Min man har aldrig gillat att dansa. Efter nästan tio års förhållande kan jag på ena handens fingrar räkna tillfällena vi har dansat tillsammans. Fram till igår var de nämligen två.
Jag kan inte säga att jag är superdansant själv, men jag tycker i alla fall att det är kul att dansa och en bra låt får mina fötter att vilja röra sig. Självklart har jag önskat att han ska känna likadant, att han ska vilja dansa med mig. Men jag har aldrig velat pressa honom. Han är en fantastisk man ändå.
Så igår hände något spännande. Vi var på ett bröllop. Trevlig orkester spelade jazzklassiker och "Drömmen om Elin" och plötsligt dansar vi. Sedan visar det sig att han tycker att det är roligt och innan kvällen är slut har vi dansat ganska många varv runt dansgolvet och bestämt oss för att gå en danskurs.
Vad är det som har hänt? Några års gemensam träning på Friskis har lärt honom att följa rörelser till musik, han visste bara inte om att han kunde det. Och så puffen över tröskeln: Det fantastiska bröllopsbandet. Jag får rikta ett tack till brudparet!