Stockholm dagtid

Jag går gärna på utställningar, ser det allra mesta med glädje. I ungefär 45 minuter i alla fall, sedan brukar jag tröttna. Bli mätt på intryck. Vissa utställningar hinner man med hela, andra inte.

I helgen gick jag tillbaka till Vårsalongen, denna gång med en ny vän. Jag fick bestämma väg på utställningen, så att vi skulle börja i andra ändan mot förra gången jag var där. Jag ville ju börja med det jag inte orkade med för ett par helger sedan.

Det är inte ofta jag går tillbaka till samma utställning, i alla fall inte med bara några veckors mellanrum, och jag var inte säker på hur jag skulle reagera. Skulle det bli tråkigt ännu fortare denna gången? Faktiskt blev det inte så. Istället kände jag att jag hade kunnat stanna dubbelt så länge. Nu var det min vän som satte gränsen. Men jag som hade intryck från förra gången att bygga på, jag var full av energi och nyfikenhet. Ska nog göra fler återbesök.

Jag letar efter en present till en vän som väntar barn, en sak som har med graviditet att göra, och därför har jag varit runt i affärer för gravidprylar. Just det jag vill ha är lite svårt att hitta, så jag har pratat med personal på många ställen, och märker att jag har ett behov av att förklara mig. Säga att det inte är till mig själv, utan till min vän. Jag vill inte bli tagen för gravid.

Det här har inte med kroppsform att göra, handlar inte om att jag är rädd att min lilla magbula ska ses som en barnfylld mage. Det handlar om att jag själv inte vill ha barn och inte alls kan tänka mig en framtid som gravid. Så lite kan jag tänka mig det att jag instinktivt vill förklara för expediter jag aldrig kommer träffa igen att det inte är mig jag ska handla till.

Tack och lov att graviditet inte smittar, så att jag utan risk kan fortsätta min shopping. 

Jag tycker ofta att saker kommer i kluster i livet. Just nu handlar mycket om femtiotalet. Det började med att maken klarade alla femtiotalsfrågor i nostalgispelet. Så hittade jag TV-serien Mad Men och såg filmen Revolutionary Road. Men kulmen kom igårkväll. 

Vi spenderade kvällen på "The Dinner Club", en konstexperiment och en föreställning där publiken spelar med, i form av en etikettkurs på femtiotalet med efterföljande middag och dans. Vi fick lära oss mingel och flirt, bordsetikett och rumba och därefter piffa upp oss. Det fanns klänningar att byta till och läggningsvätska till håret.

Middagen var examination. Lärarna gick runt och kollade att man skötte sig och satt rak i ryggen, och efter dansen fick vi alla varsitt diplom, enligt vilket vi uppnåt hög/medelhög förfining. På alla sätt en väldigt trevlig kväll - för det var just trevliga vi skulle vara mot varandra.

Jag tänker att kvällen ska sätta ljuset på mänskligt sällskapsbeteende och våra normer. Både hur de var på femtiotalet, men också hur de är idag, genom att titta på dagens normer med några decceniers distans. Vad står sig och vad står sig inte? Helt klart är att könsrollerna inte står sig - men att låta bli att prata om sjukdomar när man minglar är nog fortfarande relevant.

Nästan mest spännande var att några av deltagarna uppfattade kvällen som en faktisk etikettkurs.

Det finns saker som man inte har en aning om att man kommer att gilla, och som man därför inte tar sig för, såvida det inte är någon eller något helt annat som styr. I veckan var det min man som styrde in mig på en rysk poesiuppläsning (gillade) och igår var det datumfaktorn i kombination med svärmor: Om man vill se en föreställning en viss lördagkväll i Umeå så får man ta vad som visas.

