Det första maken säger när vi går ut från "Rallybrudar" är att bussen i filmen gick i trafik i Värmland var registrerad i Göteborg. Det andra är att fastän filmen utspelade sig på sextiotalet så fanns det en bild på en bil producerad -77 på väggen i verkstan. Det tredje var något om inkonsekventa nummerskyltar på en hundkoja. Därefter kryper det fram att ha tyckte att filmen var skitkul och tokmysig och dagen efter säger han att han var på gott humör länge efteråt. Det gäller att vänta tillräckligt länge för att få en relevant recension.
Själv blev jag också rätt förtjust, och det enda jag undrade över var de värmländska bondflickornas engelskakunskaper. Men det har jag gärna överseende med för en så charmig film. Lite sextiotal, lite dansband, lite kvinnokraft och massa bilkörning. Jag vet inte om det låter som en höjdarkombination, men det var det. Framför allt var den gjord med kärlek. Och eftersom det var en feel good-rulle så behövde man aldrig bekymra sig över hur det skulle sluta.