Stockholm dagtid

Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är en av mina favoritbutiker i city. Hyllor med trevliga böcker att strosa runt bland. Kunnig personal som gärna hjälper till. Ett fik där man kan slå sig ner. Och så ordnar de författarträffar. Visst är det så man smälter!

Till nästa författarträff har de bjudit in Stefan Einhorn som ska tala om sin nya bok "Vägen till visdom". Visdom är strävansvärt i mina ögon, så jag bläddrar lite i boken som ligger framlagd i prydliga högar. Just där jag slår upp boken berättar Stefan en historia om sin dotter, och när han skickade iväg henne på språkresa.

Vid säkerhetskontrollen står alla föräldrarna och säger de sista förmaningarna innan de släpper iväg sina tonåringar. "Ha roligt nu!" är Stefans budskap. Så hör han en mamma säga till sin dotter "Se till att alla har roligt" och han slås av moderns visdom som hon förmedlar till dottern och skriver en lång harang om hur mycket han lär sig i det här ögonblicket.

Själv tänker jag att det är riktigt jävla fult gjort av den där mamman att lägga det ansvaret på sin dotter. Trettio personers välmående på hennes axlar. Jag har själv varit en överansvarstagande flicka och det ledde mig inte till visdom, snarare till sjukskrivning.

Plötsligt känns han inte så vis längre, herr Einhorn. Dessutom har en bekant till mig suttit bredvid honom på en middag, och då tittade han mest på hennes bröst. Fast det kanske är det han menar med att "lyssna med hela kroppen" som jag läser om på ett annat ställe i boken. Jag struntar nog i den där författarträffen.

Jag har just insett att jag vill se 70% av Dansens hus produktioner under hösten. Plus 5-6 pjäser på stadsteatern och lite uddaföreställningar. För att inte tala om Stockholms performacefestivalen i höst!

Ju mer jag går på evenemang, desto bättre förstår jag vad jag gillar och numera har jag lärt mig koda texterna i programmen. Jag gillar när det står "på gränsen mellan olika konstformer". Jag gillar det mesta med Mats Ek, Malin Hellqvist Sillén, Birgitta Egerblad, Anna Vnuk och Cirkus Cirkör, men däremot inte Johan Inger. Jag gillar när dans beskrivs som humoristisk, och jag gillar när de blandar in spoken word. Jag gillar samtida. Klassisk teater däremot, det är jag rätt less på. Presentkortet på Dramaten lyckas vi aldrig utnyttja.

Två saker är jag väldigt nöjd med: Att det visas så mycket bra saker i Stockholm, och att jag lyckas välja rätt. Som maken sa sist när vi såg Bob Hansson och skulle hitta på komplimanger till varandra: "Du är så bra på att hitta bra föreställningar".  

Idag har jag lyckats få till två perfekta streck av min fina eyeliner i den giftgröna färgen "Acid rain".

Jag letar efter en present till en vän som väntar barn, en sak som har med graviditet att göra, och därför har jag varit runt i affärer för gravidprylar. Just det jag vill ha är lite svårt att hitta, så jag har pratat med personal på många ställen, och märker att jag har ett behov av att förklara mig. Säga att det inte är till mig själv, utan till min vän. Jag vill inte bli tagen för gravid.

Det här har inte med kroppsform att göra, handlar inte om att jag är rädd att min lilla magbula ska ses som en barnfylld mage. Det handlar om att jag själv inte vill ha barn och inte alls kan tänka mig en framtid som gravid. Så lite kan jag tänka mig det att jag instinktivt vill förklara för expediter jag aldrig kommer träffa igen att det inte är mig jag ska handla till.

Tack och lov att graviditet inte smittar, så att jag utan risk kan fortsätta min shopping. 

Efter sex kvällars danskurs med min mycket mysige man konstaterar jag att vi faktiskt lärt oss dansa med varandra. Fantastiskt! Nu ska vi bara bli lika samdansade som föräldragenerationen. Det ska nog gå bra. Vi har tid på oss, vi tänker ju leva tillsammans i rätt många år till.

Full av frustration framför spegeln på onsdag morgon bestämmer jag mig: Nu ska jag byta frisör och frisyr. Kan låta drastiskt, men händer mig åtminstone någon gång om året. Jag lyckas få en tid på Toni&Guy två dagar senare, så fredag förmiddag är jag en ny människa. Istället för brun page har jag nu kortklippt bakhuvud och syntsnedlugg. Färg än så länge inte bestämd, den ska fixas nästa vecka.

