Stockholm dagtid

Vanliga vägen till jobbet över gångbron mellan Söder och Riddarholmen. Vanliga lunken. Vanliga tankarna. Men inte vanliga mötet. De jag brukar möta ser ut som jag, tankarna långt borta, på väg till jobbet. På somrarna kryddat med enstaka turister utanför Gamla stans tunnelbana.

Igår plötsligt löpare. Först en, jag tänker han är på morgonjogg. Men han har nummerlapp. Kanske vill stoltsera med att han deltagit i något lopp? Men så kommer det fler, enstaka eller i grupper om två eller tre. Alla med likadana nummerlappar. De kryssar mellan fotgängarna, skuttar upp och ned för trapporna. Borde de inte spara sina krafter till morgondagens Stockholm Maraton?

Väl på jobbet gör jag lite research. Det visar sig att det är något jippo ordnat av Radio Rix morgonprogram: Riddarfjärden runt. Programledarna själva springer, plus ett gäng lyssnare. Jag brukar inte ha så mycket till övers för den kommersiella radions flåshurtiga morgonprogram, men det här piggade ju faktiskt upp min morgon. Så länge jag slapp lyssna på dem i radion, i alla fall.

Efter fyra dagar i Vilnius har jag lärt mig att Nordens gränser flyttas österut. Nästan hela näringslivet består av skandinaviska företag. Nordea, SEB, Danske Bank och Swedbank har kontor i vartenda gathörn. Kläder kan man handla på Lindex. Och priserna är nästan på svensk nivå. Fast inte lönerna förstås.

Vi träffar en parlamentsledamot, ordföranden för arbetsmarknadsutskottet, och jag frågar hur de svenska företagen sköter sig. Ganska bra jämfört med de inhemska, är svaret. Men när de har varit här några år anpassar de sig, säger han, och blir lika illa som de från början litauiska. Till exempel har SEB sparkat massa äldre och istället anställt unga med lägre löner.

Jag känner mer släktskap än jag trodde att jag skulle göra. Och mer ansvar att sätta press på våra svenska företag.

Idag såg Tysta Mari-gången ut som vanligt. Om jag inte hade sett några sopsäckar fulla med glitter i ett hörn så hade jag nog trott att jag drömt.

Under Sheraton går det en gång, en ganska bred gång i markplan, kallad Tysta Mari-gången. Den är kantad av sorgliga skyltfönster som antingen gapar tomma eller visar upp en dammig krukväxt och vittnar om hur någon, någon gång trodde att det här skulle bli ett bra läge. Det blev det inte.

Det senaste året har gången använts som upplag för renoveringsmaterial för Sheraton. Kontainers fulla med uttjänta toalettstolar har samsats med rökande grovisar. Eftersom den kortaste vägen mellan punkt A (hemmet) och punkt B (jobbet) går här så passerar jag genom gången de flesta mornar. På sista tiden har jag med tillfredsställelse noterat hur kontainer efter kontainer försvunnit och tänkt att det är nog så bra som den här gången blir.

Där tog jag fel. Tror jag i alla fall. Det beror lite på hur man bedömer vad "bra" är. Imorse kommer jag som vanligt med hörlurarna i öronen, funderande på mitt, och möts av ljusslingor, plastgranar, ljusblå matta utrullad längs mitten och (mest förvånande) folkdansare i folkdräkt skuttande i ring mitt på morgonen. Dessutom var alla skyltfönster fulla med saker, det fanns kaffe, fejkade gatuskyltar och gott om fotografer. Allt verkade vara initierat av företaget Rusta, förstod jag av skyltningen.

Däremot förstod jag inte alls vad spektaklet gick ut på. Det hela kändes som en lite mer tacky variant av jul på gröna lund med stora inslag av betong. Men det var liksom inget folk, det är inte så många som har samma promenad väg som jag. Och de verkade inte sälja något. Fast när jag fundersam gick vidare mötte jag fler folkdansare på väg dit.

