Man kan säga att dansföreställningen "Enter Numan" handlar om vad man egentligen skulle vilja göra på kontoret. Lars Bethke sitter vid ett skrivbord, hoppar över skrivbordet, dansar runt det, ligger på det och hänger upp och ned från det samtidigt som han skriver mot undersidan av bordet. Precis så som man kan känna att man vill göra vissa dagar på kontoret.
I slutet av föreställningen plockar han fram en massa moln på stativ och spänner fast sig själv i en sele hängande från taket. Till takterna av en stilla vals flyger han kring i rummet, i flera minuter, mellan molnen och över det landskap som kontoret utgör.
Mitt eget kontorslandskap innehåller inga moln och ger inte möjlighet till flygning. Det består bara av en massa skrivbord och bokhyllor, med utspridda tjänstemän här och var. Jag undrar hur de skulle reagera om jag började dansa runt eller hänga upp och ned från skrivbordet. Tycker att jag brukar få kommentarer bara när jag lägger upp fötterna på bordet ibland. Liten är normalitetens ruta. Det gäller att töja ut den så att man får plats.