På fredag eftermiddag tycker jag att min nya frisyr förtjänar en drink, så jag försöker få med mig någon från jobbet ut på after work. Det går inget vidare och lite småsur tar jag t-banan hem. Sittande i tunnelbanevagnen känner jag igen känslan, hur jag tar initiativ och försöker fixa trevliga saker, som bemöts av bristande engagemang. Antingen hänger några på vad det nu är (drink, teater, middag, utflykt…) men bjuder sedan aldrig tillbaka. Eller så blir det inget alls från början. Men det känns som att det hela tiden hänger på mig. Om inte jag fixar så blir det ingenting.

Det är inte riktigt sant förstås, jag har några vänner som är aktiva och framåt. Men så finns det så många mer som jag gillar att umgås med men som jag efterhand bara blir besviken på. När det bara är jag som fixar är det ju lätt att få känslan att den andra inte alls vill umgås med mig. Så efterhand ger jag upp de vännerna. Tänker att om de inte tar mer initiativ så får det vara. Just nu står åtminstone en vän på prövolistan. Jag ska ge henne några månader och se vad som händer, men jag känner mig inte så hoppfull.

Varje nyår brukar vi välja ett tema för det kommande året. Ett ord eller två som ska sätta tonen. Inget nyårslöfte, bara en inriktning. Årets tema är "Live it!". Lite töntigt, jag vet, men vi var i USA när vi bestämde det och det är dessutom svårt att översätta snyggt.

Temat handlar om att saker ska bli av. Att inte bara hamna framför TV’n på kvällarna, utan se föreställningar, gå på barer, träffa vänner. Det kändes som om förra året, särskilt hösten, mest passerade förbi utan tillräckligt många trevliga händelser.

Hittills måste jag säga att "Live it" har gått ganska bra. Sedan vi kom hem från semestern för tre veckor sedan har jag hunnit gå ut på trevliga barer fyra gånger, äta middag ute tre gånger, se en föreställning och boka biljetter till några till. Dessutom - bäst av allt - har jag och maken börjat på en danskurs och kommer om ytterligare fem veckor att vara foxtrotkungar. Här levs det!

På under en timme köper jag julklappar till hela min familj, trots lönelördag och fullt på stan. Jag är full av förundran och fortfarande i chock. Framgångsfaktorer: Viss planering, NK:s breda sortiment och en hel del tur.

Kronärtsskocka är min absoluta favoritgrönsak. Varsin kokt kronärtsskocka med lite smör och salt räknas som en hel middag hemma hos oss. Efterhand har jag märkt att detta är något jag är ganska ensam om. Många av mina vänner har inte ens ätit kronärtsskocka. Men ändå finns det nästan alltid att köpa på Konsum. De kan väl inte ha ett lager bara för mig?

Idag när jag ser en kvinna stå och lukta på kronärtsskockorna känner jag en omedelbar gemenskap. Omsorgsfullt väljer hon ut två. När hon vänder sig om ser jag att hon har coolt rött läppstift. Klart att det är en tjej med stil som shoppar så goda grejer.

Jag har varit orolig i flera veckor. Inte vågat lita på opinionsundersökningarna och spelbolagens odds. Vaknade tidigt idag och satte på TV:n och nu sprider sig lättnaden i kroppen. Tänk att han vann!  

Det är inte lätt att hitta mysiga lunchställen i city. De flesta är för bullriga eller har trista standardmenyer. Men så går vi runt hörnet till Lilla Cafét på Klara Norra Kyrkogatan och det visar sig att de har bytt ägare och gått ifrån gängse caféstandard (paj, paj, paj, sallad och nachotallrik). Istället är det nu vita dukar och lunch med efterrätt, till hyfsat pris dessutom. Just denna dag är det köttbullar med lingon, ganska standard, men det vägs upp av efterrätten som är en liten hallonmarängbakelse.

Nöjda beställer vi och slår oss ner. Då visar sig de logistiska bristerna. Glasen är slut. Likaså besticken. En gaffel får vi att dela på. Ägaren ursäktar sig och skäms, och jag tänker att det nog är barnsjukdomar och inget att vara irriterad över. Men så säger han "Man vet aldrig hur många lunchgäster det kommer. Det kan vara femton eller fyrtio, och vi har bara trettio bestick." Om det kan komma fyrtio gäster kanske man ska ha femtio bestick, tycker jag i alla fall. Men så långt hade inte han tänkt.

