Stockholm dagtid

Det finns gott om kaffeställen som med omsorg gör ditt kaffe. Desto färre ställen som med omsorg gör mitt te. Glada undantag finns, men i förskräckande många fall är man hänvisad till tepåsar trots att kaffedrickarna får nymalet och högtrycksbryggt.

Därför blir jag desto gladare när nya fik har tekoll. Som det nya i hörnet på Swedenborgsgatan och Maria Prästgårdsgatan. Kombinerad te/kaffebutik och fik. När jag säger att jag vill ha en kopp te så får jag en vägg av tesorter att välja från, inklusive nyanländ Darjeling First Flush. De värmer koppen, kollar temperaturen på vattnet, tar tid på teet när det drar. Nästan för mycket - men det behövs för att väga upp alla år av påste. 

Jag har höga förväntningar på Dansparty på Dansens hus. Ser fram emot att få se en potpurriföreställning med det bästa av modern dans. Tyvärr känns det inte så, utan snarare som ett snabbt fixat hopplock. Konferencier Lars Bethke stjäl showen från dansnumren, och jag tycker lite synd om dansarna. Kanske hade de lyst mer mot bakgrund av en trist presentatör. Några nummer sticker ändå ut. 59° North består av klassiska dansare från Operabaletten i moderna koreografier. De känns lite som Cullbergbaletten gjorde förr, och inspiration från Mats Ek lyser igenom. Jag ska nog se en helföreställning med dem någon gång. Kombinationen av klassisk danskropp och modern koreografi är spännande.

Ett utdrag ur Lotta Melins dansperformance "Rörande Diana Palmers försvinnande" väcker också mersmak, inte bara för att Jan Håfström långsamt promenerar över bakscenen utan för att energin går in i mig. Jag tar emot utan förbehåll.

Förbehåll har jag däremot mot några andra stycken som till och från känns pinsamma, trots att de piggas upp av lite Vougedans. Men jag saknar en elak regissör som hade slagit ihjäl några älsklingar. 

En promenad på Skogskyrkogården ger tankar. Gravstenar i långa rader mellan tallarna, kvarter efter kvarter. Döden som massindustri? Eller ganska skönt att se att vi alla är lika inför döden? Jag tycker mest att det är vackert och lugnande.

För en tid sedan träffade jag en gammal vän på ett fik. Hon jobbar numera för aftonbladets nöjesbilaga, och klagade på att staden var så liten. "Vart man än går är det alltid samma människor" sa hon. Jag tänkte att det nog mest berodde på att hon alltid går till samma ställen. Till exempel har hon säkert inte varit på Mälarsalens danskvällar. Där var jag första gången i fredags, för att öva den foxtrot jag och maken lärt oss på kurs. Dansbandet Zlips spelade (jo, det är sant) och människor som jag inte visste fanns i Stockholm dansade glatt till både bugg och foxtrot. Stockholm är stort nog. Det gäller bara att våga vända blicken åt ett lite annat håll.

Jag vägrar gå med på att det skulle vara mysigt att sitta på en uteservering med en kall öl när det är tio plusgrader.

I New York i vintras såg vi föreställningen Fuerza Bruta. Off-Broadway i en teaterlokal med lätt industriell känsla kom vi in via ett källarutrymme. Själva föreställningslokalen stor och hög i tak. Publiken stod mitt på scengolvet.

Så började föreställningen. Aktörer på podier mitt ibland oss, klättrande på väggarna, springande på löpband, glidande på ett vattenfyllt genomskinligt gummitak strax över våra huvuden. Allt slutar med gemensam dans i vattenstril. Jag har fantastiskt roligt, är helt uppfylld.

Någon månad senare läser jag om Bounce nya föreställning Caution och inser att de nog varit i NY för att hämta inspiration, på samma ställe som jag. Funderar på om jag ska se den och gör det till sist, som en representationsjobbgrej. Föreställningen är bra. Jag har kul. På slutet får man dansa i skum och bara det är ju värt biljettpriset.

Bounce anstränger sig, gör en bra show och de har hittat på några saker som de inte hade off-Broadway. Men ändå är det inte the real thing för mig. Inte lika häftigt. Jag funderar på om det är för att känslan av kopia lyser igenom. Eller är det att jag har sett det förut? Mina kollegor är överväldigade. Så kanske är det bara jag som inte har upplevelsen för första gången. Går det att se liknande saker flera gånger och ändå få samma kick?

En vecka i sommarstugan känns både som lång och kort tid. Lång eftersom vi gör en massa. Spacklar och slipar, tar promenader och lyssnar på P1, bygger kompost och rensar i trädgård, besöker bygghandeln och solar på gräsmattan. Till och med hinner ha besök i flera dagar.

Samtidigt känns tiden kort eftersom vi hade kunnat stanna flera veckor till utan problem. Pyssla på, elda i kakelugnen, ta fler promenader och lägga pussel på kvällarna. Börja nicka till i soffan framåt halv tio men för skams skull hålla sig vaken över väderrrapporten på radio 21.50. Eller så är just det sista ett tecken på att jag också behöver stan.

Jag känner mig sentimental när vi åker. Plockar med mig kvistar från syrenen att sätta i en vas på köksbordet. Så när jag stiger in genom dörren i lägenheten slår det mig. Jag älskar ju att vara här också. I själva verket är det ju så att jag brukar undra varför vi ska åka från Stockholm till stugan när vi har det så bra i stan. Tänk så lyxigt. Hemma bra men borta lika bra. Fast på ett annat sätt. Hemma har jag ju faktiskt vattentoalett!

Jag är inte så hemskt förtjust i klassiker, Shakespeare och andra gamla dramer. Jag vet att många säger att de skrev så fantastiskt så att det finns mycket att känna igen sig i, även i vår tid. Men så brukar inte jag uppleva dem. Jag brukar tycka att de känns hemskt främmande.

Ibland händer det ändå att jag ser en klassisk pjäs, oftast på någon annans initiativ. Tänker att jag ska ge dem en chans. Nu i veckan var det Tjechovs Tre systrar, på makens förslag. Pjäsen handlade om längtan, att hela tiden tro att livet blir bättre om man är någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Moskva, istället för där man råkar vara. Eller om man slipper leva med sin korkade karl. Det kan jag relatera till, känna igen mig i. Så är den bara hundra år gammal också.

Samtidigt fanns det stora skillnader mot idag. Jag vill skrika till karaktärerna på scen "men flytta till då!" eller "skilj dig då!". Om du nu tror att livet blir så mycket bättre av det. Men de gör ingenting, de bara går där. Kanske hade det inte spelat någon roll, kanske hade de känt sig lika olyckliga ändå. Fast kanske hade det funkat. Och om det inte funkade så hade de varit lite närmre en insikt om att man faktiskt får ta ansvar för sin egen lycka.