mig ganska sällan i barns närvaro och har ännu inte drabbats av föräldraörat. Den där förmågan som föräldrar har att kunna ignorera mamma-mamma-mamma-mamma och lugnt äta sin mat. I diskussioner med föräldrar har jag märkt att vi har väldigt olika bilder av hur mycket barn stör. I föräldraskapet ingår avtrubbningen.

Tre snittar med lax, gurka och ost/skinka. Två nybakade scones med marmelad. Valfri tårtbit. En kanna te. Allt ingår i Chaikhanas brittiska afternoon tea-meny. Ibland ler världen emot en och allt är perfekt. Fredag eftermiddag och tefika med den man håller kär.

Förra året hade café Frapino vid Hornstull en väldigt trevlig brunchmeny, med äggröra och bacon, mozzarellamacka och färskpressad juice. Perfekt lunch efter att ha tränat en helgförmiddag. Idag skulle vi för första gången på länge äta lunch på Hornstull. Med brunchmenyn i minnet gick vi till Frapino. Så hade de ändrat menyn! Och dessutom var den färskpressade juicen slut.

Förändringar kan vara kul, men då vill jag själv styra över dem. Ibland märker man först i ögonblicket när ens förväntningar inte infrias hur viktiga de var för en. Men nu har jag i alla fall köpt en flaska färskpressad juice på Konsum. Det hjälpte.

I veckan gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag körde bilspel. Eller heter det rallyspel? Det är så nytt för mig att jag inte ens vet vad det heter. Ett sådant där spelhallsspel där man sitter i förarsätet med en ratt och en dataskärm framför sig. Gaspedaler vid fötterna och så kör man, tävlar mot den som sitter bredvid.

Jag tog med en kollega till Café Tilt. Min tanke var att vi skulle spela flipper, men han ville köra bil. Prova kan man väl alltid, tänkte jag. De första minuterna var ganska obehagliga. Kände mig lätt åksjuk där jag sladdade över motorvägen. Men snart släppte det och jag började ha kul. Körde som en biltjuv. Lyckades bara delvis hålla mig på vägbanan. Krockade med en buss som bara flög. Inte så verklighetstroget men sanslöst roligt och totalt ansvarslöst.

Kände mig som en tonårspojke. Ny känsla.

Söndaglunch på Söder, just idag blir det Sofo Café. Beställer varsin macka och te och sätter oss ner. Cafét har platser både i gatuplan och i källaren. Vi sätter oss i gatuplan. Folk snackar runt omkring, bakgrundsmusik någonstans ifrån.

Plötsligt hör jag en mansgrupp sjunga "Hej Tomtegubbar". Min första tanke: De har bytt skiva och höjt volymen. Men bakgrundsmusiken är fortfarande på. Nästa tanke: Kökspersonalen står och sjunger. Men de är bara två. Så hajar jag att det kommer från källaren.

Sången slutar, men efter några minuter börjar de igen med "Staffan var en stalledräng". Samma vers flera gånger efter varandra innan någon kommer på texten till nästa vers. Så om från början igen. Entusiastiska sångare men delvis tveksam samordning. De skulle behöva en dirigent.

Efteråt går vi och köper en gran. Det hade vi gjort även utan sånginsatsen.

Vissa saker bara passar ihop. Som glass och chokladsås. Vattenpölar och gummistövlar. Tydligen ler och långhalm, men jag vet inte riktigt vad det innebär, så det är ett dåligt exempel för mig. Som sovmornar och färskpressad apelsinjuice. Och böcker och fika.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att en fika smakar så mycket bättre när den man är omgiven av böcker. Är det böckernas lugnande atmosfär. Bredvid stora bokhyllor sänker folk rösterna, böckerna minner om barndomens hyschande bibliotikarier. Eller är det för att man känner sig omgiven av likar? Andra människor som vill fika med böcker måste jag väl ha något gemensamt med?

Vad det än är så gillar jag det. Och därför gillar jag fiket på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Igår träffade jag en vän där. Trevligt ställe. De har föredrag också. Just igår var det John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker om zombies i Blackeberg, och andra liknande fenomen.

