Om man vill se en mysig och upplyftande relationsfilm så är inte "Margot at the Wedding" rätt film. Inte är den tokrolig heller. Den är snarare en studie i dysfunktionella relationer. En instruktionsfilm i konsten att i varje ögonblick säga fel sak. Men den är bra, tycker jag i alla fall.
Välskriven dialog, om än lätt absurd till och från, och mycket trovärdigt skådespeleri gör naturligtvis sitt till för att lyfta filmen över det vanliga. Allra mest tycker jag om scenografin, ljuset och färgerna. Det är så osnyggt. Inte fult. Bara osnyggt. Grått ljus, inga grälla färger. Nedtonade kläder i brunt och beige.
Jag har alltid tyckt att man kan känna igen en billig såpaproduktion på att färgerna är alltför grälla. Den här filmen var i det avseendet, och många med för den delen andra, de billiga såpornas absoluta motsats.
Den sista osnygga detaljen som gör att jag faller helt pladask är gräsmattan. När de spelar krocket har gräsmattan kala fläckar. Det är så sympatiskt att jag förlåter hälften av huvudpersonernas elaka kommentarer. Men jag skulle ändå inte vilja träffa dem i verkligheten. En filmduk mellan mig och dem passar bra. Jag vill inte få inspiration till mina egna relationer.