Poesi har aldrig varit ett av mina stora intressen, förutom i en romantisk period jag hade som femtonåring. Men det gick över och sedan dess har de flesta dikter varit tämligen platta i mina ögon. Igår förstod jag vad felet är. Dikter ska inte läsas med ögonen. De ska lyssnas på med öronen.
Min litteraturintresserade make tog med mig på rysk poesikväll på vårt lokala bibliotek. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant, utan följde med för att det är trevligt att dela sin kärleks intressen ibland. Så visade det sig att jag gillade dikterna och njöt av analysen.
Efteråt bläddrade jag i några böcker för att titta närmare på dikterna jag just hört upplästa. På pappret är de lika platta igen. Men nu vet jag bättre. Jag får läsa dem högt nästa gång. Eller vänta på nästa diktuppläsning.