Det som visades var en konsert på Norrlandsoperan med Storis och Limpan Band, nyckelharpa och gitarr, tolkningar av folkmusik. Lät inte så värst upphetsande, men varför inte? Så visade det sig vara toktrevligt. Nyckelharpa lät inte alls lika gnälligt live som i TV, utan istället riktigt svängigt kompat av gitarren. Storis och Limpan berättade långa och smågulliga och ibland roliga historier om alla låtar. Konserten var strax över en timme lång, så man han inte tröttna. Jag kommer nog inte köpa deras skiva, men jag känner att mina vyer vidgades en aning.

Dessutom fick jag bonus. På Norrlandsoperan har de också ett minigalleri. Där visades ett videokonstverk om ett gäng hästar som släppts in i en stor katedral. Långsamma bilder av hästkroppar som klampar fram mellan pelare och statyer. Slickar på golv och kliver upp för trappor. Skitmysigt att sitta där ensam i mörkret och se.  

Härom månaden i duschen på Friskis & Svettis var det en kvinna som utan förvarning började skälla på några andra. Jag minns inte längre vad det handlade om, kanske hon tyckte att någon stirrade på henne eller stod för nära. Men skällde gjorde hon.

I duschen idag mindes jag henne och förundrades över att det bara hänt en gång under alla mina träningsår. Här står vi massa kvinnor, nakna eller halvklädda, inträngda på ett trångt utrymme och konflikter uppstår nästan aldrig. Det är egentligen ganska fascinerande. Hur många tusentals regler och sociala koder måste vi inte har lärt oss genom åren.

Poesi har aldrig varit ett av mina stora intressen, förutom i en romantisk period jag hade som femtonåring. Men det gick över och sedan dess har de flesta dikter varit tämligen platta i mina ögon. Igår förstod jag vad felet är. Dikter ska inte läsas med ögonen. De ska lyssnas på med öronen.

Min litteraturintresserade make tog med mig på rysk poesikväll på vårt lokala bibliotek. Jag trodde inte att det skulle vara så intressant, utan följde med för att det är trevligt att dela sin kärleks intressen ibland. Så visade det sig att jag gillade dikterna och njöt av analysen.

Efteråt bläddrade jag i några böcker för att titta närmare på dikterna jag just hört upplästa. På pappret är de lika platta igen. Men nu vet jag bättre. Jag får läsa dem högt nästa gång. Eller vänta på nästa diktuppläsning.

Jag hör en kommentar. En bekant träffar en ny kille, och klagar på att han frågat vad hon tyckte om melodifestivalen "Jag som vill han en intellektuell man". Det kanske är löjligt, men jag känner mig förolämpad. Säkert för att det inte är första gången jag hör något liknande nedlåtande om schlager eller annan folklig kultur.

Jag har följt melodifestivalen. Jag har röstat. Jag har läst DN:s schlagerblogg. Jag tycker att det är riktigt kul, titta på kläderna, koreografin, röstningen. Och detta känns som något fult att erkänna. Jag som också gillar modern dans, videokonstverk och livejazz.

Det är som att man antingen ska gilla fin eller ful kultur. Antingen ska man läsa deckare eller nobelpristagare. Antingen gå på friteater eller se melodifestivalen. Antingen se Vänner eller franska filmer. Men inte både och, det stör. Gör vad du vill så länge du håller dig inom din egen ruta. Jag tycker det hör till en intellektuell ansats att göra egna val, fristående från de förväntade, och vara trygg med både dem och andras. Inte att ha Kafka i fickan för att visa hur cool man är, som var legio i gymnasiet.

Jag gillar inte heller all folklig kultur. Jag avskyr att bugga, vill inte läsa "Män som hatar kvinnor" och ser inte Cityakuten. Men jag försöker i alla fall att inte fördöma dem som roas av andra saker än jag själv gör.

Baren med Stockholms snyggaste utsikt ligger i toppen av Skatteskrapan, bara tio minuters promenad hemifrån. Stora glasrutor åt alla håll. Man ser många kilometer år varje håll. Så man kan ju tycka att det borde vara mitt nya hängställe.