Så där satt vi i vårt mysiga samtal och titt som tätt drev någon mening in från föredraget, som "Zombies vill bara ha blod, och det tyckte jag var intressant rent psykologiskt" eller "Har någon av er en hundralapp? Får jag låna den?" Tydligen hade han jobbat som trollkarl också.

Jag blev tillsammans med min man för åtta år sedan. Precis före dating hade blivit vanligt i Sverige. Jag har missat hela datingvågen, och det är lite trist. Jag tror att jag skulle gillat att gå på dater. Det är inte så att jag ångrar mig, jag gillar min man ännu mer. Och dessutom kan man kombinera dem. Jag har börjat data min man ibland.

Daterna blir oftast på fredagar när någon av oss ska bort över helgen. Då ses vi och äter något tillsammans innan tåget eller bussen går. Som i fredags. Maken skulle upp till Roslagen, så vi sågs på Vetekatten för att äta en afternoon tea-buffét.

Fullt med folk och en utmaning att hitta ett bord. Men när vi väl hittade ett, lyckats betala på ett ställe, hämta te på ett annat och scones på ett tredje och slå oss ner i en soffa i ett hörn, så hade vi en rätt mysig stund. Sitta där tillsammans. Prata om vad vi gjort under dagen och våra olika planer för helgen. Sedan pussas och gå åt olika håll.

En vanlig torsdag och vi är på väg till en föreställning på Dansens Hus. Modern dans/performance. Dorte Olesen. Ganska kulturpretto, men mycket trevligt.

Går in på stora Akademibokhandeln för att ta en fika före föreställningen. Hamnar mitt i ett föredrag. Yvonne Hirdman (lysande talare!) berättar om sin bok om Alva Myrdals liv. Vi fikar och lyssnar. Känner att vi har tur. Och att vi råkade bli ännu mer kulturpretto - feministisk författarträff och dansperformance på samma kväll.

När jag var tonåring drömde jag om att en dag starta mitt eget café. Jag hade tänkt ut nästan allt, förutom hur jag skulle få ekonomi i stället förstås. Sådant tänker jag bara nu när jag är gammal och realistisk, och det förtar lite nöjet med drömmen.

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag planerade. Mitt café skulle framför allt servera te. Varm choklad, varm ingefärsdricka, färsta juicer och smothies skulle också finnas. Kanske till och med kaffe. Men te skulle vara grunden. Många sorter, men inte sådana där fjolliga blommiga smaksatta sorter, utan olika sorter på riktigt. Olika blad, olika plockning och behandling. Och så kakor och mackor. Vegetariska mackor på grovt bröd. Allt hembakt.

Jag skulle inreda med gamla prylar, och allt skulle vara till salu. Kanske lite böcker och skivor också. Så spel förstås, och man skulle få sitta hur länge som helst och spela backgammon med sin gigantiska tekopp. Öppet jämt.

Men det som drömmen alltid stupade på var namnet. Jag kunde aldrig komma på ett bra namn på mitt café. Trots att jag funderade på det i timmar, på buss och lektion. Alla namn jag kom på var bara så lama.

Jag kommer fortfarande att tänka på det rätt ofta, när jag går förbi alla caféer här i trakterna som har kommit på så bra namn. Ka’s, Pappa Ray Ray, Helgalundens korta varor (behöll namnet från den gamla underklädesaffären som hade lokalen innan), Louie Louie. Men så finns det några med töntiga namn också. Café Cosmos, Sofo Café, Konditori Chic. Skönt att se att det inte bara var jag som hade dålig fantasi. 

Idag skulle förresten mitt drömcafé se helt annorlunda ut.

Jag har i många år längtat efter att bli stamgäst. Bli ihågkommen. Igenkänd. Kanske erkänd? Ha en given plats. Så i våras hände det. På Ka’s började de komma ihåg att jag vill ha hälsotallrik och ingefärsdricka. Och på Saimi Brown att jag brukar dricka chai latte. Snygga servitören vinkar till mig när jag går förbi.