Vår mat var god när den väl kom, med nästan tio minuters mellanrum för mig och min vän. Hallonbakelsen var perfekt. Jag måste ge dem en ny chans. Men har de inte köpt nya bestick till dess så ger jag nog upp.

Idag såg Tysta Mari-gången ut som vanligt. Om jag inte hade sett några sopsäckar fulla med glitter i ett hörn så hade jag nog trott att jag drömt.

Man vet att man har lyckats med sminkningen när det är måndag morgon och ens kollega säger "Vad pigg du ser ut".

I flera dagar har jag sett fram emot att damen från TNS Gallup ska komma. Jag som älskar att svara på frågor och berätta om mina åsikter, äntligen har jag blivit utvald. Mina svar ska vara bland de tusentals som räknas ihop i undersökningen. Min röst ska räknas.

Så kommer hon, en cool liten tant i tweed, med brunfärgat hår. Vi sitter vid köksbordet och hon ställer fråga på fråga. Det visar sig handla mest om EU, vad jag kan om EU, hur mitt förtroende är för olika institutioner i EU. Och det är inte hälften så spännande som jag tänkt. Hon är ju inte intresserad av mina svar. Noterar dem bara neutralt i sitt häfte. Ber mig aldrig motivera, säger aldrig emot. Inget samtal. Och jag förstår att det är samtalet som jag gillar mest.

Dessutom känner jag mig lite inlurad av frågorna. Tror jag att Sveriges, Europas, världens ekonomi kommer bli bättre eller sämre närmaste året? Lite sämre säger jag, med tanke på amerikanska marknaden. Tror jag att min egen ekonomi kommer bli bättre eller sämre? Bättre förstås, jag är fast anställd på en stabil organisation, får lönehöjning varje år.

Så minns jag att jag har läst om detta. Hur folk ofta tror att det ska bli sämre för den stora ekonomin, men bättre för de själva. Hur det tas till intäkt som att folk inte förstår hur den stora ekonomin fungerar och att marknaden alltid är bra för dem. Plötsligt är mina svar argument för marknadens överhöghet. Det håller jag ju inte alls med om. Det var inte så jag hade tänkt.

De ställer inte frågorna som jag vill svara på. Undrar vad mer som kan läsas fram ur mina svar?

Nu har jag träffat min flykting. En 32-årig kurd från Irak som väldigt gärna vill prata svenska och jobbar som billackerare. Han var lätt att förstå. Men han hade inte så lätt att förstå mig. Han var charmig och trevlig. Jag var inte lika charmig och trevlig. Så svårt att prata när jag hela tiden verkade prata för fort och använda för svåra ord. Men så småningom kanske det ger sig. Vi ska fika nästa söndag. Får se då. Jag ska tänka ut några samtalsämnen till dess. Konkreta saker. Prata om vad man har gjort i veckan kanske.

God Jul kan jag acceptera. Jag gillar den inte, för vem kan säga att julen verkligen är god och inte bara en kvävande soppa av omöjliga förväntningar, men jag kan ändå acceptera önskan om en god jul. Folk vill ju hoppas. Även om jag själv bara brukar säga "Jul jul".

Gott Nytt År tycker jag till och med är ganska trevlig. En önskan om att göra upp med det gamla och försöka se det nya året i ett nytt år, som en ny start. En uppmuntran till att göra mentalt bokslut och gå vidare. Gott Nytt År säger jag gärna med eftertryck. Inte för att det nya året givet är gott, men det kan lika gärna bli det som inte.

God Fortsättning däremot. Är det inte för töntigt? Jag har egentligen inte några principiella invändningar mot att önska en god fortsättning men det kan man ju göra när som helst. Att göra det just efter julledigheterna är som att klamra sig fast i en förlorad festsäsong. Man vill ha mer av ledighet och fest men här måste man gå tillbaka till arbetet och det är vardag men man bekämpar den lite genom att hitta på en särskild välgångsönskan. Inse fakta liksom, nu är det vardag som gäller. Att låtsas något annat är inte rätt sätt att göra det nya året gott. Satsa istället på att skapa en vardag du gillar.

Aldrig tidigare har jag ätit choklad i duschen. Schweizernöt sittande på duschgolvet med vatten strilande över kroppen. Funkade mot julångest.

