Under hösten hemma i stan har vi haft svårt att komma ihåg varför vi köpte en sommarstuga. Jag har varit sugen på cafémys och barer, föreställningar och utställningar och inte alls på att kratta löv. Att åka sjutton mil till en stuga på vischan har inte alls känns attraktivt. Men vi måste ju plocka in utemöblerna så över allhelgona tar vi en långhelg på landet.
Vi kör in på uppfarten och bestämmer oss för att utnyttja ljuset till lövkrattning. Det duggar. Regnställ på och ut i trädgården och efter bara fem minuter minns jag varför vi köpte huset. Men det är så svårt att beskriva vad som är mysigt med att stå i regnställ i duggregn med en kratta i handen. Svårt också att minnas själv när jag skriver detta i efterhand. Jag vet bara att jag mådde bra där och då.
På kvällen lyssnar vi på radio och jag lär mig spackla. Efter ett dygn på landet tycker jag att jag varit där för evigt och jag undrar vad som var så viktigt i stan. På söndag eftermiddag är det vemodigt att åka hem och jag vill komma tillbaka snart. Men väl hemma ett par timmar senare är jag nöjd där. Det är ju fantastiskt att få ha två parallella världar att trivas i. Två parallella jag.