Stockholm dagtid

Efter sex kvällars danskurs med min mycket mysige man konstaterar jag att vi faktiskt lärt oss dansa med varandra. Fantastiskt! Nu ska vi bara bli lika samdansade som föräldragenerationen. Det ska nog gå bra. Vi har tid på oss, vi tänker ju leva tillsammans i rätt många år till.

Full av frustration framför spegeln på onsdag morgon bestämmer jag mig: Nu ska jag byta frisör och frisyr. Kan låta drastiskt, men händer mig åtminstone någon gång om året. Jag lyckas få en tid på Toni&Guy två dagar senare, så fredag förmiddag är jag en ny människa. Istället för brun page har jag nu kortklippt bakhuvud och syntsnedlugg. Färg än så länge inte bestämd, den ska fixas nästa vecka.

På fredag eftermiddag tycker jag att min nya frisyr förtjänar en drink, så jag försöker få med mig någon från jobbet ut på after work. Det går inget vidare och lite småsur tar jag t-banan hem. Sittande i tunnelbanevagnen känner jag igen känslan, hur jag tar initiativ och försöker fixa trevliga saker, som bemöts av bristande engagemang. Antingen hänger några på vad det nu är (drink, teater, middag, utflykt…) men bjuder sedan aldrig tillbaka. Eller så blir det inget alls från början. Men det känns som att det hela tiden hänger på mig. Om inte jag fixar så blir det ingenting.

Det är inte riktigt sant förstås, jag har några vänner som är aktiva och framåt. Men så finns det så många mer som jag gillar att umgås med men som jag efterhand bara blir besviken på. När det bara är jag som fixar är det ju lätt att få känslan att den andra inte alls vill umgås med mig. Så efterhand ger jag upp de vännerna. Tänker att om de inte tar mer initiativ så får det vara. Just nu står åtminstone en vän på prövolistan. Jag ska ge henne några månader och se vad som händer, men jag känner mig inte så hoppfull.

Garderoben full av kläder men inget att ta på sig - någon som känner igen sig? Mig drabbar det titt som tätt. Ofta beror det på att jag fastnar i gamla hjulspår. Tar på mig samma kläder varje dag. Så nu har jag inlett tröjprojektet.

Jag har strax över 20 tröjor/koftor staplade i prydliga högar i min garderob. Alla är ganska fina, jag sparar inte kläder jag slutat gilla. Så nu ska jag använda allihop. En i taget, en varje arbetsdag, och helst med någon underdel jag inte brukar ha till. Ny inspiration ska tvingas fram. Jag tror det funkar.

Man hinner mycket på en lunchtimme. Först en burgare på Max, med green&garlicsås till pommes fritesen och morötterna (knep: man går två, den ena köper pommes frites, den andra morötter, så delar man). Därefter vidare till Vetekatten. Bordsservering, en kopp te och en chokladpralin. Betala för att bli lite bortskämd.

Det tog lite mer än en timme, kanske en och en kvart. Men det gjorde mig på riktigt bra humör.

Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig sett en konsert där någon spelar cello och sjunger popmusik till. Förrän på nyårsafton, på ett alternativfik i Denver, Colorado. En söt poppojke sjunger egna låtar till sin cello, till och från ackompanjerad av en gitarr och en bas.

Därefter går det bara fem veckor tills jag får se det igen. Lise & Gertrud har show på Södra Teatern, och sjunger nyskrivet och covers till Gerturds fantastiska cellospel. Tänk att en cello kan göra så många olika ljud.

Precis som killen på nyårsafton har Lise & Gertrud ett gäng mycket engagerade fans. Ni som har sett Yes Man kan tänka på Allisons beundrare där, så förstår ni vad jag menar. Jag undrar om grupperna av överentusiastiska fans är något på spåren. Är cello och sång den nya stora trenden? Eller är det bara ett sammanträffande. Framtiden får utvisa, som det heter.

Även i ett annat avseende påminns jag om nyår. Föreställningen heter "Liv är att ta sig ut". Man måste komma ut och leva, menar de. Eller "Live it" som vi formulerat det fem veckor tidigare.