Stockholm dagtid

Idag såg Tysta Mari-gången ut som vanligt. Om jag inte hade sett några sopsäckar fulla med glitter i ett hörn så hade jag nog trott att jag drömt.

Man vet att man har lyckats med sminkningen när det är måndag morgon och ens kollega säger "Vad pigg du ser ut".

I flera dagar har jag sett fram emot att damen från TNS Gallup ska komma. Jag som älskar att svara på frågor och berätta om mina åsikter, äntligen har jag blivit utvald. Mina svar ska vara bland de tusentals som räknas ihop i undersökningen. Min röst ska räknas.

Så kommer hon, en cool liten tant i tweed, med brunfärgat hår. Vi sitter vid köksbordet och hon ställer fråga på fråga. Det visar sig handla mest om EU, vad jag kan om EU, hur mitt förtroende är för olika institutioner i EU. Och det är inte hälften så spännande som jag tänkt. Hon är ju inte intresserad av mina svar. Noterar dem bara neutralt i sitt häfte. Ber mig aldrig motivera, säger aldrig emot. Inget samtal. Och jag förstår att det är samtalet som jag gillar mest.

Dessutom känner jag mig lite inlurad av frågorna. Tror jag att Sveriges, Europas, världens ekonomi kommer bli bättre eller sämre närmaste året? Lite sämre säger jag, med tanke på amerikanska marknaden. Tror jag att min egen ekonomi kommer bli bättre eller sämre? Bättre förstås, jag är fast anställd på en stabil organisation, får lönehöjning varje år.

Så minns jag att jag har läst om detta. Hur folk ofta tror att det ska bli sämre för den stora ekonomin, men bättre för de själva. Hur det tas till intäkt som att folk inte förstår hur den stora ekonomin fungerar och att marknaden alltid är bra för dem. Plötsligt är mina svar argument för marknadens överhöghet. Det håller jag ju inte alls med om. Det var inte så jag hade tänkt.

De ställer inte frågorna som jag vill svara på. Undrar vad mer som kan läsas fram ur mina svar?

Nu har jag träffat min flykting. En 32-årig kurd från Irak som väldigt gärna vill prata svenska och jobbar som billackerare. Han var lätt att förstå. Men han hade inte så lätt att förstå mig. Han var charmig och trevlig. Jag var inte lika charmig och trevlig. Så svårt att prata när jag hela tiden verkade prata för fort och använda för svåra ord. Men så småningom kanske det ger sig. Vi ska fika nästa söndag. Får se då. Jag ska tänka ut några samtalsämnen till dess. Konkreta saker. Prata om vad man har gjort i veckan kanske.

God Jul kan jag acceptera. Jag gillar den inte, för vem kan säga att julen verkligen är god och inte bara en kvävande soppa av omöjliga förväntningar, men jag kan ändå acceptera önskan om en god jul. Folk vill ju hoppas. Även om jag själv bara brukar säga "Jul jul".

Gott Nytt År tycker jag till och med är ganska trevlig. En önskan om att göra upp med det gamla och försöka se det nya året i ett nytt år, som en ny start. En uppmuntran till att göra mentalt bokslut och gå vidare. Gott Nytt År säger jag gärna med eftertryck. Inte för att det nya året givet är gott, men det kan lika gärna bli det som inte.

God Fortsättning däremot. Är det inte för töntigt? Jag har egentligen inte några principiella invändningar mot att önska en god fortsättning men det kan man ju göra när som helst. Att göra det just efter julledigheterna är som att klamra sig fast i en förlorad festsäsong. Man vill ha mer av ledighet och fest men här måste man gå tillbaka till arbetet och det är vardag men man bekämpar den lite genom att hitta på en särskild välgångsönskan. Inse fakta liksom, nu är det vardag som gäller. Att låtsas något annat är inte rätt sätt att göra det nya året gott. Satsa istället på att skapa en vardag du gillar.

Aldrig tidigare har jag ätit choklad i duschen. Schweizernöt sittande på duschgolvet med vatten strilande över kroppen. Funkade mot julångest.

