Stockholm dagtid

Aktivitet och vila om vartannat har jag lärt mig är vägen till att bygga upp kroppen. Funkar lika bra på själen, tror jag, så efter den principen planerade jag min helg. Fredag och lördag var aktivitet. Middag, dansföreställning, bar, träning och tedans. På söndagen gick jag inte ur mysbyxorna och den enda turen jag gjorde utanför lägenheten var till konsum. Måndag morgon känner jag mig oväntat pigg.

Jag vägrar gå med på att det skulle vara mysigt att sitta på en uteservering med en kall öl när det är tio plusgrader.

Baren med Stockholms snyggaste utsikt ligger i toppen av Skatteskrapan, bara tio minuters promenad hemifrån. Stora glasrutor åt alla håll. Man ser många kilometer år varje håll. Så man kan ju tycka att det borde vara mitt nya hängställe.

Men det är det inte. Av två skäl. För det första är det svindyrt, 42 kronor för en läsk. För det andra, och allvarligare, är folket på plats inte alls lika snygga som utsikten. De är helt enkelt ohippa. Turister, familjer, tråkmånsar. Inga kläder eller frisyrer som sticker ut. Jag inser att det låter nedlåtande, men klientelet är en viktig del av stilen på en bar. Och klientelet här andas Finlandsfärja.

Det håller inte. Speciellt inte på Söder.

När jag bodde ute i Alby, Norra Botkyrka, såg jag alla Cirkus Cirkörs föreställningar. De har sin hemvist där, med träningslokal och skola. Jag såg varenda skolföreställning, och alla de ordinarie. Det hände inte så mycket annat i Alby. Så har det gått några år sedan dess, och jag har tappat kontakten med dem när en vän frågar om jag vill hänga med på deras nya föreställning.

TIll min förvåning ser scenen ut som en gammal cirkusmanege. De har glitterkostymer, trollar och spexar. Det finns en cirkusdirektör. Den traditionella cirkusen som de en gång revolterade mot har de nu gått tillbaka till för inspiration. Resultat är inte alls dåligt, ganska kul, men rätt förvånande. Inte lika nytt som nycirkus brukar vilja vara, och det kanske är skönt. Allra bäst är trapetsnumret. Jag har aldrig sett något förut som ens varit i närheten.

Efteråt går vi till Nordic Light för att ta en drink. Även där vibbar från en svunnen tid. På en vägg projiceras ett platt, dataanimerat landskap. Ett rutnät av självlysande streck. Får mig att tänka på filmen Tron som var fasansfullt cool 1982, där Jeff Bridges ramlar in i sin dator och slåss mot elaka datavirus i en grönrutig omgivning. Fantastiskt då, obegripligt nu. Men snyggt på en vägg i en bar.

Jag vill bara meddela att jag just nu är djupt imponerad av Infernos bartender som lyckades blanda den mest spännande alkoholfria drink jag någonsin druckit. Bra jobbat!

Det finns inget som jag tycker är så urbant som en sky bar. En himmelbar. Där man står på hög höjd och ser ut över motorleder och gator, över huskroppar och människokroppar. Tillsammans med andra människor trängs jag i ett begränsat utrymme. Stadens intimitet. Samtidigt, oceaner av tom luft utanför fönstret. Stadens anonymitet. 

Uppifrån är staden en helhet. Bilarna rör sig välordnat längs gatorna. Husen står i prydliga rader och visar upp sina oaser till innergårdar. Ljuden når inte upp. Jag tycker att det är skönt att vara på avstånd, ovanför staden, men vill ändå vara en del av den. Kvällen när vi testar nya baren i Skatteskrapan "och himlen därtill" ligger dessutom ett dis som en softad lins. Jag skymtar mitt hus. 

Jag är en ganska aktiv person. Gör oftast det jag har lust att göra. Och har sett väldigt mycket av Stockholm. Men ändå har jag haft några saker på min lista som inte blivit av. Kvällssaker, och jag är mer en dagmänniska.

Sedan jag flyttade hit för snart tio år sedan har jag tänkt gå på Fasching. Sedan de öppnade och jag läste om dem i På Stan har jag tänkt gå på Inferno. Sedan jag promenerade förbi för ett år sedan har jag tänkt gå på Underbara bar. När det gäller barer och uteställen är mitt initialmotstånd större än mycket annat. Restauranger, muséer, föreställningar och uställningar blir av. Men där vet jag att jag behärskar koderna.

Den senaste månaden har det blivit av. Jag har varit på alla tre. Druckit en fredagsdrink efter jobbet på både Underbara och Inferno. Lika trevligt på båda ställena. Och igår, ätit middag och lyssnat på en jazztrio på Fasching. Precis lika mysigt som jag föreställt mig. Nästa gång ska jag inte vänta lika länge.

Mina svärföräldrar kommer för att bo över en natt mellan tåg och flyg. När de dyker upp sitter jag i mysbyxor och frågar om de vill ha te. Det vill de inte. De vill gå ut på bar och ta en drink. De har läst på bloggen om barbesök och drinkblandning och nu ska jag dela med mig av partyglansen.

