Stockholm dagtid

Nu är jag less. Nu har det hänt en gång för mycket. Nu vill jag sätta ner foten en gång för alla. Nu är det dags att ta upp kampen och kliva upp på barrikaderna i en fråga som länge gnagt mitt hjärta (och min gom). Därför startar jag nu timjanuppropet.

Till alla caféer, restaurangar, fik och barer vill jag säga:
Inga mer hårda timjankvistar i min mat! Nej, jag tycker inte att det känna fräscht och modernt med en inpetad buske i min macka! Det känns bara slött och oengagerat och som att ni försöker låtsas som att ni är det kvalitetsställe ni uppenbarligen inte är. Jag vill inte behöva dra ut kvistar mellan tänderna, ens om det är ekologiska kvistar. Mat ska kunna ätas och inte behöva sorteras. 

Timjan ska repas, lär er det. Punkt slut.

Stockholms snyggaste publik finns alltid på Dansens Hus. Medelåldern är avsevärt lägre än genomsnittet på stans kulturinstitionen, särskilt om man jämför med Dramatens gråhåriga publik.

Dansåskådarna är inte bara unga, de har stil. De har coola frisyrer och djärva outfits. Vågar kombinera färger och slänga den svarta kulturpolon. En tur till Dansens Hus är mer spännande än en modevisning - och då har inte föreställningen börjat än.

I helgen hade jag en liten fest för att fira att jag blivit ett tredjedels sekel, 33,3 år. Jag umgicks först med tankar på att servera en tredjedels portion mat och ett tredjedels glas vin - men bestämde mig för att detta inte var tillrådligt. Man vill ju ändå att folk ska ha trevligt. Istället bestämde jag mig för ett orientaliskt tema, tände mängder av ljus och gjorde egna vinbladsdolmar vilket vederbörligen imponerade.

Jag gillar att ha fest. Men ändå är jag alltid väldigt nervös för att ingen ska komma, att alla ska vara upptagna eller bli sjuka. Och så är jag nervös för att maten inte ska räcka, fastän det alltid blir massa över. Min oro kommer alltid på skam. Folk kommer och jag får väldigt trevlig. Lördagkvällen var toppenmysig. Men på söndagen kände jag mig som en disktrasa. Tack och lov gör det ju ingenting på söndagar - man kan ställa in massa tallrikar i diskmaskinen, tända resterna av gårdagens ljus, äta resterna av gårdagens middag och sätta på en film.

Det är inte snuskgubbarna och blottarna jag menar. Inte de som tafsar på tunnelbanan eller försöker kika in i tjejernas omklädningsrum. Nej, jag tänker på karlarna som är lika övertygade om sin egen betydelse som en tonåring. Fast istället för att prata alldeles för högt om privata saker i mobilen på tunnelbana så flåsar och stönar de på Friskis&Svettis.

De är alltid medelålders, minst. De uppträder inte i grupp, utan tack och lov är det oftast bara en i taget på varje gympapass. Trots att vi är nästan sjuttio motionärer i salen så är han övertygad om att vi alla vill höra just honom träna. Att vi vill veta hur tufft han har det med den tionde armhävningen och vilken ansträngning varenda sit up är. Flås och stön.

Jag undrar vad han vill uppnå. Är det meningen att jag ska tycka att han är en macho-macho-man eller ska jag tycka synd om honom för att han är gammal och otränad? Själv tycker jag mest att han är patetisk i sitt sökande efter uppmärksamhet.

Hem och villamässan. En kvinna stannar för att titta i en monter. Den medföljande mannen säger snällt "Nu stannar du ju igen". "Men för HELVETE!" fräser kvinnan tillbaka "vi har ju åkt hit för att titta!". På tonen hör jag att grälet har pågått ett tag.

Senare stöter jag på ett par bekanta, fru och man med barn i sele. Jag berättar för honom om grälet jag hört, och han svarar "Vi är väl ungefär fem sekunder därifrån nu". Hustrun lyssnar inte på vår konversation, hon har hittat en vaxduk, och föreslår maken att de ska använda den att klä om kökssoffan med. Hans svar: "Är du full?". Jag ursäktar mig och glider vidare till nästa monter.

Jag konstaterar att jag inte är sur på vare sig min man som sitter kvar hemma eller min vän som jag bevistar mässan tillsammans med. Det beror knappast på att jag är en så hemskt tolerant person, utan snarare på att jag hade ganska trevligt.

Magnus Härenstam som Hitler - det känns som det främsta skälet till varför jag väljer att gå och se "Producenterna" på Chinateatern. Det visar sig också vara det främsta skälet, men i kubik. Man får inte bara se Magnus spela Hitler, utan man får se Magnus spela en totalfjollig teaterregissör med ledordet "gör det gay", som i sin tur spelar Hitler. Fjollhitler alltså, i glamuniform. Och det är ju rätt roligt.