Jag har startat en bokcirkel med mina vänner. Första träffen hade vi för en månad sedan. Bestämde regler och jag hade valt den första boken, Drömstället av Melissa Banks. Innan jag vågade välja den läste jag de femtio första sidorna. Jag tyckte ganska bra om dem. Så hade vi mötet och efter det fortsatte jag läsa. Och insåg när jag kommit några hundra sidor fram att jag inte gillade boken så bra längre. Vad hade jag utsatt mina bokcirklande vänner för?

Så blev det dags för träff två. Vi skulle äntligen få diskutera boken. På väg dit funderade jag på om vi skulle ha något att säga, eller om det inte skulle finnas så mycket att prata om. Borde jag ha förberett diskussionsfrågor? Det visade sig att det inte behövdes. Vi hade massa att prata om, olika vinklar, olika synpunkter om karaktärerna, olika åsikter.

Cirkeln blev precis det intressanta samtal jag längtat efter. Ett samtal som är kvalificerat utan att vara pretto. Som är inbjudande utan att vara banalt. På väg hem föreslog en deltagare att vi borde ha ett namn på vår cirkel. Att den kunde heta Drömstället. En bra idé. Boken var inget drömställe, men cirkeln är. 

Första helgen på några veckor utan resor, och vi bestämmer oss för att ägna en lördag åt att göra ingenting. Fast egentligen gör vi ju saker. Äter lång frukost, läser tidningen och löser melodikrysset. Går och tränar och äter lunch ute. Tittar på skor och handlar lite mat till kvällen. Hemma kryper vi upp i soffan och ser en film innan vi ägnar resten av eftermiddagen åt hångel. Och då har vi inte ätit middag ännu.

Jag funderar på varför vi tänker på det som ingenting. Är det för att det är vad vi brukar göra en lördag? Eller för att inget av det kräver någon planering. Eller, vilket jag misstänker, för att det inte är produktivt. Förutom träningen då. Men den räknas nog som någonting. 

Jag tar en massage på Centralbadet och massören har mjuka, varma händer. Men han pratar som en grovis. Som värsta truckföraren med snus under läppen. Och det blir helt felslut i huvudet. Så länge han håller tyst är allting utmärkt, men när han pratar kolliderar världarna.

Vissa veckor är fulla av händelser värda att blogga om. En kurs jag håller där kursdeltagarna går ut och köper mig en medalj. En nostalgisk utflykt till min studenttids Uppsala. Ett hus jag nästan köper, i tanken inreder, men sedan ändå bestämmer mig att jag inte är redo för. En utflykt till Herrljunga, en av få västsvenska städer jag aldrig innan besökt. Varje sak värd att skriva ett inlägg om. Men det kräver sin reflektionstid.

Varje inlägg ska ha en vinkel, det är mitt baskrav. Och reflektionstiden har inte funnits där. Den som fanns gick åt till att inte köpa ett hus. Däremellan hade jag mest bara trevligt. Då kan man tåla att det inte blir något bloggat på tio dagar.

Jag har länge velat vara med i en bokcirkel. Jag tycker att det känns som den perfekta blandningen av hemtrevligt och intellektuellt. Och en förevändning att på lite mer regelbunden basis träffa trevliga människor. Kanske få nya vänner. Men åren går och ingen har bjudit in mig till någon bokcirkel så till slut insåg jag att det hängde på mig. Ska det bli någon bokcirkel så får jag starta en.

Här finns utrymme för att bli bitter och sur och tänka fan att man alltid måste ta ansvar för allt själv. Hade min energi varit låg så hade jag kanske tänkt så. Men min energi är är hög, så jag tänkte istället kul att jag får bestämma och bjuda in de jag vill och välja bok själv.

Jag skickade ut en liten trevare på mail. Höll tummarna för att åtminstone tre skulle vilja vara med. Men det visade sig att vi hade en själarnas gemenskap. Majoriteten av mina vänner hade själva känt som jag. Att det skulle vara trevligt att vara med i en bokcirkel. Att någon snart borde bjuda in dem. Jag fick mail på mail som löd "äntligen".

