Jag tycker om filmer där det inte händer så mycket. Där inte skådespeleriet och texten skyms av massa mord, våldtäkter eller stormysterier. Ofta känns det som att manusförfattare och regissörer inte litar på sig egen förmåga att kunna berätta en historia, utan tror att publiken ska somna utan lite ond bråd död. Trist.
Därför är det extra roligt när någon vågar satsa. Vågar lita på sina skådespelares kompetens att förmedla känslor. Som "Revolutionary Road" där större delen av filmen handlar om det som inte händer. Och där Kate Winslet får utrymme att vara den fantastiska skådespelare hon är. De andra är också mycket bra, men hon lyser.
Det är en stark film. Den lämnar mig med många frågor om mitt eget liv och gör det svårt att sova natten efter. Jag och min vän som jag ser den med har mycket att prata om på väg till tunnelbanan. Så mycket att jag måste ringa upp när jag klivit på mitt tåg, för att ställa en fråga till.
Jag är ganska nöjd med mitt liv, trots att det hittills inte kommit i närheten av de stora drömmar jag hade som ung. I vanliga fall är jag nöjd. Men efter att ha sett en film som handlar om att ge upp sina drömmar blir jag tveksam. Lurar jag bara mig själv? Nej, jag tror inte det. Då skulle jag inte vara lycklig så ofta. Filmens par är inte lyckliga, det är så de vet att de har gått för långt åt fel håll. Dessutom har jag inte gått lika långt som dem. Jag lever fortfarande mitt liv för mig, inte för att passa i mallen. Tror jag i alla fall.