De första tjugo minuterna vet jag vad pjäsen handlar om. Tio minuter senare är jag inte lika säker. En stund till försöker jag förstå vad pjäsen handlar om innan jag släpper det. Inte spelar det så stor roll. Den handlar väl om det jag ser och hör, det jag associerar till.
Istället lyssnar jag på texten, om blodpuddingar som faller från himlen, skörten på läkarrocken som fladdrar i vinden som flaggor på nationaldagen och massa andra fina liknelser som jag alla har glömt men som jag tyckte om i stunden. Rader av underfundigheter i sjuttio minuter, med musik och sång på slutet.
Pjäsen heter Karlsson, av Kristina Lugn, på Teater Brunnsgatan 4. Visst känns det som att man måste ha sett en pjäs av Kristina Lugn ifall man vill hävda att man är en kulturknutte i Stockholm? Nu kan jag bocka av det från listan. Och jag hade riktigt trevligt.