Men det är det inte. Av två skäl. För det första är det svindyrt, 42 kronor för en läsk. För det andra, och allvarligare, är folket på plats inte alls lika snygga som utsikten. De är helt enkelt ohippa. Turister, familjer, tråkmånsar. Inga kläder eller frisyrer som sticker ut. Jag inser att det låter nedlåtande, men klientelet är en viktig del av stilen på en bar. Och klientelet här andas Finlandsfärja.

Det håller inte. Speciellt inte på Söder.

De första tjugo minuterna vet jag vad pjäsen handlar om. Tio minuter senare är jag inte lika säker. En stund till försöker jag förstå vad pjäsen handlar om innan jag släpper det. Inte spelar det så stor roll. Den handlar väl om det jag ser och hör, det jag associerar till.

Istället lyssnar jag på texten, om blodpuddingar som faller från himlen, skörten på läkarrocken som fladdrar i vinden som flaggor på nationaldagen och massa andra fina liknelser som jag alla har glömt men som jag tyckte om i stunden. Rader av underfundigheter i sjuttio minuter, med musik och sång på slutet.

Pjäsen heter Karlsson, av Kristina Lugn, på Teater Brunnsgatan 4. Visst känns det som att man måste ha sett en pjäs av Kristina Lugn ifall man vill hävda att man är en kulturknutte i Stockholm? Nu kan jag bocka av det från listan. Och jag hade riktigt trevligt.

Jag tycker om filmer där det inte händer så mycket. Där inte skådespeleriet och texten skyms av massa mord, våldtäkter eller stormysterier. Ofta känns det som att manusförfattare och regissörer inte litar på sig egen förmåga att kunna berätta en historia, utan tror att publiken ska somna utan lite ond bråd död. Trist.

Därför är det extra roligt när någon vågar satsa. Vågar lita på sina skådespelares kompetens att förmedla känslor. Som "Revolutionary Road" där större delen av filmen handlar om det som inte händer. Och där Kate Winslet får utrymme att vara den fantastiska skådespelare hon är. De andra är också mycket bra, men hon lyser.

Det är en stark film. Den lämnar mig med många frågor om mitt eget liv och gör det svårt att sova natten efter. Jag och min vän som jag ser den med har mycket att prata om på väg till tunnelbanan. Så mycket att jag måste ringa upp när jag klivit på mitt tåg, för att ställa en fråga till.

Jag är ganska nöjd med mitt liv, trots att det hittills inte kommit i närheten av de stora drömmar jag hade som ung. I vanliga fall är jag nöjd. Men efter att ha sett en film som handlar om att ge upp sina drömmar blir jag tveksam. Lurar jag bara mig själv? Nej, jag tror inte det. Då skulle jag inte vara lycklig så ofta. Filmens par är inte lyckliga, det är så de vet att de har gått för långt åt fel håll. Dessutom har jag inte gått lika långt som dem. Jag lever fortfarande mitt liv för mig, inte för att passa i mallen. Tror jag i alla fall.

Jag har skrivit ett argt mail till Toni & Guy, och kommer få en gratis klippning som plåster på såren. Tack för stödet!

Mera tankar kring Liljevalchs. I en av utställningssalarna stod ett stort hjul, hoppbyggt av träbitar och stålställningar. Det var säkert fem meter i diameter, och hängde på en ställning. Det såg ut som att det gick att snurra runt, men det fick man inte. En lite skylt "Var vänlig rör inte verket". Varför inte då? Varför skulle jag inte få snurra hjulet?

Kontrast mot en utställning jag såg i januari på San Fransiscos moderna museum. Den handlade om konst att ta del i, konst som ville att man skulle skriva själv, kliva in i, ta på, prata in i mikrofoner. På den utställningen var de flesta blyga och avvaktande, vågade inte interagera med konsten trots att det var själva utställningens syfte. Var obekväma med den friheten. Inte jag. Jag lekte glatt, prövade allt, tog på allt. Är istället obekväm på Liljevalchs där jag inte får ta på konsten. Varför vill den hålla distansen till mig?

