Förra året var jag tvungen att köpa en svart klänning till min farmors begravning. Det var det första jag gjorde när jag fick meddelande om hennes bortgång. Shoppingen som ett sätt att ta in och bearbeta.
Jag bär inte helsvart i vanliga fall. Av många skäl. Jag tycker att det är en fegisfärg som många gömmer sig i för att det är det enklaste valet. Och så tycker jag inte att det är så snyggt heller. Plaggets form och detaljer bara försvinner i ett svart hål. Svart och mönstrat är godkänt, men inget helsvart i min garderob.
Så när begravningen sedan är över står jag där med en svart klänning som jag förmodligen aldrig kommer använda. Jag viker ihop den och lägger den längst in, bakom en annan hög tills jag några månader senare får ett remake-ryck och broderigarnerna åker fram. Inspirerad av en Gucciväska jag sett i en annons gör jag geometriska mönster i silvergrått, rött och lila på bandet som går under bysten.
Ett antal broderikvällar senare är min nya klänning klar. Med lila strumpbyxor blir det invigning, och fastän det bara är några kvadratcentimeter tyg som är täckta av det färgade broderigarnet så känns den inte alls svart längre. På jobbet blir kollegorna vederbörligen imponerade och jag känner mig som handarbetets vänner. Nöjd och sugen på att ge mig på nästa plagg. Ska bara invänta inspiration.