Stockholm dagtid

Det blommar rosa näckrosor i en av dammarna vid vår stuga. Blommorna är fantastiska, perfekta intill fulländning, skiftande från mörkt cerise till ljusrosa med klargula ståndare. Varje blomblad ser ut att vara utskuret med laser, alla i rätt proportion till varandra. Inget brunt, vikt, skadat eller ledset någonstans. Jag har svårt att tro att de är verkliga. Det känns som att någon handlat dem på Coctail de Luxe och smugit dit med dem under natten för att glädja mig.

Så slår mig ironin att jag tycker att de verkliga näckrosorna ser ut som konstgjorda, och inte att de konstgjorda ser verkliga ut. Men jag har inte varit en trädgårdsmänniska tidigare. Har inte sett trådgårdsblommor på så nära håll. Trodde inte att sådan perfektion kunde växa av sig själv. Därför har butikens konstgjorda sett overkliga ut, när de i själva verket var naturen trogna.

Jag är inte naturen främmande. Skogsmänniska har jag varit, tillbringat dagar och veckor på vandringsleder och i tält. Skärgårdsmänniska likaså, seglat mellan öar och skär i den västkustska arkipelagen. Skogens och öarnas växter känner jag igen. Men trädgård är något helt annat. Förädlade växter är olika naturens. Jag får lära nytt.

I den andra dammen bor en groda. Jag har döpt den till Max.

Det var en gång i livet när jag hade möjligheten att flytta till Umeå, men jag valde bort det. Alldeles för mörkt på vintern. Det skulle aldrig gå. Om jag i det läget hade känt till Umedalens skulpturpark så hade jag kanske tänkt annorlunda.

Området huserar ett gammalt mentalsjukhus, numera ombyggt bland annat till bostäder. Varma, orangeputsade hus omgivna av stora gräsmattor och höga tallar. Bland husen är skulpturer utspridda, de flesta av dem alldeles fantastiska. Inga gamla marmorbyster dock, utan bara moderna saker. Sådant som talar rakt till mig. Som inte kräver vare sig analys eller förståelse. Som bara gör mig glad.

Några favoriter:

• En tjock glasruta infälld i gräsmattan. Under den ett badrum sett uppifrån, toastol, tvättställ alltihop. Och dessutom vattenfyllt.
• Två parallella vajrar spända genom träden. På dem kavajer och jackor uppträdda. Många tiotals herrar utan huvuden som håller varandra på axlarna där uppe bland trädkronorna.
• En kopia på en cementtruck i skala 1:1 men helt gjord i snirkligt järn.

Hade jag vetat om att det fanns, och att man kunde bo där, så skulle jag ha blivit sugen. Det var nog tur att jag inte visste, för jag är rätt nöjd med att det var i Stockholm jag hamnade.

Första gången jag upplevde Drottninggatansyndromet var en lördag eftermiddag för två eller tre somrar sedan. Jag och min man var inne på stan för att uträtta några ärenden. Tillsammans med oss där fanns oräkneliga stockholmare med samma tanke och ännu fler turister som mest ville strosa runt. Det var smockfullt med folk, helt enkelt.

Smockfullt med folk kan vara ok, om alla rör sig synkroniserat. På morgonen i gången mellan t-centralen och centralen till exempel, där alla bara rinner fram under ordnade former. Men på Drottninggatan rör sig folk enligt shoppinglogiken. Vimlar lite hur som helst, tvärstannar framför ett skyltfönster, står och pratar i små grupper medan de väntar på kompisen som handlar dalahästar, slår folk i knävecken med stora påsar och på andra sätt hindrar flödet. Förmodligen gör jag själv likadant när jag shoppar.

Men när man har några specifika ärenden att uträtta är det en annan sak. Då vill man röra sig snabbt mellan de olika affärer som är aktuella, och få sina ärenden undanstökade. På Drottninggatan betyder det att kryssa mellan människor som ständigt stannar i ens väg, vilket ofta orsakar en viss irritation. Ju fortare man försöker gå, desto fler står i ens väg, och desto mer irriterad blir man. Det låter banalt när jag skriver om det, men det är högst verkligt.

Den här lördagen skulle vi bland annat köpa en cykelhjälm åt maken. Han ville gärna ha en som inte var så ful. Jag menade att det var en omöjlig idé: cykelhjälmar är per definition fula. Det hela utvecklade sig till ett elakt gräl. Mitt på Drottninggatan står vi med arga röster och avhandlar cykelhjälmars estetik.

Vi grälar inte så mycket, och sällan om struntsaker, så det här var okarakteristiskt av oss. I stunden en hetsig debatt, men en liten stund senare förstod vi inte alls vad det handlat om. Innan vi insåg att det var Drottninggatansyndromet. 

Irritationen som uppkom av att försöka ta sig genom den ostrukturerade människomassan spillde över på oss, och vi började båda tycka att den andre var en idiot. Då fattade vi ett beslut. På Drottningatan ska vi alltid gå långsamt. Allt annat är ödesdigert och ett hot mot vår relation, eftersom den ena ohjälpligt blir på efterkälken och blir sur på den andra som bara springer iväg, medan den andra blir sur på den ena som inte kan hinna med.

Senast drabbade detta oss en söndag eftermiddag på Stockholms Central, full av sommarturister. Men då sa vi till varandra "kom ihåg Drottninggatansyndromet" och saktade takten. Kom hem med ett tunnelbanetåg senare, två minuters skillnad, men fortfarande på gott humör.