Torsdag om två veckor börjar vi. Jag har redan valt boken, men den är hemlig än så länge. Det ska bli spännande att se hur det går.

Min frisör är väldigt vacker och mycket tyst. Hon svarar artigt på tilltal men för inga samtal. Skönt när man är där flera timmar i sträck, som igår när jag permanentade mig. Jag sitter tyst, tittar i spegeln eller en tidning, medan hon rullar och rullar. Det tar över en timme att rulla upp allt hår.

Efteråt är det som att titta in genom ugnsluckan när man bakar. Från början är håret platt och vått. Allt eftersom hon blåser växer håret. Precis som en limpa i ugnen.

Jag har en vän som kör sitt liv i motorvägsfart. Antingen är det 110 åt ena hållet eller 110 åt andra hållet. Eller båda. Alla känslor är stora och nya. Ångest och stormande förälskelse. Stor självhävdelse blandad med djupt självförakt. Hela tiden drama. Min vän tror nog att man inte känner att man lever annars. Att man missar poängen med livet. Det tror inte jag.

Om allting hela tiden är stort och fort, om resan går i 110, så är det rätt mycket man missar. Alla de där nyanserna, ögonblicken, som racerförarna avfärdar som banala. Det är de som ger mig mest. Samtalen med vänner. En ensam promenad. En stund med en bok i soffan. Lösa korsord med maken. Jag inser att jag har blivit den jag som tonåring inte ville vara. Jag trivs väldigt bra med det. Man tror ju bara att man vet bäst när man är 16.

Jag har kommit på vilken chokladbit som är verklighetens motsvarighet till Willy Wonkas Fluffiga Drömkolaskum. Det är Japp. Solklart. Kola och fluffigt skum, men choklad runt. Jag har en svår japperiod just nu.

Regnet öser ner när vi promenerar hem från Djurgårdsfärgan. På Götgatsbacken bildas forsar. Portarna är fulla av folk som väntar ut det värsta. Klokt av dem. Trots paraply blir jag blöt långt upp på låren. Men det gör ingenting. Vi är på hemväg. Kommer vara hemma om tio minuter, hänga upp kläderna, stoppa tidningspapper i skorna.

Vi möter två tjejer. De har inga regnkläder, inga paraplyer. Tröjorna och jeansen klistrade mot huden. Håret blött nog för att kunna shamponeras. Jag hoppas för deras skull att de inte är på väg till något särskilt. Tänk att gå på bio dyblöt.

Så slår det mig att om det var jag som blivit överraskad av en åskskur och kanske på väg på bio, så skulle jag gå och köpa nya kläder. Bara något enkelt, men jag skulle gjort det. Eller så skulle jag inte alls klivit ut. Ringt på en taxi istället, låtit dem köra mig från port till port. Jag är inte tokrik. Men de pengar jag har vill jag använda till att ha det bra.  

De senaste veckorna har jag märkt att det har börjat hända saker med mig. Första tecknet: jag var inte sugen på att hänga på café. I flera år har fiken varit min fasta punkt, och nu ville jag inte längre. Jag har anat en krypande lust i kroppen, att något har varit på gång.

Så imorse så vaknade jag och kände ett nytt utvecklingssteg i kroppen. Jag vill resa, få nya intryck, lära mig nya saker, utvecklas, kanske testa nytt jobb. Kanske inte så udda saker att vilja, men udda saker för mig. De senaste tre åren har jag mest velat vara kvar. Vara kravlös. Ta det lugnt och upptäcka de små sakerna i min närhet. Koppla av. Stora saker har känts för utmanande.

Det är tre år sedan jag stod med näsan i väggen och jag har behövt den här tiden för att bygga mig en stadig grund igen. Inte så att jag har mått dåligt sedan dess. Men jag har mått bra av att ha det lilla, det nära. Ingefärsdricka på mitt favoritfik. Samma arbetsuppgifter som förra veckan. Läsa tidningen på en filt i parken. Så vaknar klockan åtta och känner mig sugen på att emigrera till Nya Zealand. Kollade till och med upp deras invandringspolicies.

