Stockholm dagtid

Halvvägs genom pulspasset inser jag det. Friskis och Svettis är roligare än att gå ut på klubb. Få följa en koreografi tillsammans till hög musik. Ta ut rörelserna. Våga vara ful. Och varken behöva oroa sig för att man ser töntig ut eller för att någon spiller öl på en. Efteråt är jag svettig och lycklig.

För tre år sedan när visningarna och modetidningarna lanserade viktorianskt och spetskragar var jag helt med. Hittade direkt en höghalsad spetsblus på HM som jag glatt bar med tweedkjol eller jeans och kavaj. Spets kändes nytt och fräscht, jag var i framkant.

Nu, när modetidningarna även i år skriver om spets som årets nyhet, på inverkan av Prada, så känns det lite segt. Been there - done that. Om de ändå skrev att det var en trend som håller i sig. Men istället hoppas de att vi alla ska ha glömt vad de skrivit de senaste åren.

Just nu känns det som att det var några år sedan jag faktiskt såg något nytt. Tänk vad skönt om de vågade skriva det, att det bara är massa trista repetitioner, istället för att bara haussa och höja till skyarna. Tänk att ha lite journalistisk integritet och faktisk våga vara kritisk. Men de vågar väl inget annat, för att inte riskera sina platser på första raden. Mig har de just nu tappat som läsare.

Att lägga pussel handlar om att få saker att passa in i helheten, skapa en större gemensam bild. Något jag är ganska road av, både bildligt och bokstavligt. Jag sitter gärna med ett tusenbitarspussel en kväll på landet. Och på jobbet försöker jag pussla in mina bitar så att det stämmer med helheten och affärsidén.

De senaste veckorna har jag varit ovanligt lyckosam också i grenen garderobspussel. All min höstshopping har direkt passat in. Har fyllt hål som fanns och skapat kompletta outfits. En bredrandig kofta i lila och brunt gör att flera kjolar jag haft sedan länge nu blir lättare att bära. Några par strumbyxor kompletterar andra kjolar. En perfekt höstjacka, svart, halvlång, figursydd, från Designers Remix gör att mina klänningar räcker långt in på höstkanten och mina jeans känns sofistikerade.

Sist men inte minst, den bruna koftan och de bruna gympadojorna som jag letat efter så länge har redan gjort morgonstunderna framför garderoben så mycket lättare. Helheten känns ganska komplett. I år har det varit lättshoppat. Kanske är jag just nu i takt med tiden, eller så har jag bara haft tur. Jag förtjänade lite flyt efter förra årets frustration när jag knappt alls kunde hitta det jag ville.

Nu längtar jag bara efter en helt onödig klänning. Vi får väl se.

Ät frukost på lyxigt hotell på stan. Finns det något bättre sätt att börja sin dag?

Sitter hemma i köket hos en vän. Vi förbereder oss för en dags shopping på stan. I går gick vi igenom hennes garderob, kombinerade nya outfits och skrev en lista på plagg som behöver tillföras. Nu till frukost har vi bestämt vilka butiker som ska besökas i vilken ordning och planerat vad hon ska ha på sig. Ska man prova klänningar är till exempel strumpyxor ett måste.

Väl på stan kommer jag leda mellan butikerna och plocka fram plagg hon ska prova, bära galgar och leta rätt på storlekar. Och jag kommer stortrivas. Att agera shoppinghjälp åt någon annan är nästan bättre än att shoppa själv. Man får vidga sina vyer och tänka utifrån någon annans kropp och smak, vilket är en välkommen utmaning. Man får dela glädjen över ett nytt fynd, men man slipper betala. Jag tycker att det är så trevligt att jag numera gjort det med många vänner.

Så skulle jag kunna göra mig en alternativ karriär som personlig shoppare? Jag skulle definitivt klara av arbetsuppgiften. Dra in pengarna är svårare. Med tanke på den tid jag lägger ner på varje vän och att man som egenföretagare måste räkna med avgifter, kompetensutveckling och spilltid mellan uppdrag så tror jag att ett rimligt pris hamnar på 20-30.000 per garderobsförnyelse. Plus att kunden förstås måste betala för kläderna. Än så länge är jag inte tillräckligt bra marknadsförare för att sälja den produkten till det priset.

Här sitter jag på Stadsmuséets café i Göteborg mitt på torsdag eftermiddag. Egentligen har jag arbetsdag, konferens, men det visade sig att jag inte behövdes på eftermiddagen. Man tackar och bockar. 