Jag måste spana i tidningen? Eller har någon av er läsare sett något? Vill ni bli förvånade kan jag rekommendera en promenad dit. Om de nu fortfarande är kvar, det har ju hunnit gå några timmar.

Jag bär upp sommarkläderna från källaren och får ett utsorteringsryck. Tänker att nu ska de bort, alla kläder som jag inte haft senaste året, som inte passar mig, sitter dåligt eller är för små. Men innan jag slänger ska jag väl prova. Så jag provar och till min förvåning och glädje visar det sig att de flesta av dem sitter riktigt bra.

I slutändan blir bara ett enda plagg utsorterat. Känns som gratisshopping. Jag fick en ny garderob med kavaj, kjolar, toppar och byxor alldeles gratis. Så denna veckan anstränger jag mig att använda alla fina kläder som jag glömt bort var så fina.

Igår strålande sol. Tillbringade halva dagen på en filt på Kastellholmen. Sola, läsa och titta på båtar, kan det bli bättre? Knappast. Men efter ett tag tröttnar jag ändå och vill ha omväxling. Så på eftermiddagen går vi på bio. Nästan förbjudet i Sverige, att gå in i biomörkret när man kan kisa i solen.

Inte i Malaysia däremot. På vår luffarresa för nio år sedan bodde vi en vecka hemma hos en malaysisk familj. Där lärde jag mig att bio är en aktivitet för heta eftermiddagar. När solen blir alltför gassande kryper man in i en luftkonditionerad biograf.

Vår värd, Cynthia, tog med oss på bio en eftermiddag för att se Jackie Chan. Filmen skulle vara textad på engelska, sa hon. Det var den inte. Det var en romantisk actionbuskis, en genre som jag då upplevde för första gången och inte sett sedan dess. Inte så komplicerad handling, vilket underlättade eftersom min malaysiska är rätt begränsad. Det jag minns bäst är en allegorisk sexscen där de dök med delfiner eftersom det vore för vågat att visa kyssar och tafs.

Detta kommer jag att tänka på i biomörkret på söndageftermiddagen, när jag sitter och ser "En lanthandel i Provance". Den har inte heller någon komplicerad handling, men är full av fina bilder. Och efteråt när vi kommer ut är det fortfarande ljust och varmt och jag tar av mig koftan och promenerar hem.

I februari för nio år sedan befann jag mig på resande fot på Nya Zeeland. Jag höll på att avsluta mina universitetsstudier, och i linje med modern tradition skulle jag göra en luffarresa med en vän innan dess. På Nya Zeeland fick kontakt med en trevlig familj i Christchurch som guidade oss till lokala sevärdheter. Bland annat tog de med oss till Christchurchs uthamn, Lyttelton.

Lyttelton var ett mycket litet samhälle med en sevärdhet: Tidsbollstationen, som enligt föreståndaren var en av fem fortfarande fungerande i världen. Jag är förresten inte helt säker på termen tidsboll, men det heter time ball på engelska i alla fall.

Innan förekomsten av atom- och satellitstyrda klockor hade varje hamnstad en tidsboll. Varje dygn, klockan 12.00 GMT i alla hamnstäder världen över, släpptes den stora bollen ned längs en högt placerad påle. Detta skulle kunna ses över hela hamnen, och ge möjlighet att synkronisera alla skeppsklockor. På havet var tiden viktig. Skulle man använda sextanten eller segla efter stjärnorna måste man veta vad klockan var, eftersom jorden roterar så att både sol och stjärnor rör sig över dygnet. Tidsbollstationer går fortfarande att se i många hamnstäder. Den brukar se ut som ett stort kors, med en flagga på vardera arm och en boll vid korsets fot.

Inget av detta visste jag innan jag besökte Lyttelton, men jag minns det än. Och idag, på en filt på Kastellholmen blev jag påmind. Klockan 12.00 GMT, 13.00 svensk tid, såg jag den stockholmska tidsbollen falla ned längs sin påle högt uppe på Söder. En länk bakåt till sjömän genom tiderna och min egen backpackerresa.

Att en torsdagkväll ta med sig sin middag och sätta sig i Tanto.