Förmodligen blir det inte en Nya Zealand-flytt. Vad det blir vet jag inte än. Men jag känner i mig att det har hänt grejer. Som när dinosaurierna tog steget över till fåglar. Eller som när järnvägen invegs. Större steg är nu möjliga. Det ska bli spännande att se vad det blir.

Idag har jag suttit och lyssnat på ett stort möte hela dagen. Delegater från hela landet. Talare och presentationer. En dag som känns som en hel vecka. Så skönt att gå hem. Middag och TV-serier fungerar som återställare. Jag är för otålig för sådant här.

Ibland är det intressant att jämföra sig med andra. Härom dagen på jobbet. Officiellt möte med prominenta gäster. En kollega med hög status, många tjänsteår, penis och en lön som är nästan dubbelt så hög som min ska föredra en rapport. Rapporten har inte han skrivit, utan hans underordnade. Kollegan med hög lön tar rapporten på 6 sidor text och tabeller och kopierar allt förutom inledningen till en power point-presentation. Tada!

Där sitter han och klickar fram bild efter bild. Ibland läser han texten högt, ibland säger han att vi får läsa själva. Hans enda övriga kommentar är att rapporten bekräftar den bild vi redan hade. Ingen djupare analys av orsaker. Ingen sammanfattning av de intressantaste punkterna. Inga förslag till agerande. Ingenting. Bara klicka fram en sida till. "Ni kan ju läsa själva".

Hade jag gjort en sådan presentation så skulle jag svårligen kunnat gå tillbaka till samma arbetsplats. Jag skulle skämts så mycket att jag hade varit tvungen att söka jobb som spärrvakt för att slippa möta kollegorna igen. Han skäms inte. Och han har nästan dubbelt så hög lön som jag. Undrar om min lön kommer gå upp ifall jag börjar prestera lika dåligt? Eller tillhör jag fel demografisk grupp?

Torsdag var en riktigt crappy dag. Vaknade på fel sida. Trött och sur. Huvudvärk. Och därtill tråkiga möten. Ägnade större delen av dagen åt att tycka synd om mig själv. Så till sist tröttnade jag. Det är ju roligare att vara på bra humör. Satte samman en massiv må bra-kur.

• En dos totalt onödig shopping - en guldbaddräkt med bar rygg som jag inte har någon aning när jag ska använda. Jag får nog åka till Vegas och lapa sol vid en pool.
• En dos kroppsuppmjukning - i form av ett corepass på Friskis & Svettis.
• En dos lyx - handlade färdigmat på NK Saluhall. Mycket gott.
• Plus standarddosen - choklad, huvudvärkstablett och TV-serier.

Dessutom toppades det oplanerat upp av ett telefonsamtal från en god vän som gav mig komplimanger. Det gjorde mig inte på sämre humör direkt. Framåt niotiden kände jag hur surheten helt hade gett vika för välbehag. Gjorde ändå en reservplan för om jag skulle vakna med huvudvärk. I så fall skulle det bli frukostbad på Centralbadet. Men det behövs inte. Jag vaknade halv sex i morse, helt utvilad och på strålande humör.  

Jag har förkovrat mig. Utvecklats som person. Gått på kurs. I presentinslagning faktiskt. Lördagen ägnade jag åt att lära mig olika sätt att vika presentpapper runt paket. Ett ganska snävt ämne, helt onödigt att veta och just därför så roligt. Inga prestationskrav alls, bara bonus.

En oinsatt läsare kan tänka att ska man behöva gå på kurs för att lära sig slå in presenter? Och svaret är förstås att man behöver alls ingen kurs för att sno om ett papper, sätta dit en tejpbit och knyta ett snöre om. Men jag har större ambitioner än så. Pappret ska snos och veckas. Dekorationer ska tillverkas. Många val att göra. Volymer eller platt? Flerfärgat eller enfärgat? Sobert eller svulstigt?

Bjud mig på kalas så lovar jag att slå in ett snyggt paket. Innehållet däremot, det kan jag inte lova något om.