Jag är i Göteborg ganska mycket men tiden är oftast intecknad. Ibland jobbmöten men oftare släktsocial tid. Tid i föräldrarnas och systerns hus. Tid hos kompisar. Ofta trevligt, men inte samma som att ha ett par timmar över själv i stan. Promenera runt lite. Dricka en kopp te. Kanske ska jag shoppa något. I alla fall inte sitta vid datorn längre. Hej då!

Tvärs över gatan från vår lägenhet finns en restauranglokal. Vår gata är inte så tätt trafikerad, så det är inte det bästa av lägen. Ganska många fotgängare passerar ändå, men varken den första eller den andra restaurangen på plats klarade sig. Nu har restaurang nummer tre öppnat, en mycket trevlig indier. Snäppet fräschare än de flesta andra. Och jag gör allt jag kan för att de ska klara sig.

Sedan de öppnade i juli har jag varit där och ätit fyra-fem gånger i varierande sällskap. Jag tar dit mina vänner i hopp om att de ska komma tillbaka. Jag kollar från mitt fönster på kvällarna och försöker uppskatta om de har tillräckligt många kunder för att de ska gå runt. Jag håller tummarna. Jag vill så gärna att de ska klara sig. Inte bara för att de är trevliga och jag vill dem väl. Men också för att det är juste att ha en riktigt bra indier tvärs över gatan.

Förra året letade jag hela hösten efter ett par snygga gympaskor i brunt läder. Alla läderskor jag hittade var i andra färger, eller fula. Och alla bruna skor jag hittade var i tyg. Detta året ramlar jag på de perfekta bruna gympaskorna i första butiken jag tittar.

Förra året letade jag efter ett par svarta, vattentåliga vinterskor. Kanske snygga gummistövlar. Också det förgäves, främst eftersom alla snygga var för smala runt vaderna. I år snubblar jag över svarta fodrade gummikängor med snörning redan i slutet på sommaren.

Har jag bättre tur eller är årets skokollektion bättre anpassad till mina behov? Båda två kanske. Och så är jag tidigt ute, innan mina gelikar har rensat lagren.

Jag ser "Bernardas hus" på Dramatens lilla scen och den handlar om famlijekonflikter. Just i den här pjäsen en dominerande mor och syskon som konkurrerar med varandra. I andra pjäser andra familjekonflikter. På vägen hem funderar jag på hur många av de pjäser jag sett som handlar om konflikter inom familjen. Majoriteten, känns det som.

Först blir jag less, finns det inte något annat att skriva om. Men så ändrar jag mig. Familjen, ens föräldrar, syskon och barn, partner och käresta, är så viktig i de flestas liv. Den påverkar oss på ett så grundläggande plan. Vi är så beroende av att det ska fungera. Pjäserna måste nog skrivas. Och jag tycker trots allt att de är mycket mer intressanta än de otaliga pjäser som handlar om hur det är att vara skådespelare. Ska man navelskåda så kan man i alla fall göra det kring något som är någorlunda allmängiltigt.

En annan evig historia. En av skådespelarna är naken på scen. Känns som att man har sett det förut. Hur många gånger som helst. Ni får komma på bättre trick än så för att få min uppmärksamhet.

Det är inte lätt att hitta mysiga lunchställen i city. De flesta är för bullriga eller har trista standardmenyer. Men så går vi runt hörnet till Lilla Cafét på Klara Norra Kyrkogatan och det visar sig att de har bytt ägare och gått ifrån gängse caféstandard (paj, paj, paj, sallad och nachotallrik). Istället är det nu vita dukar och lunch med efterrätt, till hyfsat pris dessutom. Just denna dag är det köttbullar med lingon, ganska standard, men det vägs upp av efterrätten som är en liten hallonmarängbakelse.

Nöjda beställer vi och slår oss ner. Då visar sig de logistiska bristerna. Glasen är slut. Likaså besticken. En gaffel får vi att dela på. Ägaren ursäktar sig och skäms, och jag tänker att det nog är barnsjukdomar och inget att vara irriterad över. Men så säger han "Man vet aldrig hur många lunchgäster det kommer. Det kan vara femton eller fyrtio, och vi har bara trettio bestick." Om det kan komma fyrtio gäster kanske man ska ha femtio bestick, tycker jag i alla fall. Men så långt hade inte han tänkt.

Vår mat var god när den väl kom, med nästan tio minuters mellanrum för mig och min vän. Hallonbakelsen var perfekt. Jag måste ge dem en ny chans. Men har de inte köpt nya bestick till dess så ger jag nog upp.