Stockholm dagtid

Jag har just insett att jag vill se 70% av Dansens hus produktioner under hösten. Plus 5-6 pjäser på stadsteatern och lite uddaföreställningar. För att inte tala om Stockholms performacefestivalen i höst!

Ju mer jag går på evenemang, desto bättre förstår jag vad jag gillar och numera har jag lärt mig koda texterna i programmen. Jag gillar när det står "på gränsen mellan olika konstformer". Jag gillar det mesta med Mats Ek, Malin Hellqvist Sillén, Birgitta Egerblad, Anna Vnuk och Cirkus Cirkör, men däremot inte Johan Inger. Jag gillar när dans beskrivs som humoristisk, och jag gillar när de blandar in spoken word. Jag gillar samtida. Klassisk teater däremot, det är jag rätt less på. Presentkortet på Dramaten lyckas vi aldrig utnyttja.

Två saker är jag väldigt nöjd med: Att det visas så mycket bra saker i Stockholm, och att jag lyckas välja rätt. Som maken sa sist när vi såg Bob Hansson och skulle hitta på komplimanger till varandra: "Du är så bra på att hitta bra föreställningar".  

Vi är alla vinnare. Guldmedaljörer. Det lärde Bob Hansson mig på parkteatern i Vitabergsparken härom veckan. Vi har alla varit en liten spermie i pappas pung, och bland 200 miljoner andra spermier så var det just vi som vann det stora racet, som kom fram först till ägget. Som tog guldmedaljen. Och oavsett vad vi gör resten av livet har vi guldmedaljen kvar.

Promenerandes på väg till jobbet på morgonen blev jag omkörd av en man på en motorisera skateboard. En alldeles vanlig skateboard var det, med motorn fastsatt under plattan mellan hjulen. Från motorn en kabel upp till en lös handkontroll, sådan där som snubbar som kör kranbilar brukar stå med. Förstår att jag, som funderat lite smått på en cykel med hjälpmotor, har blivit förbisprungen av utvecklingen.

Om man är glasögonbärare har man på sommaren tre vägar att gå för att slippa kisa.

1. Köpa solclips till glasögonen. Praktiskt, men ack så fult på mina snygga röda Alain Mikli-bågar. Det går bort.
2. Använda linser och kombinera med solglasögon. Det gör jag till och från, funkar bra för det mesta.
3. Använda hatt. Värdigt och coolt, förutom när det blåser. Skärmar av mer solljus än man kan tro.

På landet har jag en stor stråhatt som passar utmärkt när man glider runt i trädgården i sin Laura Ashley-klänning. I stan däremot, där har jag bara haft en illasittande HM-gubbhatt. Så i lördags fick jag ett il och bestämde mig för att köpa en ny stadshatt (visst känns det som före kriget - köpa ny hatt på en lördag!).

Efter en halvtimme i hattaffären kom jag ut med tre hattar. En stor stråhatt i naturfärg, en ljust grönfärgad stråhatt, nästan lika stor, och en cool gubbhatt.

På måndagen tog jag den gröna hatten, kompletterad av en klänning och faktiskt med linser och solglasögon också. Bakom hatten och glasögonen kände jag mig som Greta Garbo. Det var så stiligt att personalen på kebabstället där jag åt lunch införde bordsservering bara för mig. Tänk vad en hatt kan göra.

Jag har numera två hem - lägenheten och stugan. De senaste fem veckorna har endast med korta avbrott tillbringat i stugan. Väldigt mysigt, nästan serent, men de senaste dagarna har jag längtat efter storstan. Längtat efter människor, caféer, gator och shopping. Och inte minst efter lägenheten (=vattentoalett!). Även om jag inte vill att semestern ska ta slut, och inte alls har någon lust att jobba igen, så har det känts lite mer ok eftersom jag får komma till min älskade huvudstad.

Så kommer jag äntligen hit - och det är lite av en chock. För mycket människor, unkna lukter i värmen, en instängd lägenhet och en man som kräks vid en papperskorg på Medborgarplatsen. Och turister över allt, inte bara på Västerlånggatan. Är detta vad jag har längtat efter? Märker att jag har en ny längtan: Att det ska börja ösregna så att en del av folket försvinner.

Men så ramlar fördelarna efterhand över mig. En välsorterad matbutik om hörnet gör att vi kan laga precis det vi är sugna på. Lite snyggshopping bara några minuter längre bort, för att inte tala om vad ett pass på Friskis med efterföljande lunch på Chaikhana kan göra för humöret. Och lägenheten går rätt fort att vädra ur. 

Men lite längtar jag till mitt andra hem ändå, till stugan. Tänk så fantastiskt att få ha två hem att längta till.