Första gången jag upplevde Drottninggatansyndromet var en lördag eftermiddag för två eller tre somrar sedan. Jag och min man var inne på stan för att uträtta några ärenden. Tillsammans med oss där fanns oräkneliga stockholmare med samma tanke och ännu fler turister som mest ville strosa runt. Det var smockfullt med folk, helt enkelt.
Smockfullt med folk kan vara ok, om alla rör sig synkroniserat. På morgonen i gången mellan t-centralen och centralen till exempel, där alla bara rinner fram under ordnade former. Men på Drottninggatan rör sig folk enligt shoppinglogiken. Vimlar lite hur som helst, tvärstannar framför ett skyltfönster, står och pratar i små grupper medan de väntar på kompisen som handlar dalahästar, slår folk i knävecken med stora påsar och på andra sätt hindrar flödet. Förmodligen gör jag själv likadant när jag shoppar.
Men när man har några specifika ärenden att uträtta är det en annan sak. Då vill man röra sig snabbt mellan de olika affärer som är aktuella, och få sina ärenden undanstökade. På Drottninggatan betyder det att kryssa mellan människor som ständigt stannar i ens väg, vilket ofta orsakar en viss irritation. Ju fortare man försöker gå, desto fler står i ens väg, och desto mer irriterad blir man. Det låter banalt när jag skriver om det, men det är högst verkligt.
Den här lördagen skulle vi bland annat köpa en cykelhjälm åt maken. Han ville gärna ha en som inte var så ful. Jag menade att det var en omöjlig idé: cykelhjälmar är per definition fula. Det hela utvecklade sig till ett elakt gräl. Mitt på Drottninggatan står vi med arga röster och avhandlar cykelhjälmars estetik.
Vi grälar inte så mycket, och sällan om struntsaker, så det här var okarakteristiskt av oss. I stunden en hetsig debatt, men en liten stund senare förstod vi inte alls vad det handlat om. Innan vi insåg att det var Drottninggatansyndromet.
Irritationen som uppkom av att försöka ta sig genom den ostrukturerade människomassan spillde över på oss, och vi började båda tycka att den andre var en idiot. Då fattade vi ett beslut. På Drottningatan ska vi alltid gå långsamt. Allt annat är ödesdigert och ett hot mot vår relation, eftersom den ena ohjälpligt blir på efterkälken och blir sur på den andra som bara springer iväg, medan den andra blir sur på den ena som inte kan hinna med.
Senast drabbade detta oss en söndag eftermiddag på Stockholms Central, full av sommarturister. Men då sa vi till varandra "kom ihåg Drottninggatansyndromet" och saktade takten. Kom hem med ett tunnelbanetåg senare, två minuters skillnad, men fortfarande på gott humör.