Vi går till Gondolen. Det är ju ändå lördagkväll. Får köa i fem minuter innan vi blir insläppta, men köande hör ju till det stockholmska utlivet. Lagom mycket folk, lagom hög musik och goda drinkar. Tyckte jag i alla fall. Jag hoppas svärföräldrarna tyckte att verkligheten levde upp till beskrivningen.

Igår var jag på Café Opera för första gången. Jag fattade inte riktigt vad det var som var så speciellt. Men så gillar jag varken Björn Borg, Bingo Rimér eller kokain.

I fredags hände något ovanligt. Strax efter tio kom jag hem från en tjänsteresa. I taxin från Bromma hade jag föreställt mig hur jag skulle ta på mig mysbyxorna och kolla på Miss Marple. Så när jag kliver innan för dörren säger min man "Ska vi gå ut och ta en drink".

Detta borde inte vara så konstigt, med tanke på vilka vi är. Barnlösa akademiker, bosatta några hundra meter från ett av Sveriges krogtätaste områden. Men det är ovanligt för att vara oss. Vi är inga nattugglor. Knappt ens kvällsugglor. Gör stan på dagtid och har problem med att hålla oss uppe till tolvslaget på nyårsafton. Så jag blev förvånad. Men några av makens kollegor hade ringt och undrade om vi inte ville komma en sväng till Marie Laveau.

Varför inte, sa maken, ibland måste man ju testa nya saker. Så vi gick dit. Det var ganska trevligt, stå och snacka en stund med intressanta människor. Eller snarare skrika, musiken var ju rätt hög (kommentar värdig en medelålders, jag vet, men jag är lite medelålders i själen). Efter en och en halv timme gick vi hem, kände att detta kan vi göra om. Fast det kräver att man är ett gäng, annars vore det rätt meningslöst. Prata bara med varandra gör vi lika bra på en promenad.

Men resultat: Något vidgade vyer.

Jag har hållit kurs i två dagar för mina kollegor. Det gick väldigt bra, men är ändå ganska tröttande. Kräver hög koncentration. Så ikväll är jag trött. Behöver en återställare, så jag har kört på några av mina gamla godingar.

1. En stund i Rivals bar med en kopp te och en vän.
2. En portion av min mans fantastiska köttfärssås
3. En stund i soffan framför Notting Hill

Toppat med en dos Simpsons och jag är tillbaka på banan.

Igårkväll satt vi där i soffan på Rival igen. Har man en liten lägenhet får man skaffa sig alternativa vardagsrum. Mina är caféerna och baren på Rival. Där är alltid folk, men sällan fullt. Precis som jag vill ha det. Några att titta på, men ändå kunna vara någorlunda ifred.

Ibland när maken är borta över helgen, och jag vill se lite folk, så går jag ut och tar en drink själv. Idag till exempel. Jag gick till Rival. Nära hemma, och känns ganska som hemma. Jag är där rätt ofta. Beställde en drink och satte mig i en fåtölj med utsikt över baren. Gillar att titta på folk och gissa vad de har för relation till sina sällskap.

Första gången jag gick till baren själv var ganska läskig. Jag tänkte att alla skulle se mig sitta där själv och tro att jag väntade på någon som aldrig kom. Att jag blivit dumpad. Men jag hade varit ensam hela dagen och ville tjuvlyssna på lite samtal. Så jag gick ändå. Bestämde mig för att vara där en halvtimme och skita i vad folk tyckte. Förstå att de hade viktigare saker för sig än att titta på mig. Som att prata med varandra. Kände mig modig och var stolt över mig själv när jag gick hem.

Idag var det inte läskigt. Jag gick bara in och tog en drink när jag ändå var ute på promenad. Minns knappt vad som var så farligt första gången. Jag vann. Över rädslan. Det var ganska lätt.

På kvällarna brukar jag dricka en kopp te. Sitta i soffan med TV eller en bok. Men så ibland utnyttjar vi att vi bor mitt i stan och går vi ut och dricker vårt te istället. Igår gick vi till baren på Rival. Köpte varsin kopp te och satt i varsin fåtölj i entrén. Tittade på alla som kom och gick. Försökte gissa deras relation till varandra. Deras yrke. Om de var stockholmare eller på besök.

Det är samma te som hemma, Earl Grey, fast vi får det i påse istället. Men ändå känns det helt annorlunda. Kanske för att vi är fokuserade på varandra och omgivningen, istället för på TV:n och boken. Samtalar. Observerar. Trevligt är det i alla fall.

Igår var jag på Södra Bar och drack drinkar. Det var ett tag sedan sist, och det är inte bara mitt fel. Jag har försökt gå dit ett par gånger, men det har varit stängt. Så igår lyckades det äntligen.

Jag hade väldigt ljusa minnen av Södra Bar, som ett riktigt juste hängställe med mysig inredning. Tyvärr blev jag lite besviken. Igår kändes det som att inredningen inte var riktigt färdig. Det fattades kuddar på bänkarna. Stolar och bord verkade utställda lite slumpvis och inte enligt någon plan. Plastväxter. Konstigt eftersom det kändes perfekt förra året.

Är det mitt minne som lurar mig? Är jag kräsnare i år? Eller har de gått ner sig? Jag vet inte. Drinkarna var i alla fall fortfarande goda.