Det finns saker som man inte har en aning om att man kommer att gilla, och som man därför inte tar sig för, såvida det inte är någon eller något helt annat som styr. I veckan var det min man som styrde in mig på en rysk poesiuppläsning (gillade) och igår var det datumfaktorn i kombination med svärmor: Om man vill se en föreställning en viss lördagkväll i Umeå så får man ta vad som visas.
Det som visades var en konsert på Norrlandsoperan med Storis och Limpan Band, nyckelharpa och gitarr, tolkningar av folkmusik. Lät inte så värst upphetsande, men varför inte? Så visade det sig vara toktrevligt. Nyckelharpa lät inte alls lika gnälligt live som i TV, utan istället riktigt svängigt kompat av gitarren. Storis och Limpan berättade långa och smågulliga och ibland roliga historier om alla låtar. Konserten var strax över en timme lång, så man han inte tröttna. Jag kommer nog inte köpa deras skiva, men jag känner att mina vyer vidgades en aning.
Dessutom fick jag bonus. På Norrlandsoperan har de också ett minigalleri. Där visades ett videokonstverk om ett gäng hästar som släppts in i en stor katedral. Långsamma bilder av hästkroppar som klampar fram mellan pelare och statyer. Slickar på golv och kliver upp för trappor. Skitmysigt att sitta där ensam i mörkret och se.