Jag har startat en bokcirkel med mina vänner. Första träffen hade vi för en månad sedan. Bestämde regler och jag hade valt den första boken, Drömstället av Melissa Banks. Innan jag vågade välja den läste jag de femtio första sidorna. Jag tyckte ganska bra om dem. Så hade vi mötet och efter det fortsatte jag läsa. Och insåg när jag kommit några hundra sidor fram att jag inte gillade boken så bra längre. Vad hade jag utsatt mina bokcirklande vänner för?

Så blev det dags för träff två. Vi skulle äntligen få diskutera boken. På väg dit funderade jag på om vi skulle ha något att säga, eller om det inte skulle finnas så mycket att prata om. Borde jag ha förberett diskussionsfrågor? Det visade sig att det inte behövdes. Vi hade massa att prata om, olika vinklar, olika synpunkter om karaktärerna, olika åsikter.

Cirkeln blev precis det intressanta samtal jag längtat efter. Ett samtal som är kvalificerat utan att vara pretto. Som är inbjudande utan att vara banalt. På väg hem föreslog en deltagare att vi borde ha ett namn på vår cirkel. Att den kunde heta Drömstället. En bra idé. Boken var inget drömställe, men cirkeln är. 

Första helgen på några veckor utan resor, och vi bestämmer oss för att ägna en lördag åt att göra ingenting. Fast egentligen gör vi ju saker. Äter lång frukost, läser tidningen och löser melodikrysset. Går och tränar och äter lunch ute. Tittar på skor och handlar lite mat till kvällen. Hemma kryper vi upp i soffan och ser en film innan vi ägnar resten av eftermiddagen åt hångel. Och då har vi inte ätit middag ännu.

Jag funderar på varför vi tänker på det som ingenting. Är det för att det är vad vi brukar göra en lördag? Eller för att inget av det kräver någon planering. Eller, vilket jag misstänker, för att det inte är produktivt. Förutom träningen då. Men den räknas nog som någonting. 

Jag tar en massage på Centralbadet och massören har mjuka, varma händer. Men han pratar som en grovis. Som värsta truckföraren med snus under läppen. Och det blir helt felslut i huvudet. Så länge han håller tyst är allting utmärkt, men när han pratar kolliderar världarna.

Vissa veckor är fulla av händelser värda att blogga om. En kurs jag håller där kursdeltagarna går ut och köper mig en medalj. En nostalgisk utflykt till min studenttids Uppsala. Ett hus jag nästan köper, i tanken inreder, men sedan ändå bestämmer mig att jag inte är redo för. En utflykt till Herrljunga, en av få västsvenska städer jag aldrig innan besökt. Varje sak värd att skriva ett inlägg om. Men det kräver sin reflektionstid.

Varje inlägg ska ha en vinkel, det är mitt baskrav. Och reflektionstiden har inte funnits där. Den som fanns gick åt till att inte köpa ett hus. Däremellan hade jag mest bara trevligt. Då kan man tåla att det inte blir något bloggat på tio dagar.

Jag har länge velat vara med i en bokcirkel. Jag tycker att det känns som den perfekta blandningen av hemtrevligt och intellektuellt. Och en förevändning att på lite mer regelbunden basis träffa trevliga människor. Kanske få nya vänner. Men åren går och ingen har bjudit in mig till någon bokcirkel så till slut insåg jag att det hängde på mig. Ska det bli någon bokcirkel så får jag starta en.

Här finns utrymme för att bli bitter och sur och tänka fan att man alltid måste ta ansvar för allt själv. Hade min energi varit låg så hade jag kanske tänkt så. Men min energi är är hög, så jag tänkte istället kul att jag får bestämma och bjuda in de jag vill och välja bok själv.

Jag skickade ut en liten trevare på mail. Höll tummarna för att åtminstone tre skulle vilja vara med. Men det visade sig att vi hade en själarnas gemenskap. Majoriteten av mina vänner hade själva känt som jag. Att det skulle vara trevligt att vara med i en bokcirkel. Att någon snart borde bjuda in dem. Jag fick mail på mail som löd "äntligen".

Torsdag om två veckor börjar vi. Jag har redan valt boken, men den är hemlig än så länge. Det ska bli spännande att se hur det går.

Min frisör är väldigt vacker och mycket tyst. Hon svarar artigt på tilltal men för inga samtal. Skönt när man är där flera timmar i sträck, som igår när jag permanentade mig. Jag sitter tyst, tittar i spegeln eller en tidning, medan hon rullar och rullar. Det tar över en timme att rulla upp allt hår.

