En vecka i sommarstugan känns både som lång och kort tid. Lång eftersom vi gör en massa. Spacklar och slipar, tar promenader och lyssnar på P1, bygger kompost och rensar i trädgård, besöker bygghandeln och solar på gräsmattan. Till och med hinner ha besök i flera dagar.
Samtidigt känns tiden kort eftersom vi hade kunnat stanna flera veckor till utan problem. Pyssla på, elda i kakelugnen, ta fler promenader och lägga pussel på kvällarna. Börja nicka till i soffan framåt halv tio men för skams skull hålla sig vaken över väderrrapporten på radio 21.50. Eller så är just det sista ett tecken på att jag också behöver stan.
Jag känner mig sentimental när vi åker. Plockar med mig kvistar från syrenen att sätta i en vas på köksbordet. Så när jag stiger in genom dörren i lägenheten slår det mig. Jag älskar ju att vara här också. I själva verket är det ju så att jag brukar undra varför vi ska åka från Stockholm till stugan när vi har det så bra i stan. Tänk så lyxigt. Hemma bra men borta lika bra. Fast på ett annat sätt. Hemma har jag ju faktiskt vattentoalett!