Det är inte snuskgubbarna och blottarna jag menar. Inte de som tafsar på tunnelbanan eller försöker kika in i tjejernas omklädningsrum. Nej, jag tänker på karlarna som är lika övertygade om sin egen betydelse som en tonåring. Fast istället för att prata alldeles för högt om privata saker i mobilen på tunnelbana så flåsar och stönar de på Friskis&Svettis.
De är alltid medelålders, minst. De uppträder inte i grupp, utan tack och lov är det oftast bara en i taget på varje gympapass. Trots att vi är nästan sjuttio motionärer i salen så är han övertygad om att vi alla vill höra just honom träna. Att vi vill veta hur tufft han har det med den tionde armhävningen och vilken ansträngning varenda sit up är. Flås och stön.
Jag undrar vad han vill uppnå. Är det meningen att jag ska tycka att han är en macho-macho-man eller ska jag tycka synd om honom för att han är gammal och otränad? Själv tycker jag mest att han är patetisk i sitt sökande efter uppmärksamhet.