Det finns ett gäng karriärgurus som säger att bara man vet vad man vill så kommer man får det. Man ska ha ett tydligt mål, för då kommer man kunna fokusera sina ansträngningar och därmed lyckas. Visualisera målet så är du halvvägs dit, som det heter i idrottspsykologin. Och det ligger väl någonting i det där ibland. Men i vissa lägen är det rent skitsnack och krånglar bara till saker för en. Som när man ska köpa en klänning.
Jag har ett tydligt mål, och har haft det i flera månader nu. Jag vet precis vilken klänning jag ska ha. Jag vill ha den perfekta klänningen att slänga på sig över bikinin för en cykeltur eller promenad genom stan till närmsta park. En sval klänning, lös och ledig, fast som ändå inte gör att jag ser gravid ut. Den ska ha midja och gärna vara i bomull, men inte trikå förstås, det blir för varmt.
I färg och mönster är jag öppen för det mesta, så länge den inte är enfärgad eller allt för gullig. Och dessutom vill jag inte ha bara axlar, utan helst någon kort liten ärm. Visualiserat så det förslår. Men har det hjälpt? Nej, inte alls. Snarare tvärt om. Klänningen står ingenstans att finna och jag är så fixerad på målet att jag inte accepterar något som är nästan bra.
Tills igår. Då ansträngde jag mig att vara lite mer openminded och hittade en på Laura Ashley som bara hade två fel: Den var lite för vid runt magen och min mamma gillar Laura Ashley. Det är inget fel på min mammas smak, men man vill ändå inte ha samma kläder som sin mor. Fast jag tror att hon mest handlar inredning där. Bara på flyt köpte jag en klänning till, en virkad liten sak (med underklänning) som bara är aningen för kort. Men ganska tuff. Och den har redan töjt sig lite.
Tillsammans blev det ungefär fem gånger så dyrt som jag hade tänkt, när jag från början trodde att jag skulle kunna hitta något på Indiska. Jag hoppas att det var värt det. Det vet man aldrig förrän i efterhand när man ser hur mycket man använde ett plagg.