Efteråt är det som att titta in genom ugnsluckan när man bakar. Från början är håret platt och vått. Allt eftersom hon blåser växer håret. Precis som en limpa i ugnen.

Jag har en vän som kör sitt liv i motorvägsfart. Antingen är det 110 åt ena hållet eller 110 åt andra hållet. Eller båda. Alla känslor är stora och nya. Ångest och stormande förälskelse. Stor självhävdelse blandad med djupt självförakt. Hela tiden drama. Min vän tror nog att man inte känner att man lever annars. Att man missar poängen med livet. Det tror inte jag.

Om allting hela tiden är stort och fort, om resan går i 110, så är det rätt mycket man missar. Alla de där nyanserna, ögonblicken, som racerförarna avfärdar som banala. Det är de som ger mig mest. Samtalen med vänner. En ensam promenad. En stund med en bok i soffan. Lösa korsord med maken. Jag inser att jag har blivit den jag som tonåring inte ville vara. Jag trivs väldigt bra med det. Man tror ju bara att man vet bäst när man är 16.

Jag har kommit på vilken chokladbit som är verklighetens motsvarighet till Willy Wonkas Fluffiga Drömkolaskum. Det är Japp. Solklart. Kola och fluffigt skum, men choklad runt. Jag har en svår japperiod just nu.

Regnet öser ner när vi promenerar hem från Djurgårdsfärgan. På Götgatsbacken bildas forsar. Portarna är fulla av folk som väntar ut det värsta. Klokt av dem. Trots paraply blir jag blöt långt upp på låren. Men det gör ingenting. Vi är på hemväg. Kommer vara hemma om tio minuter, hänga upp kläderna, stoppa tidningspapper i skorna.

Vi möter två tjejer. De har inga regnkläder, inga paraplyer. Tröjorna och jeansen klistrade mot huden. Håret blött nog för att kunna shamponeras. Jag hoppas för deras skull att de inte är på väg till något särskilt. Tänk att gå på bio dyblöt.

Så slår det mig att om det var jag som blivit överraskad av en åskskur och kanske på väg på bio, så skulle jag gå och köpa nya kläder. Bara något enkelt, men jag skulle gjort det. Eller så skulle jag inte alls klivit ut. Ringt på en taxi istället, låtit dem köra mig från port till port. Jag är inte tokrik. Men de pengar jag har vill jag använda till att ha det bra.  

De senaste veckorna har jag märkt att det har börjat hända saker med mig. Första tecknet: jag var inte sugen på att hänga på café. I flera år har fiken varit min fasta punkt, och nu ville jag inte längre. Jag har anat en krypande lust i kroppen, att något har varit på gång.

Så imorse så vaknade jag och kände ett nytt utvecklingssteg i kroppen. Jag vill resa, få nya intryck, lära mig nya saker, utvecklas, kanske testa nytt jobb. Kanske inte så udda saker att vilja, men udda saker för mig. De senaste tre åren har jag mest velat vara kvar. Vara kravlös. Ta det lugnt och upptäcka de små sakerna i min närhet. Koppla av. Stora saker har känts för utmanande.

Det är tre år sedan jag stod med näsan i väggen och jag har behövt den här tiden för att bygga mig en stadig grund igen. Inte så att jag har mått dåligt sedan dess. Men jag har mått bra av att ha det lilla, det nära. Ingefärsdricka på mitt favoritfik. Samma arbetsuppgifter som förra veckan. Läsa tidningen på en filt i parken. Så vaknar klockan åtta och känner mig sugen på att emigrera till Nya Zealand. Kollade till och med upp deras invandringspolicies.

Förmodligen blir det inte en Nya Zealand-flytt. Vad det blir vet jag inte än. Men jag känner i mig att det har hänt grejer. Som när dinosaurierna tog steget över till fåglar. Eller som när järnvägen invegs. Större steg är nu möjliga. Det ska bli spännande att se vad det blir.

Idag har jag suttit och lyssnat på ett stort möte hela dagen. Delegater från hela landet. Talare och presentationer. En dag som känns som en hel vecka. Så skönt att gå hem. Middag och TV-serier fungerar som återställare. Jag är för otålig för sådant här.

Ibland är det intressant att jämföra sig med andra. Härom dagen på jobbet. Officiellt möte med prominenta gäster. En kollega med hög status, många tjänsteår, penis och en lön som är nästan dubbelt så hög som min ska föredra en rapport. Rapporten har inte han skrivit, utan hans underordnade. Kollegan med hög lön tar rapporten på 6 sidor text och tabeller och kopierar allt förutom inledningen till en power point-presentation. Tada!