Jag jobbar i ett modernt kontorslandskap. Nybyggda lokaler runt en ljusgård. Ut mot ljusgården har vi en balkong där vi fikar. Fräscht och ljust. Min arbetsgivares profilering går ut på att visa att vi är en tuff organisation. Vi vågar sticka ut hakan. Vi är inte traditionella och tråkiga.

Vår fikabalkong är relativt nybyggd och ännu inte helt inredd. Runda bord och enkla stolar, men inget mer. Så igår när jag kom till jobbet såg jag att det hade hänt saker under natten. På borden låg rödvitrutiga vaxdukar. Och i fönstren ut till balkongen satt spetsgardiner. Spetsgardiner! SPETS-gardiner! En administratör hade fått fria händer med förskräckande resultat. Bara de målade porslinstallrikarna ur samlarserien som saknades.

Min första reaktion: Akut fnissighet. Det var bara så sjukt.
Min andra reaktion: "Jag måste söka ett nytt jobb". Jag menar, vad kommer vi att kommunicera till våra besökare? Hej och välkommen till PRO? Vill jag höra hemma i den miljön?
Min tredje reaktion: Konspirerandet. Jag engagerade några kollegor i planer allt för hemliga för att beskrivas här.

Vi får se hur det går. Men just nu har min arbetsgivare en del att bevisa.

Härom dagen höll jag ett möte som jobbets tidning ska rapportera från. Tidningen hade hyrt in en fotograf som kröp omkring i lokalen under hela mötet och fotograferade mig från olika vinklar. Blixtar i ögonvrån.

Idag var jag på Friskis & Svettis och blev filmad. Egentligen var det mest ledaren som blev filmad, hon skulle få feedback. Men jag fastnade nog på bandet ibland också, när jag sprang förbi. När jag sedan kom till jobbet fick jag sitta och sortera bilder på mig själv, dokumentation från en kurs. Jag såg ganska bra ut.

Än är det ett bra tag kvar innan paparazzis väntar utanför min port. Och det är jag tacksam för. Men att bara bli lite lagom fotad och filmad är rätt kul.

Nyåret inleds med avsked. Två av de bloggar jag läst dagligen får jag säga hejdå till. Hemliga pappan finns visserligen kvar, men tar uppehåll. Han ska börja jobba efter föräldraledigheten och på sin lediga tid tänker han prioritera sin dotter över bloggandet. Det är tråkigt men förståeligt, ändå i princip positivt.

Fördjävligt är dock att min vän Åsa tvingats stänga sin blogg. Åsa har, helt sanningsenligt och i förbifarten nämnt att Lasse Berghagen köper porrtidningar. Det får man tydligen inte, inte om man råkar vara sambo med en känd person i alla fall. Löpsedlar på Aftonbladet, om att stackars Lasse hängs ut som porrköpare. De kunde hon ta. En del kommentarer hon fick gick väl också att hantera. Som alla som skrev att porr är minsann inte skamligt men hur kan hon anklaga Berghagen (anklaga?!? om det inte är skamligt gör det väl inget att man berättar det?!?).

Men de andra kommentarerna. De som skriver att hon är med i porrfilmer, att hon onanerar och tänker på Berghagen, att hon och hennes man och alla andra kommunister ska dra åt helvete. De blev för mycket. Så Åsa stängde sin blogg. Seger åt det porrköpande patriarkatet. Jag förstår henne, men jag tycker att det är fördjävligt. Och jag har hört det så många gånger förr, av kvinnor som vågar ifrågasätta. Tiina Rosenberg och Hanne Kjöller har inte mycket gemensamt, men de har båda berättat om mailen de får. Mail där män i berättar för dem att felet är att de inte fått tillräckligt med kuk.

Jag brukar inte skriva så mycket om politik på den här bloggen. Brukar tänka på den som ett mysigt reservat. Men just idag kunde jag inte låta bli.