Annars njuter jag av kostym och scenografi, men jag är inte totalsåld. Jag har trevligt men jag kommer inte rekommendera föreställningen till alla mina vänner. Men jag blir i alla fall inte förolämpad, som damerna jag läste om vilka upprört sade till varandra "såg du att de hade hakkors på scen!".

Om någon timme är det tio år sedan jag blev ihop med min man.

Jobbet för mig till Vara men hotellet där är fullt så jag bokar rum på Bjertorp Slott, någon mil bort. Klockan åtta på kvällen anländer jag till Vara station. Taxin kör mig över västgötaslätten i mörkret och släpper av mig utanför slottsporten.

Höga, grå stenmurar och en stor port i trä. I hallen möts jag av en uppstoppad björn som står på bakbenen. Mitt rum är stort och konsekvent inrett i modern jugendstil, från färgen på väggarna och det kurviga badkaret till väckarklockorna. Det finns te och choklad på buffén vid brasan där jag sitter och läser.

Tolv timmar senare, klockan åtta på morgonen, åker jag därifrån. Jag är avspänd som jag har varit där en hel helg. Mitt möte går som en dans.

Min senast köpta klänning finns bara i ett exemplar. Den är köpt i en lite butik på Söder, där innehavaren sitter bakom disken med symaskinen. Klänningen jag hittar är en del av hennes provkollektion som hon föredömligt nog har sytt upp i normal storlek.

Hösten är min bästa modetid, och min nya klänning är den perfekta höstklänningen. Sydd i ett varmt, stickat tyg. Rutig i plommonlila, grått och svart och dekorerad med ett svart spetskrås. Snygg och mysig. Kan det bli bättre?

Många års jobbresande har gjort att jag skapat en tydlig kravspecifikation för vad jag vill ha på en hotellfrukost. Jag vill ha färskpressad juice, fil (inte yoghurt), färsk fruktsallad, nybakat bröd, flingor med mycket fibrer, Dagens Nyheter och viktigast av allt riktigt bryggt te. Inte någon töntig påse.

Jag tycker inte att det är någon omöjlig lista. Det borde inte vara så svårt. Ändå är det förvånansvärt sällan jag hittar det. Clarion Grand i Östersund lyckades i morse. Jag får försöka hitta något skäl att åka dit igen.

Att fika på Chokladfabriken är på ett sätt som att vara med Kalle i Willy Wonkas fabrik. Inte för att det finns oompaloompier (tyvärr) utan för chokladdoften som ligger tung i luften. Fastän jag bara drack en kopp te och åt en pralin så är jag helt chokladmätt. Perfekt.

Jag trodde att Akademibokhandeln skulle vara full med folk, att det skulle vara kö långt ut på gatan. Men det är det inte. Det ser ut ungefär som vanligt. Inte ens fullt i fiket. Jag får tag på en mysfåtölj med ett eget litet bord i utkanten av cafédelen, med utsikt över stolarna med åhörare.

Jag beställer min vanliga bagel med salami och väntar. Så kommer hon. Susan Faludi. Kvällens gäst på Akademibokhandelns författarscen. En amerikansk samhällsanalytiker, feminist och författare till bland annat Backlash. Superstjärna i min värld, men inte i alla andras visar det sig på jobbfikat dagen efter. Men jag brukar å andra sidan aldrig veta vem Idol-Bengan är.

Susan Faludis senaste bok handlar om hur de traditionella familjevärderingarna blomstrade i USA som ett resultat på 9/11. Hur alla män skulle bli John Wayne och kvinnorna visa sin patriotism genom att föda fler barn. Hur attackerna gjorde att alla sa att familjen måste återupprättas och resultatet blev att talibanerna lyckades göra de amerikanska kvinnorna mindre fria. Med en bok full av exempel bevisar hon sin tes och åter förvånas jag av hur annorlunda det amerikanska samhället är mot det europeiska.

Likaså gör Susan Faludi. Hon berättar att hon kom på tanken att skriva boken när hon var i Europa under bombningen i London och märkte att ingen sa något om familjens förflackning här. Jag funderar på om jag ska köpa boken för att läsa in mig på amerikansk kultur inför min resa dit senare i år. Men jag avstår, hon är en så briljant föreläsare att jag är säker på att hon sagt det viktigaste. Dessutom vet jag att sättet att skriva samhällslitteratur är ett exempel av amerikansk kultur som jag inte riktigt lärt mig uppskatta. De tusen exemplen som författarna alltid använder för att bevisa allt blir efterhand lite sega att läsa. Men jag skulle gärna velat ha henne som middagsgäst. Jag tror att det hade blivit lysande konversation.