Det var en gång i livet när jag hade möjligheten att flytta till Umeå, men jag valde bort det. Alldeles för mörkt på vintern. Det skulle aldrig gå. Om jag i det läget hade känt till Umedalens skulpturpark så hade jag kanske tänkt annorlunda.
Området huserar ett gammalt mentalsjukhus, numera ombyggt bland annat till bostäder. Varma, orangeputsade hus omgivna av stora gräsmattor och höga tallar. Bland husen är skulpturer utspridda, de flesta av dem alldeles fantastiska. Inga gamla marmorbyster dock, utan bara moderna saker. Sådant som talar rakt till mig. Som inte kräver vare sig analys eller förståelse. Som bara gör mig glad.
Några favoriter:
- En tjock glasruta infälld i gräsmattan. Under den ett badrum sett uppifrån, toastol, tvättställ alltihop. Och dessutom vattenfyllt.
- Två parallella vajrar spända genom träden. På dem kavajer och jackor uppträdda. Många tiotals herrar utan huvuden som håller varandra på axlarna där uppe bland trädkronorna.
- En kopia på en cementtruck i skala 1:1 men helt gjord i snirkligt järn.
Hade jag vetat om att det fanns, och att man kunde bo där, så skulle jag ha blivit sugen. Det var nog tur att jag inte visste, för jag är rätt nöjd med att det var i Stockholm jag hamnade.