Skådespelarna och dansarna i Birgitta Egerblads "Stor och Liten" har två saker gemensamt. Det första är att de alla inledningsvis har likana kläder. Beiga dräkter i olika nyanser och, bestående av en trist kavaj och en plisserade kjol som slutar nedanför knät. Peruker i form av blond page med lugg. Rätt skönt att låta kvinnan vara utseendenorm för en gångs skull. Men jag skulle aldrig vilja se ut så där.
Det andra de har gemensamt är jag desto mer avundsjuk på. Allihop använder de sina kroppar som uttrycksmedel. Axlar, knän, höfter, händer - allt används för att uttrycka en känsla, förstärka ett ord eller motsäga det. Mitt i ett gräl tar någon ett skutt för att betona hur korkad grälmotståndaren är. Och det är så oerhört tydligt. Ett språk som går rakt in.
Jag skulle vilja kunna uttrycka mig så. Men jag varken kan eller vågar. Jag kan inte frikoppla min kropp tillräckligt från mina känslor, har aldrig lärt mig använda kroppen så medvetet. Och jag vågar inte riktigt försöka för jag vet att jag bara kommer se fånig ut. Ansträngd. Det är som med dans som ska vara sexig, salsa eller så, om man inte har det rätta svänget i kroppen utan bara gör rörelsen rätt till 90% så blir det helt fel. Då blir det inte nästan sensualism man uttrycker, utan avtändande töntighet. Allt eller inget.
Fast hemma, när jag är själv, dansar jag järnet. Jag ser i spegeln att det inte ser bra ut, det är bara misslyckandet i att nästan kunna uttrycka en känsla. Men man måste kanske börja där.