Det blommar rosa näckrosor i en av dammarna vid vår stuga. Blommorna är fantastiska, perfekta intill fulländning, skiftande från mörkt cerise till ljusrosa med klargula ståndare. Varje blomblad ser ut att vara utskuret med laser, alla i rätt proportion till varandra. Inget brunt, vikt, skadat eller ledset någonstans. Jag har svårt att tro att de är verkliga. Det känns som att någon handlat dem på Coctail de Luxe och smugit dit med dem under natten för att glädja mig.
Så slår mig ironin att jag tycker att de verkliga näckrosorna ser ut som konstgjorda, och inte att de konstgjorda ser verkliga ut. Men jag har inte varit en trädgårdsmänniska tidigare. Har inte sett trådgårdsblommor på så nära håll. Trodde inte att sådan perfektion kunde växa av sig själv. Därför har butikens konstgjorda sett overkliga ut, när de i själva verket var naturen trogna.
Jag är inte naturen främmande. Skogsmänniska har jag varit, tillbringat dagar och veckor på vandringsleder och i tält. Skärgårdsmänniska likaså, seglat mellan öar och skär i den västkustska arkipelagen. Skogens och öarnas växter känner jag igen. Men trädgård är något helt annat. Förädlade växter är olika naturens. Jag får lära nytt.
I den andra dammen bor en groda. Jag har döpt den till Max.