Stockholm dagtid

De senaste dagarna har jag sett trosorna på inte mindre än tre tjejer. Det här är inte något jag har ansträngt mig för. Jag har inte hållit en mobilkamera under kjolen på dem, eller lagt mig på rygg i gröngräset bredvid en gångstig. I själva verket slipper jag helst att se folks underkläder.

Nej, jag har sett trosor när jag gått på stan och åkt tunnelbana. Plötsligt har det varit någon framför mig i tajts som de förmodligen tror är täckande och i en skjorta som de förmodligen tror går ner över rumpan. Så har dock inte fallet varit. Skjortan har lämnat halva rumpan bar, och svarta tajts är inte täckande i 40 denier. Inte ens i 60, där de blir som mest uttöjda = över rumpan.

Jag undrar, är de helt omedvetna, bryr de sig inte eller tycker de att de är moderiktiga? Själv skulle jag känna mig som om kjolen fastnat i strumpbyxorna när jag varit på toa.

Om du, liksom jag, brukar se inredningsprogrammet Design Simon & Tomas så vet du att den sista dagen när de gör om ett rum brukar vara den stora piffdagen. Det är då de kör iväg alla hantverkarna och ägnar dagen åt att kivas om var bokhyllan ska stå, puffa kuddar, flytta runt prydnadssaker och drapera gardiner.

I lördags var det äntligen dags för vår stora piffdag på övervåningen i stugan. Sedan mitten på förra sommaren har vi tagit bort plastmatta och tapet, slipat och spacklat och slipat igen, målat och fixat. Hela tiden har jag haft en vision om ett orientaliskt/art deco-bibliotek med gästnisch.

Efter hand har vi handlat inredning i olika butiker, med en sista ansträngning på IKEA i onsdags. Spännande att se om allt skulle passa ihop. Om min vision skulle bli verklighet. Fantastiskt nog funkade det. Allt passade. Helheten blev fantastisk. Jag kände mig som en inredningsdesigner. Hela kvällen satt vi där bara, i varsin fåtölj i vårt bibliotek, med en kopp te i handen och bara var så nöjda.

Jag älskar när många människor gör sig exakt likadant. En koreografi på en dans- eller musikalscen med fullständigt synkroniserade, precisa rörelser. Eller vanligare, 50 motionärer på Friskis & Svettis som tar likadana steg. Allra bäst blir det på mitt favoritpass; Majas pulspass med lite svårare steg. Dit går bara de som klarar av att ta koreografi och vi hoppar, snurrar och sträcker armarna över huvudet i takt med musiken.

Jag tror att om jag inte hade haft så stor politisk koll, och hade fått se en sovjetisk militärparad med taktfast marscherande soldater så hade jag njutande nickat med i takten. Jag hade säkert kunnat vara imponerad av en tysk OS-invigning på trettiotalet. Kunnat känna delaktigheten i att få göra samma sak, i takt med andra. De visste vad de gjorde, de där diktatorerna. 

Skådespelarna och dansarna i Birgitta Egerblads "Stor och Liten" har två saker gemensamt. Det första är att de alla inledningsvis har likana kläder. Beiga dräkter i olika nyanser och, bestående av en trist kavaj och en plisserade kjol som slutar nedanför knät. Peruker i form av blond page med lugg. Rätt skönt att låta kvinnan vara utseendenorm för en gångs skull. Men jag skulle aldrig vilja se ut så där.

Det andra de har gemensamt är jag desto mer avundsjuk på. Allihop använder de sina kroppar som uttrycksmedel. Axlar, knän, höfter, händer - allt används för att uttrycka en känsla, förstärka ett ord eller motsäga det. Mitt i ett gräl tar någon ett skutt för att betona hur korkad grälmotståndaren är. Och det är så oerhört tydligt. Ett språk som går rakt in.

Jag skulle vilja kunna uttrycka mig så. Men jag varken kan eller vågar. Jag kan inte frikoppla min kropp tillräckligt från mina känslor, har aldrig lärt mig använda kroppen så medvetet. Och jag vågar inte riktigt försöka för jag vet att jag bara kommer se fånig ut. Ansträngd. Det är som med dans som ska vara sexig, salsa eller så, om man inte har det rätta svänget i kroppen utan bara gör rörelsen rätt till 90% så blir det helt fel. Då blir det inte nästan sensualism man uttrycker, utan avtändande töntighet. Allt eller inget.

Fast hemma, när jag är själv, dansar jag järnet. Jag ser i spegeln att det inte ser bra ut, det är bara misslyckandet i att nästan kunna uttrycka en känsla. Men man måste kanske börja där.

De fem mest spännande upptäckterna i stugans tassemarker under valborgshelgen:

5. Att grannkillen vill klippa vårt gräs för en hundring i timmen. Nu måste jag lära mig hur man gör när man rapporterar in kontrolluppgift.
4. En stig genom skogen som leder ner till sjön.
3. Att det blev otroligt fint i hallen på övervåningen när väggarna var färdigmålade och golvpappen borttagen. Och mycket större ser det ut nu.
2. Den hemliga fågeldammen som vi upptäckte mitt inne i skogen. Vem har anlagt den där? Och varför?
1. Det bor salamandrar i två av våra dammar! Några är enfärgade och andra är prickiga med drakryggar som svajar när de simmar.