Full av frustration framför spegeln på onsdag morgon bestämmer jag mig: Nu ska jag byta frisör och frisyr. Kan låta drastiskt, men händer mig åtminstone någon gång om året. Jag lyckas få en tid på Toni&Guy två dagar senare, så fredag förmiddag är jag en ny människa. Istället för brun page har jag nu kortklippt bakhuvud och syntsnedlugg. Färg än så länge inte bestämd, den ska fixas nästa vecka.
På fredag eftermiddag tycker jag att min nya frisyr förtjänar en drink, så jag försöker få med mig någon från jobbet ut på after work. Det går inget vidare och lite småsur tar jag t-banan hem. Sittande i tunnelbanevagnen känner jag igen känslan, hur jag tar initiativ och försöker fixa trevliga saker, som bemöts av bristande engagemang. Antingen hänger några på vad det nu är (drink, teater, middag, utflykt…) men bjuder sedan aldrig tillbaka. Eller så blir det inget alls från början. Men det känns som att det hela tiden hänger på mig. Om inte jag fixar så blir det ingenting.
Det är inte riktigt sant förstås, jag har några vänner som är aktiva och framåt. Men så finns det så många mer som jag gillar att umgås med men som jag efterhand bara blir besviken på. När det bara är jag som fixar är det ju lätt att få känslan att den andra inte alls vill umgås med mig. Så efterhand ger jag upp de vännerna. Tänker att om de inte tar mer initiativ så får det vara. Just nu står åtminstone en vän på prövolistan. Jag ska ge henne några månader och se vad som händer, men jag känner mig inte så hoppfull.