Stockholm dagtid

Förra året var jag tvungen att köpa en svart klänning till min farmors begravning. Det var det första jag gjorde när jag fick meddelande om hennes bortgång. Shoppingen som ett sätt att ta in och bearbeta.

Jag bär inte helsvart i vanliga fall. Av många skäl. Jag tycker att det är en fegisfärg som många gömmer sig i för att det är det enklaste valet. Och så tycker jag inte att det är så snyggt heller. Plaggets form och detaljer bara försvinner i ett svart hål. Svart och mönstrat är godkänt, men inget helsvart i min garderob. 

Så när begravningen sedan är över står jag där med en svart klänning som jag förmodligen aldrig kommer använda. Jag viker ihop den och lägger den längst in, bakom en annan hög tills jag några månader senare får ett remake-ryck och broderigarnerna åker fram. Inspirerad av en Gucciväska jag sett i en annons gör jag geometriska mönster i silvergrått, rött och lila på bandet som går under bysten.

Ett antal broderikvällar senare är min nya klänning klar. Med lila strumpbyxor blir det invigning, och fastän det bara är några kvadratcentimeter tyg som är täckta av det färgade broderigarnet så känns den inte alls svart längre. På jobbet blir kollegorna vederbörligen imponerade och jag känner mig som handarbetets vänner. Nöjd och sugen på att ge mig på nästa plagg. Ska bara invänta inspiration.

Jag kliver in i sovvagskupén vid halv sex på eftermiddagen på Stockholms central. I mer än 17 timmar skakar jag fram genom landskapet. Äter medhavd middag, läser böcker, löser korsord, sover en hel natt, äter frukost och läser tidningen innan jag kliver av i ett helt annat land. Känns det som i alla fall.

Jag är i Abisko och det är Sverige men främmande för mig. Jag promenerar längs Abisko kanjon och tänker på ett foto jag tagit utanför Dharamsala, Dalai Lamas hemstad i Himalaya. När vi vandrar långt in i en dal till en klar sjö är det Nya Zealands berg som jag tycker mig känna igen. Jag går upp för ett fjäll och passerar vattenfall och fjällhedar som minner mig om Island.

Mina referenser känns omvända. Det borde vara Sverige jag känner igen utomlands. Istället för att resa över halva jorden och känna igen mig hemma sedan, så skulle jag kunnat börja med mitt eget land. Fast kanske hade inte Sverige varit lika exotiskt för mig då.   

Om man vill se en mysig och upplyftande relationsfilm så är inte "Margot at the Wedding" rätt film. Inte är den tokrolig heller. Den är snarare en studie i dysfunktionella relationer. En instruktionsfilm i konsten att i varje ögonblick säga fel sak. Men den är bra, tycker jag i alla fall.

Välskriven dialog, om än lätt absurd till och från, och mycket trovärdigt skådespeleri gör naturligtvis sitt till för att lyfta filmen över det vanliga. Allra mest tycker jag om scenografin, ljuset och färgerna. Det är så osnyggt. Inte fult. Bara osnyggt. Grått ljus, inga grälla färger. Nedtonade kläder i brunt och beige.

Jag har alltid tyckt att man kan känna igen en billig såpaproduktion på att färgerna är alltför grälla. Den här filmen var i det avseendet, och många med för den delen andra, de billiga såpornas absoluta motsats.

Den sista osnygga detaljen som gör att jag faller helt pladask är gräsmattan. När de spelar krocket har gräsmattan kala fläckar. Det är så sympatiskt att jag förlåter hälften av huvudpersonernas elaka kommentarer. Men jag skulle ändå inte vilja träffa dem i verkligheten. En filmduk mellan mig och dem passar bra. Jag vill inte få inspiration till mina egna relationer.

Sommar i stan innebär ojämn fördelning av folkmassor. Drottninggatan full. Västerlånggatan likaså. Vimmel vid slottet och Sergels torg. Men i övrigt brukar det vara rätt tomt. Mina söderkvarter känns nästan övergivna. Det är förvånansvärt lätt för mina besökare att hitta parkering. Jag kan utan ansträngning få plats på stamfikets uteservering.

I år anar jag ändå en liten förskjutning. Det talas tyska och spanska utanför Södra station. När jag äter lunch på Ka’s på Swedenborgsgatan hör jag brittiska till höger om mig och amerikanska till vänster. Och Götgatsbacken är full som vilken lördag som helst.

Turisterna sprider sig och jag är inte säker på att jag gillar det. Jag får försöka glädjas över affärsidkarnas extra intäkter.

Manuset har stora hål, skådespeleriet svajar betänkligt, till och med Meryl Streep är överdrivet teatralisk ibland, koreografin är lite sådär och många av karaktärerna tämligen platta. Ändå sitter jag där i biostolen helt fångad. Skrattar och gråter om vartannat. Fötterna dansar med i de snabba låtarna. Är det bara Abbas musik som gör det? Eller är filmen suggestiv och välgjord på ett plan som mitt intellektuella jag inte kan relatera till? Jag vet inte, men värt pengarna var det definitivt.

Tre saker som förvånar mig efter några dagar på Pride:

1. Att det finns så otroligt många transor i Stockholm, och vilket enormt arbete de lägger ner på sitt utseende. Att de orkar! Fast de kanske bara orkar just de här dagarna om året.
2. Att någon kan uppröras över regnbågsflaggorna på SL-bussarna. Okej att de kostade 40.000 men det tycker jag är ett rätt billigt pris för att välkomna en grupp som så länge varit åsidosatt och diskriminerad.
3. Att det bara är flator och andra kvinnor vid kulturscenen i Prideparken. Alla killarna hänger vid öltälten och uppträdandena på stora scenen. Eller kanske det inte förvånar mig ändå.