Klungan är fantastiska. Vad mer kan jag säga? Kombinationen av fysisk och intellektuell humor med västerbottnisk knorr i "Det är vi som är hemgiften" får mig helt på fall. Omöjligt att återberätta, och recensionerna jag läser är visserligen sanna och beskrivande men faller platt. Vissa saker måste upplevas.
Sent i föreställningen gör de alla fyra en liten dans med solfjädrar. Gravallvarliga står de sedan på en rad, med solfjädrarna för ansiktet. Så säger en av dem "Jag har gett upp hoppet.." och innan han hinner fortsätta meningen så har min hjärna massa alternativ. Hoppet om livet kanske. Så fortsätter han prata, egentligen utan att ha gjort någon paus, men våra hjärnor är så snabba ibland "…att någonsin hitta…" kärleken tänker jag automatiskt "…en mogen avocado."
"Jag har gett upp hoppet om att någonsin hitta en mogen avocado". Där har jag för alla mina förhastade slutsatser. Inte något högtravande flum om kärleken utan så jäkla rakt på sak. Det är ju så sant, det är sådana saker man ger upp hoppet om. Det är sådant som gnager en och tar ens tid. Sådant man skapar strategier för (när jag vill vara säker på att få en lagom mogen avocado köper jag dem till hutlösa priser i saluhallen).
Ni ser, det går inte att förklara. Men föreställningen var fantastisk. Som det bästa av flygande cirkusen i expressfart, kombinerat med Torgny Lindgren på LSD säger min man och blir sedan mycket nöjd när han surfat rätt på SVD:s recension som nämner just de två komponenterna. Dessutom har alla fyra helskägg, vill jag lägga till.