Jag promenerar uppför Fatburstrappan och plötsligt står där fyra balettdansande flickor. De är i tonåren, har balettdräkter och balettskor. På en liten stereo spelar de klassisk musik som jag vagt känner igen från något besök på Operan. Så dansar de klassisk tåspetsdans på de tuggumifläckade stenplattorna. Och min första tanke är "det måste vara ironiskt". Fastän det inte finns några tecken på det.
Det handlar bara om mig. Jag tillhör definitivt den ironiska generationen. Jag har svårt att se andra skäl till att dansa tåspetsdans i Fatburstrappan än att man driver med något, ifrågasätter något. Modern konst typ. Men jag tittar någon minut till och det verkar bara som att de bara vill visa upp sina kunskaper. När jag har släppt den ironiska tanken kommer nästa: "Att de vågar dansa här ute med sina tåspetsskor. Tål skorna verkligen det?". På en minut har jag gått från ironisk till bara gammal.