Sitter på tåget till min hemstad Göteborg, som jag lämnade för snart 15 år sedan. I eftermiddag ska jag gå på en kär gammal väns disputation, och misstänker att det kan dyka upp andra vänner från tonårstiden. Sådana som jag inte sett på tio år. Sedan ska jag hem till mor och far, och imorgon få träffa min syster med nyfödd systerson.
Alla dessa möten med mitt gamla liv gör mig oerhört medveten om min klädsel. Jag har förändrats så mycket sedan dess. Gått från friluftstjej med hippievibbar till chic storstadskvinna i karriären med smak för kulturupplevelser. Förändringen ligger inte bara på ytan förstås, den går djupt in i mig. Jag har fått socialt och yrkesmässigt självförtroende. Blivit vuxen. Gift mig, fått nya vänner, haft år av danande nya upplevelser. Det är förstås inte så lätt för mina gamla vänner att se.
Att åka tillbaka till sin hemstad, sina före detta sociala sammanhang, är att färdas bakåt i tiden till den man var då. Man möts som den personen, den som inte längre finns kvar. Jag vill mötas som jag nu. Därför är jag extra noga med mitt utseende. Klär mig medvetet för att passa min nya roll, i säsongens trender, med fantastiska designskor och en sminkning som är en aning avant gardistisk. Vill att första intrycket inte ska stämma med deras minnesbild. Vill skaka om bilden av mig, så att nuvarande jag får en chans att tränga sig in.
Jag undrar om det funkar? Psykologistudierna har lärt mig att vi oftast letar efter fakta som bekräftar den bild vi redan har. Det finns säkert något hos mig att känna igen sig i, som kan bekräfta den gamla bilden av mig. Och jag undrar hur jag möter mina gamla vänner. Anstränger jag mig för att se dem som nya människor? Jag ska i alla fall försöka. Oavsett vilket hade jag roligt när jag klädde mig.