Jag har i flera dagar funderat på vad jag ska skriva om jul. Vad är det att säga som inte alla redan vet. Julmat, klappar, Karl-Bertil, sällskapsspel, familj, promenader. I år har jag firat en mer traditionell jul än på länge.

Vi brukar vara hemma, eller hyra en stuga, bara jag och maken. Ta det lugnt tillsammans, läsa några böcker och laga vår vanliga favoritmat. Men i år har vi besökt familjerna. Inget ont i det, trevligt att träffa dem. Skulle det inte vara minst lika trevligt utan julinramningen?

Jag har aldrig förstått principen med traditioner. Varför ska man göra något bara för att man har gjort det många gånger förr? Tvärt om sänker traditionen ofta stämningen. Man försöker leva upp till en bild av en fantastisk dåtid, och blir besviken. Och trist att alltid göra samma. Bättre att göra det man är sugen på just nu.

Som med julbordet, sammanställt av det som var dyrt men ändå åtkomligt i bondesamhället. Korv, kött, sill, kött, kål, kött. Inte min favoritmat. I så fall hade jag lagat den oftare. Mammas skinka är den godaste skinka jag ätit. Men jag tycker ju ändå mer om kronärtsskockor, rejäla hamburgertallrikar, chicken tikka sizzlar och kikärtsgryta.

Skönt att vara hemma. Magen behöver återställas efter all husmanskost. Och min traditionskvot är fylld för flera jular framåt.

Vi har en konstförening på jobbet. Alla betalar en slant varje månad och så väljer vi en styrelse som handlar konst under året. I december är det lottning. Den som får första lotten får välja först. Jag är med för andra året, och vann inget förra året.

Ganska blandat utbud bland konstverken, och det är ju poängen. Ett par tavlor jag gillade, även om jag inte skulle köpt dem själv. Men det är ju också en del av poängen. Överlag var jag inte så engagerad. Tänkte att det inte spelade så stor roll om jag vann eller inte.

Det var innan lottningen började. När vi väl satte igång att dra papperslappar ur skålen satt jag som på nålar. Noterade hur konstverken gradvis försvann, med min favorit halvvägs. Så vann jag faktiskt, när det bara var tre kvar. Inget drömläge om man har otur. Man kan tvingas ta något man egentligen inte vill ha. Men jag hade tur och fick ta mitt andrahandsval. Nu står den här på bokhyllan. Den får vänta där tills vi målat om.

Zappade förbi Top ten at ten och det var Fatboy Slim. Kastade mig på fjärrkontrollen för att spela in. Strax efter ringde en vän och frågade vad jag gjorde, så jag berättade om inspelningen. Hennes svar: "Nu känner jag mig som att jag var 37 och du var 17. Tantpoäng till mig". Så för alla tanter därute, här kommer översättningen:

Top ten at ten: Varje dag på MTV klockan tio på morgonen så visas en topp tio av någon kategori. Det kan vara top tio av en viss artist, en genre, tio dyraste videorna eller vad som helst.

Fatboy Slim: Brittisk musiker och artist som gör dansant modern musik med mycket samplingar och upprepningar. Väldigt cool musik, och dessutom är hans videos alltid speciella. De visar aldrig honom själv mer än glimtvis, utan är som musiksatta kortfilmer. Och nu fick jag tio av dem inspelade!

Igår på lunchen köpte jag en alldeles onödig röd julstjärna. Den är som en taggig boll, spretar åt alla håll. Högblank och röd har jag hängt den över mitt skrivbord. Syns genom hela kontorslandskapet och märker ut min plats.

December. Glöggtider. Inbjudningarna strömmar in. På hela hösten har jag bara blivit bjuden på en enda fest, som jag inte ens kunde gå på för att jag blev magsjuk. Men nu är det jul och inbjudningarna flockas i e-postkorgen. Glöggfikan, fester, middagar, julfiranden. Mycket trevligt, men så många att man måste tacka nej till vissa. Tänk om några av dem kunde komma i februari!