Där sitter han och klickar fram bild efter bild. Ibland läser han texten högt, ibland säger han att vi får läsa själva. Hans enda övriga kommentar är att rapporten bekräftar den bild vi redan hade. Ingen djupare analys av orsaker. Ingen sammanfattning av de intressantaste punkterna. Inga förslag till agerande. Ingenting. Bara klicka fram en sida till. "Ni kan ju läsa själva".

Hade jag gjort en sådan presentation så skulle jag svårligen kunnat gå tillbaka till samma arbetsplats. Jag skulle skämts så mycket att jag hade varit tvungen att söka jobb som spärrvakt för att slippa möta kollegorna igen. Han skäms inte. Och han har nästan dubbelt så hög lön som jag. Undrar om min lön kommer gå upp ifall jag börjar prestera lika dåligt? Eller tillhör jag fel demografisk grupp?

Torsdag var en riktigt crappy dag. Vaknade på fel sida. Trött och sur. Huvudvärk. Och därtill tråkiga möten. Ägnade större delen av dagen åt att tycka synd om mig själv. Så till sist tröttnade jag. Det är ju roligare att vara på bra humör. Satte samman en massiv må bra-kur.

• En dos totalt onödig shopping - en guldbaddräkt med bar rygg som jag inte har någon aning när jag ska använda. Jag får nog åka till Vegas och lapa sol vid en pool.
• En dos kroppsuppmjukning - i form av ett corepass på Friskis & Svettis.
• En dos lyx - handlade färdigmat på NK Saluhall. Mycket gott.
• Plus standarddosen - choklad, huvudvärkstablett och TV-serier.

Dessutom toppades det oplanerat upp av ett telefonsamtal från en god vän som gav mig komplimanger. Det gjorde mig inte på sämre humör direkt. Framåt niotiden kände jag hur surheten helt hade gett vika för välbehag. Gjorde ändå en reservplan för om jag skulle vakna med huvudvärk. I så fall skulle det bli frukostbad på Centralbadet. Men det behövs inte. Jag vaknade halv sex i morse, helt utvilad och på strålande humör.  

Jag har förkovrat mig. Utvecklats som person. Gått på kurs. I presentinslagning faktiskt. Lördagen ägnade jag åt att lära mig olika sätt att vika presentpapper runt paket. Ett ganska snävt ämne, helt onödigt att veta och just därför så roligt. Inga prestationskrav alls, bara bonus.

En oinsatt läsare kan tänka att ska man behöva gå på kurs för att lära sig slå in presenter? Och svaret är förstås att man behöver alls ingen kurs för att sno om ett papper, sätta dit en tejpbit och knyta ett snöre om. Men jag har större ambitioner än så. Pappret ska snos och veckas. Dekorationer ska tillverkas. Många val att göra. Volymer eller platt? Flerfärgat eller enfärgat? Sobert eller svulstigt?

Bjud mig på kalas så lovar jag att slå in ett snyggt paket. Innehållet däremot, det kan jag inte lova något om.

Jag jobbar i ett modernt kontorslandskap. Nybyggda lokaler runt en ljusgård. Ut mot ljusgården har vi en balkong där vi fikar. Fräscht och ljust. Min arbetsgivares profilering går ut på att visa att vi är en tuff organisation. Vi vågar sticka ut hakan. Vi är inte traditionella och tråkiga.

Vår fikabalkong är relativt nybyggd och ännu inte helt inredd. Runda bord och enkla stolar, men inget mer. Så igår när jag kom till jobbet såg jag att det hade hänt saker under natten. På borden låg rödvitrutiga vaxdukar. Och i fönstren ut till balkongen satt spetsgardiner. Spetsgardiner! SPETS-gardiner! En administratör hade fått fria händer med förskräckande resultat. Bara de målade porslinstallrikarna ur samlarserien som saknades.

Min första reaktion: Akut fnissighet. Det var bara så sjukt.
Min andra reaktion: "Jag måste söka ett nytt jobb". Jag menar, vad kommer vi att kommunicera till våra besökare? Hej och välkommen till PRO? Vill jag höra hemma i den miljön?
Min tredje reaktion: Konspirerandet. Jag engagerade några kollegor i planer allt för hemliga för att beskrivas här.

Vi får se hur det går. Men just nu har min arbetsgivare en del att bevisa.