Den vita klädveckan medförde vissa utmaningar, eftersom det visade sig att majoriteten av mina vita kläder fanns i källaren, däribland två kjolar samt en grå-vit dräkt. Det hade ju kunnat avhjälpas genom att gå ner i källaren och hämta dem, men jag fick inte riktigt fram energin som behövdes för det. Istället lyckades jag pussla ihop en någorlunda vit vecka utifrån min vintergarderob och bestämde mig samtidigt för att ha en till när jag burit upp sommargarderoben, vilket förhoppningsvis ska ske i helgen.

Så här blev i alla fall resten av veckans outfits:

Onsdag: Vit skjorta och mörkblå stretchjeans. Oerhört klassiskt, på gränsen till tråkigt, för att vara mig men maken sa att det var snyggt.
Torsdag: Kjol med brun/rosa blommönster på vit botten, vita strumpbyxor, mörkgrön tröja med rosa ränder och mörkgrön tweedkavaj.
Fredag: Kjol med grönt mönster på vit botten, vit stickad tröja med lite silverpaljetter runt v-ringningen.
 

Tagen av vårkänslor är även jag, efter att ha sett majbrasa och blommande trädgård. Därför bestämde jag mig för en klädtemavecka på temat vitt. Varje vardag denna veckan ska jag ha något vitt på mig, för att utmana min garderob och fira vårens intåg.

Igår inledder jag med vit blus, solgul kjol, vita strumpbyxor med lite spetskänsla och en vit-grå stickad tröja. Idag är det inte lika mycket vitt - bara strumpbyxorna. Den solgula kjolen är kvar, med en orange topp och röd kofta. Imorse vid garderoben insåg jag att jag måste ner och hämta sommarkläderna i källaren för att klara en vit vecka. Men det är väl lika bra att få det gjort.

Helgens mest spännande upptäckter på landet:

1. Uteduschen med både varmt och kallt vatten. Den är bara runt hörnet, utanför köksdörren, men vi har inte sett den förut. Med varmt vatten duschar man bra ute, även om det är kallt i luften. Nästan lite spakänsla. 
2. Nya blommor i rabatterna varje dag. Vita, lila, blå, gula och röda. Tulpaner och rododendron känner jag igen. De flesta andra har jag ingen aning om vad de heter. Men det gör mig ingenting. De är lika vackra ändå.
3. Myrorna som mest finns utanpå huset, men på vissa ställen även inne. Ingen kul upptäckt men en upptäckt av vikt. Hur effektivt myrgiftet tog kål på dem kändes dock ganska bra.

Jag har känslan av att det än så länge finns mycket kvar att uppleva.

Efter fem dagar i nya sommarstugan sitter vi utmattade i hyrbilen på väg hem. Under helgen har vi städat alla rum = rensat ut gardiner, mattor och prylar, dammsugit fönster, väggar, golv, våttorkat alla ytor, svabbat golv och burit in möbler igen. Dessutom har vi kört bort saker till loppis, klippt gräset, satt upp tavlor, fixat byrå och sofföverdrag, köpt cykel, varit på Ikea och Bauhaus (två gånger), grävt ur en damm och storhandlat. Halvvägs genom arbetshelgen är jag redo att ge upp och försöka sälja huset till de andra budgivarna.

Då säger min kloke make att det är lite som att få barn. Först den inledande euforin: "Vi fick det". Sedan tvekan när verkligheten börjar komma närmre: "Vad fan har vi gett oss in på". Och så efter ett tag en mer balanserad kärlek. För de flesta föräldrar varar ju inte förlossningsdepressionen hela livet, säger han. Och det har han ju rätt i.

När man tänker på saken har vi dessutom hunnit med massa trevligheter i helgen också. Vi har tagit skogspromenad, varit på cykeltur och bestigit det lokala berget. Lagt pussel och lyssnat på radio. Dessutom har vi haft våra första gäster och som stolta föräldrar visat vår trädgård för dem. Men nästa helg vi kommer dit ska vi bara njuta, för att balansera upp arbetet.