Jag är inte så hemskt förtjust i klassiker, Shakespeare och andra gamla dramer. Jag vet att många säger att de skrev så fantastiskt så att det finns mycket att känna igen sig i, även i vår tid. Men så brukar inte jag uppleva dem. Jag brukar tycka att de känns hemskt främmande.
Ibland händer det ändå att jag ser en klassisk pjäs, oftast på någon annans initiativ. Tänker att jag ska ge dem en chans. Nu i veckan var det Tjechovs Tre systrar, på makens förslag. Pjäsen handlade om längtan, att hela tiden tro att livet blir bättre om man är någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Moskva, istället för där man råkar vara. Eller om man slipper leva med sin korkade karl. Det kan jag relatera till, känna igen mig i. Så är den bara hundra år gammal också.
Samtidigt fanns det stora skillnader mot idag. Jag vill skrika till karaktärerna på scen "men flytta till då!" eller "skilj dig då!". Om du nu tror att livet blir så mycket bättre av det. Men de gör ingenting, de bara går där. Kanske hade det inte spelat någon roll, kanske hade de känt sig lika olyckliga ändå. Fast kanske hade det funkat. Och om det inte funkade så hade de varit lite närmre en insikt om att man faktiskt får ta ansvar för sin egen lycka.