Hundra orkidéer hänger på vajrar i taket på utställningen "Livsformer" på Bonniers konsthall. Det är mäktigt att vandra runt bland dem, men jag misstänker att personen som gjort upphängningen var lite längre än mig. Min nacke är böjd uppåt. Upplevelsen av konsten blandas med upplevelsen av nackontet.
I flera rum visas videokonst. Några gillar jag verkligen, andra inte. Men jag saknar något bekvämt att sitta på. Enstaka små bänkar som inte räcker till. Inga ryggstöd. Det får mig att tänka på Pippilotti Rist-utställningen på Magasin 3 för några år sedan. Hon hade inte bara gjort videoverk, utan byggt stora soffor att sitta i och tjocka mattor att ligga på. Hur jag tittar blir en del av det jag ser. Att jag kan ligga på rygg på en tjock matta och se filmen i taket ger mig en helt annan upplevelse än om jag hade stått upp i en vit gallerikub.
På en stadsvandring härom veckan pratade guiden om stadsrummet som styr hur vi rör våra kroppar. Finns det bänkar eller måste man stå? Finns det ytor att springa på eller måste man tränga ihop sig. Det påverkar vår upplevelse av staden. Jag tänker att det är samma med konsten. Utställningssalen styr hur vi kan röra oss runt konsten. Om vi kan ha det bekvämt när vi tar in den, eller om vi får träsmak efter en stund. Konstverket är beroende av sitt fysiska sammanhang. Hoppas att fler curatorer inser det.