Årets första glögg drack vi i lördags. Makens kollegor som jag inte känner. De flesta trevliga, några ointressanta, några få riktigt intressanta. Som i alla sociala sammanhang. Det är spännande att spana efter och hitta människor som man snabbt kommer bortom småpratet med. Min mission på alla sammankomster; jag är inte så intresserad av småprat. Men det finns ingenting så spännande som ett samtal.

Gör en ny social upptäckt: De senaste årens tillökning i bekantskapskretsen har gjort mig aningen mer barnvan. Inte lika obekväm i barns sällskap. Jag får lättare att sortera bort barnljud och barnspring. Lättare att koncentrera mig på ett samtal trots att motparten samtidigt tar hand om ett barn. Men jag föredrar fortfarande vuxenumgänget. Solklart.

Hemma igen sätter jag upp julstjärnorna i fönstren. Instant julstämning.

Idag har jag haft förmiddagsjouren på vår servicetelefon på jobbet. Ganska skönt, man slipper planera sin dag själv utan kan bara ta hand om saker en och en allt eftersom folk ringer. Diverse frågor och problem att lösa, coaching att bistå med.

Så tog mitt officiella jourpass slut och mitt inofficiella visade sig börja. Under eftermiddagen har jag bistått vänkretsen med rådgivning i husköpande (forsättning följer på lördag, när jag har sett huset), butikslokalisering, klädrådgivning inför nobelfesten och stylingtips i allmänhet. Det är tur att jag ibland är effektiv för två på jobbet.

Det har inte varit så spännande att läsa här de senaste dagarna. Det beror på att jag varit däckad av elaka baciller, och det tar nog några dagar till innan jag orkar göra något som är värt att skriva om. Vi skulle ha myshelg med afternoon tea på Chaikana och fest hos en kollega, men det blev hemmahelg med blåbärssoppa. Först var jag sjuk och nu har jag smittat maken som 32 år gammal för första gången nu måste sjukanmäla sig från jobbet.

Nya inlägg kommer nog om några dagar. Tills dess kan jag tipsa om att läsa gamla inlägg som du hade glömt, eller kanske skriva en kommentar någonstans. Jag kan behöva lite uppiggning nu när jag sitter hemma och tycker synd om mig själv. 

För alla er som sagt till mig att ni försökt skriva en kommentar, här kommer det hemliga knepet: I den allra nedersta lilla rutan måste man skriva in de siffror som står till höger om rutan. Den lite krångliga funktionen finns där för att garantera att det är en människa och inte ett virus som skriver kommentaren. Virus och bakterier har jag fått nog av.

I kvällstidningar och kändistidningar finns spalter där man kan skicka in att man har sett en kändis. Jag har läst dem några gånger, och det brukar vara otroligt trist. Typ "jag såg Thomas von Brömssen tanka på Statoil". Kom att tänka på det idag när jag såg Paolo Roberto på Konsum.

På ett av mina tidigare jobb, för fyra-fem år sedan sådär, så inledde vi varje veckomöte med en Lassie-tävling. Alla berättade om kändisar de sett senaste veckan och så utsåg vi veckans bästa kändisupplevelse. Det gjorde mig medveten om hur många kändisar det finns, och hur ointressant det i vanliga fall är att se dem. Men för ett gäng kvällstidningsläsare är det tydligen spännande att läsa att Thomas von Brömssen har varit och tankat.

Viss kändisfakta tillfredsställer dock även mig. Som idag när jag genom DN lärde mig att nye arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin av sina vänner kallas Totte. Han kanske kan vara med i Monty Pythons tävling "Upper-class Twit of the Year" (ja, det var en monty-referens igår med - jag har kollat på många avsnitt av den flygande cirkusen på sistone).

En annan relevant tävling har tidningen Re:public service. Det går ut på att man ska fota Expressens chefredaktör Otto Sjöberg i pinsamma situationer. Delta!

På tio minuter handlade jag julklapparna till halva min familj. Nätshopping är bra, när man vet vad man vill ha. Nu får jag bara hoppas att jag förstod köpvillkoren rätt på den franska prylsajten där jag hittade grejen som var slut på alla de svenska. Vad det var för något? Det kan jag ju inte berätta här!