Vårsalongen var som vanligt, en hel del ganska kul (som filmversionen av Hamlet med råttor i alla rollerna), en del rätt snyggt och framför allt alldeles för många verk. Ingen kan ta in 200 helt olika tavlor, installationer och strukturer i ett enda svep. När man pratar med andra som varit där minns man alltid helt olika saker. Men det är också det roliga.

Efteråt fikadags. Blå porten var förstahandsvalet. Tyvärr inte bara för oss, utan för alla andra Liljevalchs-besökare också. Ljudvolymen fick oss att vända i dörren. Strosade vidare och hamnade på Hasselbackens brunch vilket visade sig vara en fullträff. Inte för att maten var så fantastisk. Den var god. Men för de vita dukarna, den lugna miljön och den ambitiösa och omtänksamma servitrisen. Man behöver lite ro som balans till Vårsalongens alla intryck.

En dag på väg hem från träningen ser jag dem, två vithåriga tanter som går mot rött över gatan. Den ena har till och med rullator. Det gör mig nästan orimligt upprymd. Jag ler hela vägen hem. Några dagar senare ser jag en till tant, med basker och beige kappa, stående på en refug dit hon sneddat över körbanan, väntande på en lucka i trafiken.

Jag har länge funderat över om man måste bli rädd när man blir gammal. Man har sett så många tanter och farbröder på stan med skräcken målad i ansiktet. Som ryggar bara de ser ett svart hår, eller någon passerar dem på cykel. Jag vill inte bli sådan, men jag har tänkt att det kanske är oundvikligt, när lårbenshalsarna börjar vittra på en.

Nu känner jag mig mer hoppfull. Tre tanter som struntar i att vänta in grönt ljus om det ändå inte kommer några bilar. Tre tanter som vågar leva livet med en lite gnutta vardagsedge. Nästa gång jag ser en vågad tant ska jag nog gå fram och tacka.

Äntligen är den nya frisyren helt klar, nu har jag bytt färg också. Det blev riktigt bra, men jag vet inte om jag kommer gå tillbaka till Toni&Guy ändå. Det är så mycket annat som spelar roll också. Som att man får bra service.

Följande följetong har jag upplevt med deras receptionist: Först försökte jag boka en tid för både färg och klipp. Det fick man bara om man visste precis hur man ville färga. Det visst inte jag, eftersom jag ville höra vad frisören tyckte. Då sa hon att jag kunde komma på en konsultation och sedan boka en tid. Nästa konsultationstid fanns om fyra veckor. Därefter får man vänta på tid för klipp och färg. Så jag tänkte att jag tar bara en klipptid, så kan jag träffa en färgare samtidigt och boka tid för färgen. Det är förstås inte samma personal som klipper och färgar.

Klipptiden kom, men inte hade någon färgare tid att träffa mig. Jag bokade en färgtid ändå, och då var jag tvungen att bestämma om jag ville ha ljusare eller mörkare, eftersom det var olika lång tid. Ta ljusare, sa jag. Så nästa vecka kom färgtiden, jag var där kvart över två som vi hade bestämt. De sa att jag var för tidig, det var kvart i tre "Therese börjar alltid sina tider kvart i". Hur skulle jag kunna veta det?

Vi börjar diskutera färg, och hon inser att jag vill ha ljusare och säger att det inte går för det är bara en timme bokad (aaarrghh!). Jag får boka en ny tid. Det blir om tre veckor, mitt på dagen. Jag lyckas fixa det med jobbet ändå. Dagen innan ringer de och vill ändra tiden, vill att jag ska komma tidigare. Som att det inte varit nog strul.

När jag väl är där för att färga tar det tre timmar istället för två, från elva till två på eftermiddagen. Utan lunch. Jag är så grinig så att jag bara betalar och går, orkar inte ens tänka på om det blir snyggt. I efterhand ser jag att det blev det. Men jag är ändå sur på dem. Jag får byta frisör igen.