Stockholm dagtid

Varje nyår brukar vi välja ett tema för det kommande året. Ett ord eller två som ska sätta tonen. Inget nyårslöfte, bara en inriktning. Årets tema är "Live it!". Lite töntigt, jag vet, men vi var i USA när vi bestämde det och det är dessutom svårt att översätta snyggt.

Temat handlar om att saker ska bli av. Att inte bara hamna framför TV’n på kvällarna, utan se föreställningar, gå på barer, träffa vänner. Det kändes som om förra året, särskilt hösten, mest passerade förbi utan tillräckligt många trevliga händelser.

Hittills måste jag säga att "Live it" har gått ganska bra. Sedan vi kom hem från semestern för tre veckor sedan har jag hunnit gå ut på trevliga barer fyra gånger, äta middag ute tre gånger, se en föreställning och boka biljetter till några till. Dessutom - bäst av allt - har jag och maken börjat på en danskurs och kommer om ytterligare fem veckor att vara foxtrotkungar. Här levs det!

När jag bodde ute i Alby, Norra Botkyrka, såg jag alla Cirkus Cirkörs föreställningar. De har sin hemvist där, med träningslokal och skola. Jag såg varenda skolföreställning, och alla de ordinarie. Det hände inte så mycket annat i Alby. Så har det gått några år sedan dess, och jag har tappat kontakten med dem när en vän frågar om jag vill hänga med på deras nya föreställning.

TIll min förvåning ser scenen ut som en gammal cirkusmanege. De har glitterkostymer, trollar och spexar. Det finns en cirkusdirektör. Den traditionella cirkusen som de en gång revolterade mot har de nu gått tillbaka till för inspiration. Resultat är inte alls dåligt, ganska kul, men rätt förvånande. Inte lika nytt som nycirkus brukar vilja vara, och det kanske är skönt. Allra bäst är trapetsnumret. Jag har aldrig sett något förut som ens varit i närheten.

Efteråt går vi till Nordic Light för att ta en drink. Även där vibbar från en svunnen tid. På en vägg projiceras ett platt, dataanimerat landskap. Ett rutnät av självlysande streck. Får mig att tänka på filmen Tron som var fasansfullt cool 1982, där Jeff Bridges ramlar in i sin dator och slåss mot elaka datavirus i en grönrutig omgivning. Fantastiskt då, obegripligt nu. Men snyggt på en vägg i en bar.

På Bonniers konsthall har de förstått att te är en konst. Inte så att de har gjort en utställning med målningar av teblad (tack och lov) utan istället gör de riktigt bra te i fiket. Man väljer från temeny som beskriver teets ursprung och karaktär. Så får man en liten kanna med teblad och hett vatten, en tom kanna och ett timglas.

När sanden i timglaset runnit ner har teet dragit färdigt, och ska hällas över i den tomma kannan. Fantastiskt! Inget beskt te här inte. Jag kommer tillbaka.

Vi gör massa trevliga saker när vi är på semester. Går på jazzklubb, dricker afternoon tea, ser konstiga och otippade föreställningar, går ut och tar en drink, upptäcker kvarter vi inte tidigare gått i, går på bio och på museum. Inget av detta är nytt för oss, men jag återupptäcker hur mycket jag gillar det.

Första känslan är att vi måste kramar ur semestern till minsta droppen, uppleva allt som kan upplevas. Nästa slutsats är att det istället handlar om vad jag gör hemma. Det har blivit lite för lite spännande upplevelser den här hösten. För mycket fokus på rutin, på jobba, träna, äta, TV, sova. Jag har temporärt tappat bort mitt Stockholm.

Det ska hittas igen. Jag ger ett halvofficiellt löfte till mig själv att göra mer roliga saker. Redan en god start: Jag och maken har anmält oss till en danskurs.

Ett på natten hemma i vår egen säng, pigga som mörtar av kvardröjande jetlag, börjar vi sammanställa en lista på skillnader mellan USA och Sverige. Några av våra tydligaste observationer om det stora landet i väster:

1. Den ytliga vänligheten. Främlingar på hotell, restauranger och tåg, ibland till och med på gatan, hälsar på oss och trevliga samtal uppstår. Den obligatoriska frågan var vi kommer ifrån får nästan alltid samma svar - Sverige, jag vill verkligen åka dit. Vi får också veta att vi bara kommer älksa de platser i USA som vi har kvar att besöka. Vår reaktion är viss misstänksamhet. Det är ju trevligt att folk är trevliga, men inte fan kan alla drömma om att åka till kalla Norden? Varför säger de det då? Och hur kan de veta att just vi kommer älska den där restaurangen/tågresan/San Fransisco? Vad vet de om oss? Fördelen är konversationerna. Nackdelen är den påklistrade positiviteten. Vad är det för fel på lite svensk skepsis ibland?                             
2. Sötsaksintaget. Jag är en godistjej, och något vidare godisutbud är rätt svårt att hitta, vilket förvånar mig. Däremot finns sötsaker i alla andra lägen. Wienerbröd, fruktkakor, våfflor och syrop till frukost. Socker i läsk, iste, söta kaffedrycker och mikshakes. Rekordet är milkshaken "Big Apple". En halvliter blandad grädde och glass som visar sig innehålla en hel nedmixad äppelpaj, förstås från början rejält sötad även den. I snabbköpet ger vi nästan upp innan vi hittar det färska brödet mellan alla tårtor, muffins, donuts och kakor. Dessutom kan man få smält ost på nästan allt (inklusive äppelpaj) och allting från frukostomeletter till medelhavstallrik kommer in med pommes frites.
3. Den omvända stadsplaneringen. I centrum finns nästan ingenting. Visserligen sedan tio år en gågata, vilket de är mycket stolta över. Men den innehåller bara billighetsaffärer (Office Depot!) och souvenirshoppar. Skyskrapor reser sig runt om. De omgivande gatorna är enkelriktade och fyrfiliga, och det är gott om tomma tomter mitt i miljonstaden. I flera dagar går vi omkring och letar efter själva stan innan vi blir upplysta om att alla fina butiker ligger i ett köpcentrum några miles bort. Vi åker dit. Det är som att hitta NK i Skärholmen. Urban Sprawl i praktiken. Vem vill bo i centrum när man kan slippa, och så länge man ändå kör bil överallt så är det viktigaste med en affär att den har bra parkeringsmöjligheter, inte att den är på promenadavstånd från arbetsplatser och kollektiva resecentra. De är i övrigt lite lätt chockade på hotellet att vi promenerar de tio minuterna ner till stan. Vi upplevde detta bara i Denver, men amerikaner vi pratat med försäkrade oss om att det var normal amerikansk stadsplanering.
4. Det låga priset på arbetskraft har fördelar och nackdelar. Vi får massa service överallt. Konduktören bär våra väskor på tåget, bordsservering på snabbmatsställen, expediter i klädaffärer som hänger våra kläder i ett provrum åt oss, taxichaufförer som köper te åt oss. Mycket trevligt, men samtidigt en aning gnagande. För all denna servicepersonal är beroende av min välvilja. Om inte jag ger tillräckligt med dricks har de inte mat på bordet. Minimilönen för folk i dricksyrken är en tredjedel av den normala minimilönen. Jag läser "Nickled and Dimed" och får lite dålig smak i munnen.

Mycket mer finns att säga, men jag stannar nog där. Jag gillade verkligen vår resa. New York var spännade och lätt att ha trevligt i, Denver var mysigt och intressant, San Fransisco vackert och välkomnande. Men jag är inte säker på att jag gillade USA som helhet. Kanske åker jag tillbaka, men jag vill inte alls flytta dit.