Helnöjd först. Känner mig betydelsefull. Att jag är någon för dem. Men så inser jag att stamgäststatusen har förpliktelser. När jag besöker Ka’s efter att ha jobbat intensivt några veckor så säger innehavaren "det var länge sedan sist". På ett trevligt sätt, men ändå. Jag känner att jag måste förklara mig. Urskulda att jag inte bidragit till deras försörjning i lika hög grad som jag brukar. Och jag har dåligt samvete mot Saimi Brown för att jag inte äter lunch där längre eftersom kontoret flyttat.

Jag måste nog lära mig att ta lite lättare på sådant här.

Idag stämde jag träff med en vän på Sjuttio, cafét med sjuttiotalsinredning på Katarina Bangata. Jag har varit stadig kund där i ett par år. Hunnit skaffa mig favoriter på menyn. Lärt mig vilka tidningar de har. Var det är bäst att sitta.

För några månader sedan expanderade de in en intilligande lokal och jag tänkte att det måste betyda att det går bra för dem. Gladdes med dem. Men så idag när jag kommer dit för att möta min vän så har de stängt. En lapp på dörren bara "Vi stänger. Tack för den här tiden".

Jag kommer att sakna er. Kuddarna av ryamattor. Brasse-smörgåsarna. Nyponsoppan. Hoppas att vi ses igen.

Café Agueli på Mariaberget har inte bara fantastiska kakor (mmm! kladdkaka!) utan man får också sitt te i kanna. Man slipper påsen, man slipper till och med tekulan och det är något med den där kannan som får mig att känna att de har ansträngt sig lite extra för att jag ska ha det bra.

Det perfekta fiket om man inte vill prata. Ett ställe att njuta av tystnaden. Jag går dit själv eller med någon som är så nära att samtal inte är nödvändiga. Har med mig en bok eller sitter och tittar på titlarna i caféts bokhylla. Behöver inte ens ta ner böckerna, att fundera på vad som finns bakom titeln är ibland nog. Får man ändå tråkigt kan man låna ett schackbräde eller dominospel. Perfekt för höstens alla regniga eftermiddagar.

Ibland går jag hit när jag kört fast på jobbet. När jag behöver tänka nya tankar. Eller läsa in mig på någon annans. Det funkar alltid. En kanna te senare är problemet löst. Min mest effektiva arbetstid får jag på caféer.

Gamla stan 14.00. Varm sol på ryggen. Vore skönt med en promenad. Ringer maken och vi bestämmer att mötas klockan tre på Kungsholmen. Jag börjar strosa ditåt.

Vid stadshuset möter jag en vägg av vatten. Regn. Ösregn. Ibland känns uttrycket "som spön i backen" helt på sin plats. Blir blöt bara på den halva minut det tar mig att få upp paraplyet. Söker skydd i stadshusets portvalv och ringer maken igen. Bestämmer en fika istället.

När det lättar promenerar jag mot fiket vi bestämt. De stänger 14.30. Ytterligare ett telefonsamtal, bestämmer ett nytt fik. Går dit. De stänger 15.00. Nästa fik också. Där ger jag upp. Vi ses hemma istället.

Största missen i Stockholms serviceutbud: Caféernas usla öppettider. Visst, det finns undantag, men de är få. På Söder är sex en vanligare stängningstid - jag brukar tycka det är tidigt. De ställen som har kvällsöppet har ofta fullt. Men tre? Alla vardagar? När ska man då få ta sitt långa tefika?

Härmed vill jag uppmana till upprop för förlängning av caféernas öppettider!

Åtta män ska sätta upp en målportal för midnattsloppet. Jag sitter på ett café och tittar på dem. De lägger upp arbetet på följande sätt: Fem män står i en ring och småsnackar. En av dem tränar på att jonglera en colaflaska och få den att balansera på handen. Den sjätte mannen går runt och ser viktig ut. Man nummer sju och åtta går hit och dit med sladdvindor. De verkar faktiskt jobba lite.

Först blir jag både fascinerad och nästan irriterad. Ska inte de första sex männen jobba alls? Hur går företaget runt? Men sedan tycker jag att det är ganska skönt att inte alla jobb är slimmade och pressade. Fortsätt gärna stå och hänga, så kan jag sitta här bredvid och hjälpa till i anden.