Stockholm dagtid

Det första maken säger när vi går ut från "Rallybrudar" är att bussen i filmen gick i trafik i Värmland var registrerad i Göteborg. Det andra är att fastän filmen utspelade sig på sextiotalet så fanns det en bild på en bil producerad -77 på väggen i verkstan. Det tredje var något om inkonsekventa nummerskyltar på en hundkoja. Därefter kryper det fram att ha tyckte att filmen var skitkul och tokmysig och dagen efter säger han att han var på gott humör länge efteråt. Det gäller att vänta tillräckligt länge för att få en relevant recension.

Själv blev jag också rätt förtjust, och det enda jag undrade över var de värmländska bondflickornas engelskakunskaper. Men det har jag gärna överseende med för en så charmig film. Lite sextiotal, lite dansband, lite kvinnokraft och massa bilkörning. Jag vet inte om det låter som en höjdarkombination, men det var det. Framför allt var den gjord med kärlek. Och eftersom det var en feel good-rulle så behövde man aldrig bekymra sig över hur det skulle sluta.

Har ni varit med om det där när man inte alls ska köpa något, utan bara vara shoppingstöd åt en vän, och så kommer man hem med mer saker själv? Det har jag. Flera gånger. Ibland kan jag koncentrera mig på den jag ska hjälpa, men ibland ser jag bara alltför fantastiska saker. Särskilt om man shoppar second hand, för då vet man ju inte om något finns kvar nästa dag.

Tanken var att vi skulle hitta en klänning till Nobelfesten åt min vän igår. Det gjorde vi nog också, lite på slump, på slutet. Men först hittade jag en tekanna, en mysklänning och en kjol. Nog så trevligt. Men idag var det åt andra hållet. Jag skulle följa med en annan vän som behövde handla lite strumpor. Det slutade med att hon kom därifrån med två klänningar. Man blir inspirerad själv, eller inspirerar någon annan, och så hoppsan står någon där och har köpt en klänning. Mycket trevligt, måste jag säga.

Kronärtsskocka är min absoluta favoritgrönsak. Varsin kokt kronärtsskocka med lite smör och salt räknas som en hel middag hemma hos oss. Efterhand har jag märkt att detta är något jag är ganska ensam om. Många av mina vänner har inte ens ätit kronärtsskocka. Men ändå finns det nästan alltid att köpa på Konsum. De kan väl inte ha ett lager bara för mig?

Idag när jag ser en kvinna stå och lukta på kronärtsskockorna känner jag en omedelbar gemenskap. Omsorgsfullt väljer hon ut två. När hon vänder sig om ser jag att hon har coolt rött läppstift. Klart att det är en tjej med stil som shoppar så goda grejer.

Lat förmiddag med tidning och mys i sängen. Lunch med nostalgi-TV, Trazan och Banarne. Så bio på eftermiddagen och sedan middagsklubb hos vänner. Kan det bli bättre? Knappast.

Möjligtvis filmen, Vicky Christina Barcelona. Hela första halvan stör jag mig på en övertydlig voiceover och turistreklamanslaget. Men efterhand blir den bättre och jag kan se förbi formen och uppskatta berättelsen. Och Penelope Cruz är som alltid fantastisk. Sammantaget är jag ändå nöjd med den första hela Woody Allen-film jag sett.

Ja, det är sant, jag har aldrig sett en hel film av Allen förut. De på bio har inte lockat mig och de gamla som visats på TV har jag zappat förbi efter en stunds tittande eftersom de varit så pladdriga. Men nu kanske jag ser någon mer så småningom. Vi får väl se.

Under hela första låten står dansaren stilla och äter en mazarin. Hon har rosa kläder och mustasch. Sedan är det tyst i säkert fyra minuter medan hon går omkring på golvet. En ganska normal inledning på en modern dansföreställning. Just den här heter Rosa Löften.

Det som inte är vanligt är att jag har med mig en vän från landsorten som har sin moderna dans-premiär. Min egen upplevelse är leende och njutning, men jag kan inte låta bli att snegla mot min vän som har ett nollställt ansikte. Vad tycker hon? Är det bara konstigt? Jag blir nästan nervös. Vad har jag utsatt henne för? Tack och lov slipper hon betala i alla fall, jag bjuder.

Efteråt visar det sig att hon varit helt fascinerad och tyckt att det visserligen var ganska knäppt, men skitkul. Fast, säger hon, om jag skulle berätta det här för gubbarna som jag jobbar med på vägbygget, då skulle de inte förstå någonting.

En väns besök påminner mig om hur mycket jag tycker om mitt Stockholm. Stolt som en tupp dirigerar jag henne till Centralbadet och Chaikhana på fredagen när hon ska ha mysdag medan jag jobbar. Vi äter på favvofik och favvorestaurang. Promenerar i mina mest älskade kvarter och gör utflykt till trevliga Bergianska (där visserligen motorvägen är ett litet minustecken). Det blir så tydligt när jag visar upp det. Här trivs jag. Här vill jag bo. Här har jag det liv som passar mig.

Jag har varit orolig i flera veckor. Inte vågat lita på opinionsundersökningarna och spelbolagens odds. Vaknade tidigt idag och satte på TV:n och nu sprider sig lättnaden i kroppen. Tänk att han vann!  

Under hösten hemma i stan har vi haft svårt att komma ihåg varför vi köpte en sommarstuga. Jag har varit sugen på cafémys och barer, föreställningar och utställningar och inte alls på att kratta löv. Att åka sjutton mil till en stuga på vischan har inte alls känns attraktivt. Men vi måste ju plocka in utemöblerna så över allhelgona tar vi en långhelg på landet.

Vi kör in på uppfarten och bestämmer oss för att utnyttja ljuset till lövkrattning. Det duggar. Regnställ på och ut i trädgården och efter bara fem minuter minns jag varför vi köpte huset. Men det är så svårt att beskriva vad som är mysigt med att stå i regnställ i duggregn med en kratta i handen. Svårt också att minnas själv när jag skriver detta i efterhand. Jag vet bara att jag mådde bra där och då.

På kvällen lyssnar vi på radio och jag lär mig spackla. Efter ett dygn på landet tycker jag att jag varit där för evigt och jag undrar vad som var så viktigt i stan. På söndag eftermiddag är det vemodigt att åka hem och jag vill komma tillbaka snart. Men väl hemma ett par timmar senare är jag nöjd där. Det är ju fantastiskt att få ha två parallella världar att trivas i. Två parallella jag.