De tre mest pinsamma felen man kan göra med en nyköpt kvalitetskostym:

1. Missa att sprätta sprundet bak. Dels avslöjar det snubben som helt okunnig i klädväg och dels får det honom att se fet ut. Kan aldrig ursäktas.
2. Inte ta bort varumärkeslappen på ärmen. En kvalitetskostym är inte likvärdig med en sporttröja. Varumärket ska inte synas på utsidan. Det finns till för att underlätta i affären, inte för att märkesstoltsera i användandet. Snubbar med märket kvar avslöjar sig som ovana kostymanvändare och jag får känslan att de hellre skulle velat ha en LA Lakers-tröja.
3. Låta bli att sprätta fickorna. Detta kan i vissa fall ursäktas eftersom hopsydda fickor får kostymen att hålla formen lite bättre. Men mest är det opraktiskt, eftersom man inte har någonstans att stoppa nödvändiga saker (som lappen med bröllopstalet, eller sin frus läppstift).

Är detta verkliga fall? Åtminstone ettan och tvåan har jag sett exempel på de senaste tre dagarna. Trean är svårare att se så länge man inte är ficktjuv. Och det är inte jag.

En översyn av min garderob visar att jag har över tjugo klänningar, och jag kan använda nästan allihop. Det gjorde mig ganska förvånad. Fast det är kanske inte så konstigt. Det är fler än en gång som jag har gått ut för att köpa ett par byxor och kommit tillbaka med en klänning.

Min man har aldrig gillat att dansa. Efter nästan tio års förhållande kan jag på ena handens fingrar räkna tillfällena vi har dansat tillsammans. Fram till igår var de nämligen två.

Jag kan inte säga att jag är superdansant själv, men jag tycker i alla fall att det är kul att dansa och en bra låt får mina fötter att vilja röra sig. Självklart har jag önskat att han ska känna likadant, att han ska vilja dansa med mig. Men jag har aldrig velat pressa honom. Han är en fantastisk man ändå.

Så igår hände något spännande. Vi var på ett bröllop. Trevlig orkester spelade jazzklassiker och "Drömmen om Elin" och plötsligt dansar vi. Sedan visar det sig att han tycker att det är roligt och innan kvällen är slut har vi dansat ganska många varv runt dansgolvet och bestämt oss för att gå en danskurs.

Vad är det som har hänt? Några års gemensam träning på Friskis har lärt honom att följa rörelser till musik, han visste bara inte om att han kunde det. Och så puffen över tröskeln: Det fantastiska bröllopsbandet. Jag får rikta ett tack till brudparet!

Det finns ett gäng karriärgurus som säger att bara man vet vad man vill så kommer man får det. Man ska ha ett tydligt mål, för då kommer man kunna fokusera sina ansträngningar och därmed lyckas. Visualisera målet så är du halvvägs dit, som det heter i idrottspsykologin. Och det ligger väl någonting i det där ibland. Men i vissa lägen är det rent skitsnack och krånglar bara till saker för en. Som när man ska köpa en klänning.

Jag har ett tydligt mål, och har haft det i flera månader nu. Jag vet precis vilken klänning jag ska ha. Jag vill ha den perfekta klänningen att slänga på sig över bikinin för en cykeltur eller promenad genom stan till närmsta park. En sval klänning, lös och ledig, fast som ändå inte gör att jag ser gravid ut. Den ska ha midja och gärna vara i bomull, men inte trikå förstås, det blir för varmt.

I färg och mönster är jag öppen för det mesta, så länge den inte är enfärgad eller allt för gullig. Och dessutom vill jag inte ha bara axlar, utan helst någon kort liten ärm. Visualiserat så det förslår. Men har det hjälpt? Nej, inte alls. Snarare tvärt om. Klänningen står ingenstans att finna och jag är så fixerad på målet att jag inte accepterar något som är nästan bra.

Tills igår. Då ansträngde jag mig att vara lite mer openminded och hittade en på Laura Ashley som bara hade två fel: Den var lite för vid runt magen och min mamma gillar Laura Ashley. Det är inget fel på min mammas smak, men man vill ändå inte ha samma kläder som sin mor. Fast jag tror att hon mest handlar inredning där. Bara på flyt köpte jag en klänning till, en virkad liten sak (med underklänning) som bara är aningen för kort. Men ganska tuff. Och den har redan töjt sig lite.

Tillsammans blev det ungefär fem gånger så dyrt som jag hade tänkt, när jag från början trodde att jag skulle kunna hitta något på Indiska. Jag hoppas att det var värt det. Det vet man aldrig förrän i efterhand när man ser hur mycket man använde ett plagg.

Jag promenerar uppför Fatburstrappan och plötsligt står där fyra balettdansande flickor. De är i tonåren, har balettdräkter och balettskor. På en liten stereo spelar de klassisk musik som jag vagt känner igen från något besök på Operan. Så dansar de klassisk tåspetsdans på de tuggumifläckade stenplattorna. Och min första tanke är "det måste vara ironiskt". Fastän det inte finns några tecken på det.

Det handlar bara om mig. Jag tillhör definitivt den ironiska generationen. Jag har svårt att se andra skäl till att dansa tåspetsdans i Fatburstrappan än att man driver med något, ifrågasätter något. Modern konst typ. Men jag tittar någon minut till och det verkar bara som att de bara vill visa upp sina kunskaper. När jag har släppt den ironiska tanken kommer nästa: "Att de vågar dansa här ute med sina tåspetsskor. Tål skorna verkligen det?". På en minut har jag gått från ironisk till bara gammal.